EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING (EU) 2024/1787 av den 13 juni 2024 om minskade metanutsläpp inom energisektorn och om ändring av förordning (EU) 2019/942 (Text av betydelse för EES)

(1)

Metan överträffas bara av koldioxid när det gäller det totala bidraget till klimatförändringarna och står för ungefär en tredjedel av den nuvarande globala uppvärmningen. Mängden metan i atmosfären globalt sett har ökat kraftigt under det senaste årtiondet.

(2)

Den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC), som inrättats inom ramen för Förenta nationerna (FN), drog i sin sjätte utvärderingsrapport slutsatsen att det krävs stora minskningar av antropogena metanutsläpp fram till 2030 för att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 oC. Rapporten visar att även om metan har en kortare genomsnittlig uppehållstid i atmosfären än koldioxid – tio till tolv år jämfört med hundratals år – är dess växthuseffekt under en 20-årsperiod mer än 80 gånger större än koldioxid. I synnerhet är enligt IPCC den globala uppvärmningspotentialen för metan 29,8 gånger större än för koldioxid under en period på 100 år, men 82,5 gånger kraftigare under en period på 20 år.

(3)

Av rapporten Air quality in Europe – 2020 report of the European Environment Agency (Luftkvaliteten i Europa – Europeiska miljöbyråns rapport från 2020), framgår att metan är en föregångare till marknära ozon och till luftföroreningar. Att minska metanutsläppen skulle därför inte bara ta itu med miljön och klimatet utan även förbättra skyddet av människors hälsa.

(4)

Enligt nya uppskattningar från FN:s miljöprogram (Unep) och klimatkoalitionen för att minska kortlivade föroreningar (CCAC) kan en minskning av metanutsläppen med 45 % fram till 2030, på grundval av tillgängliga målinriktade åtgärder och ytterligare åtgärder i linje med FN:s mål för hållbar utveckling, minska den globala uppvärmningen med 0,3 oC fram till 2045.

(5)

Enligt Internationella energiorganets datatjänst World Energy Balances är unionen världens största importör av fossil energi och därmed en viktig drivkraft för globala metanutsläpp.

(6)

I den europeiska gröna given ingår en omfattande uppsättning ömsesidigt stärkande åtgärder och initiativ med syfte att uppnå klimatneutralitet i unionen senast 2050. I sitt meddelande av den 11 december 2019 om den europeiska gröna given angav kommissionen att minskningen av koldioxidutsläpp i gassektorn skulle underlättas, inbegripet genom hantering av frågan om energirelaterade utsläpp av metan. I oktober 2020 antog kommissionen en EU-strategi för att minska metanutsläppen (metanstrategin), i vilken det fastställs åtgärder för att minska metanutsläppen i unionen, däribland från energisektorn, och på global nivå. I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (4) anges målet att uppnå klimatneutralitet i hela ekonomin senast 2050 och fastställs ett bindande mål för unionen om en inhemsk minskning av nettoutsläppen av växthusgaser (utsläpp efter avdrag för upptag) med minst 55 % jämfört med 1990 års nivåer senast 2030. Det framgår av den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget till den här förordningen att enligt de antaganden som ligger till grund för det rekommenderade alternativet för lagstiftningsförslaget om metan, i kombination med antagandena för 55 %-lagstiftningspaketet, kan 77 % av alla beräknade metanutsläpp kopplade till olja, gas och kol fram till 2030 minskas på ett kostnadseffektivt sätt ur ett samhälls- och miljöperspektiv. Detta skulle bidra till att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 oC och göra det möjligt för unionen att faktiskt ta ledningen i kampen mot metanutsläppen och stärka sin energitrygghet.

(7)

Metanutsläpp omfattas av tillämpningsområdet för unionens mål för minskade växthusgasutsläpp för 2030, som fastställs i förordning (EU) 2021/1119, och de nationella bindande utsläppsminskningsmålen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 (5). Däremot finns det för närvarande ingen rättslig ram på unionsnivå med specifika åtgärder för minskning av antropogena metanutsläpp inom energisektorn. Dessutom omfattar Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/75/EU (6) endast metanutsläpp från raffinering av olja och gas, men inte från annan verksamhet inom energisektorn.

(8)

Mot bakgrund av detta bör denna förordning tillämpas på minskningar av metanutsläpp vid uppströms prospektering och produktion av olja och fossil gas, i inaktiva brunnar, tillfälligt igenpluggade brunnar och permanent igenpluggade och övergivna brunnar, vid insamling och behandling av fossil gas, vid överföring, distribution och underjordslagring av gas, liksom i anläggningar för flytande naturgas (LNG-anläggningar). Denna förordning bör även tillämpas på aktiva underjordiska kolgruvor och koldagbrott samt stängda eller övergivna underjordiska kolgruvor.

(9)

Regler för korrekt mätning, övervakning, rapportering och verifiering av metanutsläpp inom olje-, gas- och kolsektorn samt för minskning av dessa utsläpp, inbegripet genom undersökning för detektering och reparation av läckage (LDAR, Leak Detection and Repair) och begränsningar av ventilering och fackling, samtidigt som arbetstagarnas skydd mot metanutsläpp säkerställs, bör regleras genom en lämplig rättslig ram på unionsnivå. De regler som fastställs i denna förordning bör öka öppenheten vad gäller import av fossil energi till unionen och bidra till mer omfattande lösningar för att begränsa metanutsläppen runt om i världen. En tidshorisont på 20 år och en på 100 år för global uppvärmningspotential bör användas.

(10)

Efterlevnad av skyldigheterna i denna förordning kommer troligtvis att kräva investeringar från reglerade enheter, och vid fastställande av tariffer bör kostnaderna för sådana investeringar tas i beaktande, i enlighet med principerna om effektivitet. De nödvändiga kostnaderna bör inte medföra en oproportionerlig ekonomisk börda för slutanvändare och konsumenter.

(11)

Varje medlemsstat bör utse minst en behörig myndighet som ska se till att operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer ändamålsenligt uppfyller de skyldigheter som fastställs i denna förordning och bör meddela kommissionen om ett sådant utseende och om eventuella ändringar av detta. Dessa behöriga myndigheter bör få tillräckliga ekonomiska resurser och personalresurser och bör vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att denna förordning efterlevs i enlighet med de uppgifter de specifikt anförtrotts. De behöriga myndigheterna bör inrätta en kontaktpunkt. Eftersom verksamhet inom och metanutsläpp från energisektorn till sin natur är gränsöverskridande bör de behöriga myndigheterna samarbeta med varandra och med kommissionen. Mot bakgrund av detta bör kommissionen och de behöriga myndigheterna bilda ett gemensamt nätverk med offentliga myndigheter som tillämpar denna förordning i syfte att främja ett nära samarbete, med nödvändiga arrangemang för utbyte av information och bästa praxis, samt i syfte att möjliggöra samråd.

(12)

För att säkerställa ett smidigt och effektivt genomförande av denna förordning bör kommissionen stödja medlemsstaterna genom det instrument för tekniskt stöd som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/240 (7), genom att tillhandahålla skräddarsydd teknisk expertis för att utforma och genomföra reformer, inbegripet reformer som främjar minskningen av metanutsläpp inom energisektorn. Det tekniska stödet kan till exempel gälla stärkt administrativ kapacitet, harmoniserade rättsliga ramar och utbyte av relevant bästa praxis.

(13)

För att säkerställa att de behöriga myndigheternas uppgifter kan utföras bör operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer bistå dessa myndigheter med erforderlig hjälp. Dessutom bör operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer vidta de åtgärder som de behöriga myndigheterna anser vara nödvändiga inom den tidsperiod som dessa behöriga myndigheter fastställer eller inom en annan period som överenskoms med de behöriga myndigheterna.

(14)

En av de huvudsakliga mekanismer som de behöriga myndigheterna har tillgång till bör vara inspektioner, däribland granskning av dokumentation och register, mätning av utsläpp och kontroller på plats. Inspektioner bör genomföras regelbundet, på grundval av en bedömning som de behöriga myndigheterna utfört av de risker, såsom miljörisker, som är förknippade med varje anläggning. De behöriga myndigheterna bör beakta den etablerade kontrollmekanismen och tillgänglig bästa praxis. Inspektioner bör dessutom genomföras vid utredning av välgrundade klagomål och i händelse av bristande efterlevnad och för att säkerställa att reparation eller byte av komponenter och begränsningsåtgärder utförs i enlighet med denna förordning, samt för att regelbundet kontrollera importörernas efterlevnad av denna förordning. Om de behöriga myndigheterna konstaterar en allvarlig överträdelse av denna förordning bör de utfärda ett meddelande om korrigerande åtgärder som operatören, företaget, gruvoperatören eller importören ska vidta. Alternativt bör de behöriga myndigheterna kunna besluta att instruera operatören, företaget, gruvoperatören eller importören att för deras godkännande lämna in en uppsättning korrigerande åtgärder för att komma till rätta med överträdelsen. Behöriga myndigheter bör föra register över inspektioner, och relevant information bör göras tillgänglig för allmänheten i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG (8).

(15)

För att fastställa hur allvarlig en överträdelse av denna förordning är bör de behöriga myndigheterna beakta miljöskadan och inverkan på människors säkerhet och hälsa samt sannolikheten för att överträdelsen i betydande utsträckning påverkar tillförlitligheten och gedigenheten hos uppgifter i samband med övervaknings- och rapporteringsskyldigheterna enligt denna förordning.

(16)

Med anledning av att vissa källor till metanutsläpp ligger i anslutning till stadsområden eller bostadsområden och med tanke på deras påverkan på hälsan, miljön och klimatet, bör fysiska eller juridiska personer kunna lämna in välgrundade klagomål till behöriga myndigheter om eventuella överträdelser av denna förordning. Det bör i detta sammanhang vara möjligt att använda den europeiska e-juridikportalen som värdtjänst för relevant information som gjorts tillgänglig av medlemsstaterna, särskilt kontaktuppgifter till de behöriga myndigheterna och information om de viktigaste stegen i klagomålsförfarandet samt om de rättigheter och grundläggande regler som ska följas. De behöriga myndigheterna bör hålla klagande informerade om förfarandet och om fattade beslut och klagande bör erhålla ett slutligt beslut inom rimlig tid från det att klagomålet lämnades in.

(17)

En gedigen ram för verifiering ökar trovärdigheten hos inrapporterade uppgifter. Dessutom kräver detaljnivån och den tekniska komplexiteten vid mätning av metanutsläpp korrekt verifiering av uppgifter om metanutsläpp som inrapporterats av operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer. Även om självverifiering är möjlig säkerställer en verifiering utförd av en tredje part större oberoende och öppenhet. Dessutom möjliggör det en harmoniserad uppsättning färdigheter och en kunskapsnivå som inte alla offentliga enheter nödvändigtvis har tillgång till. Kontrollörer bör vara ackrediterade av ett ackrediteringsorgan i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 (9) eller på annat sätt vara auktoriserade på ett sätt som är jämförbart med förordning (EG) nr 765/2008. Oberoende kontrollörer bör därmed säkerställa att de utsläppsrapporter som operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer tagit fram är korrekta och uppfyller kraven i denna förordning. Verifieringsverksamheten bör anpassas till relevanta europeiska eller andra internationella standarder och metoder för kontrollörer och bör ta vederbörlig hänsyn till den kontrollerade verksamhetens art. Kontrollörerna bör granska uppgifterna i utsläppsrapporterna för att bedöma uppgifternas tillförlitlighet, trovärdighet och korrekthet. För att säkerställa att uppgifterna är korrekta bör kontrollörerna när så är relevant utföra anmälda och oanmälda kontroller på plats. Kontrollörer bör vara separerade från behöriga myndigheter och bör vara oberoende av operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer, vilka bör ge dem all hjälp som behövs för att möjliggöra eller underlätta verifieringsverksamhet, särskilt vad gäller tillträde till anläggningar och uppvisande av dokumentation eller register.

(18)

När kommissionen, de behöriga myndigheterna och kontrollörerna utför sina uppgifter och utövar sina befogenheter enligt denna förordning bör de beakta den information som gjorts tillgänglig internationellt, till exempel av det internationella observatoriet för metanutsläpp (IMEO), i synnerhet vad gäller metoder för aggregering och analys av uppgifter samt verifiering av de metoder och statistiska processer som operatörer, företag, gruvoperatörer och importörer använder för att kvantifiera uppgifter i sina utsläppsrapporter. I detta avseende kan referenskriterierna inkludera rapporteringsramen, de tekniska riktlinjerna och rapporteringsmallarna från metanpartnerskapet för olja och gas (Oil and Gas Methane Partnership, OGMP).

(19)

IMEO inrättades i oktober 2020 av unionen i partnerskap med Unep, CCAC och Internationella energiorganet och presenterades på G20-mötet i oktober 2021. IMEO har fått i uppdrag att samla in, stämma av, verifiera och offentliggöra uppgifter över antropogena metanutsläpp på global nivå. IMEO kan spela en roll när det gäller att identifiera aktörer med mycket stora utsläpp genom ett system för tidig upptäckt och varning.

(20)

I egenskap av part i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) (10) och i Parisavtalet som antogs inom ramen för UNFCCC (11) (Parisavtalet) är unionen skyldig att årligen lämna in en inventeringsrapport över antropogena växthusgasutsläpp som utgör en sammanställning över medlemsstaternas nationella växthusgasinventeringar och som upprättas med hjälp av metoder som bygger på god praxis och godtas av IPCC.

(21)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 (12) måste medlemsstaterna rapportera uppgifter från växthusgasinventeringen och sina nationella prognoser till kommissionen. Enligt den förordningen ska rapporteringen ske i enlighet med UNFCCC:s rapporteringsriktlinjer, och den baseras ofta på standardutsläppsfaktorer snarare än på direkta mätningar på källnivå, vilket medför osäkerhet vad gäller utsläppens källor, frekvens och omfattning.

(22)

Landsuppgifter som rapporteras enligt UNFCCC:s rapporteringsbestämmelser lämnas in till UNFCCC:s sekretariat i enlighet med olika rapporteringsnivåer som överensstämmer med IPCC:s riktlinjer. Mot bakgrund av detta föreslår IPCC oftast att en metod på en högre nivå används för de utsläppskällor som har en betydande inverkan på ett lands totala växthusgasinventering vad gäller absolut nivå, trend eller osäkerhet.

(23)

Varje nivå representerar en viss grad av metodologisk komplexitet. Det finns tre nivåer. Nivå 1-metoder använder normalt sett IPCC:s standardutsläppsfaktorer och kräver endast grundläggande och övergripande verksamhetsuppgifter. På högre nivåer används mer detaljerade metoder och källspecifika, teknikspecifika, regionspecifika eller landsspecifika utsläppsfaktorer, vilka ofta bygger på mätningar och normalt sett kräver mer detaljerade verksamhetsuppgifter. Mer specifikt kräver nivå 2 användning av landsspecifika faktorer i stället för standardutsläppsfaktorer, medan nivå 3 kräver uppgifter eller mätningar per enskild anläggning och omfattar tillämpning av en rigorös ”nedifrån-och-upp”-bedömning per källtyp på varje enskild anläggning. IPCC angav i Refinement to the 2006 IPCC guidelines for national greenhouse gas inventories från 2019 att det representerar en ökad säkerhet i mätningarna av metanrelaterade utsläpp att gå från nivå 1 till nivå 3.

(24)

Medlemsstaterna har olika praxis för vilken nivå de tillämpar för sina rapporter om energirelaterade metanutsläpp till UNFCCC:s sekretariat. Att rapportera stora utsläppskällor enligt nivå 2 överensstämmer med IPCC:s rapporteringsriktlinjer, eftersom nivå 2 anses representera en bättre metod. Rapportering på nivå 1, den lägsta nivån, är fortfarande mycket vanlig i flera medlemsstater för metanutsläpp från kol, gas och olja. Därför varierar metoderna för uppskattning och rapportering av energirelaterade metanutsläpp mellan medlemsstaterna.

(25)

För närvarande kvarstår frivilliga industriledda initiativ i många länder som det huvudsakliga tillvägagångssättet för kvantifiering och begränsning av metanutsläpp. Ett viktigt industrilett initiativ inom energisektorn är OGMP, ett frivilligt initiativ för att mäta och rapportera metanutsläpp som inrättades 2014 av Unep och CCAC och i vars styrelse kommissionen är representerad. OGMP har som huvudmål att fastställa bästa praxis i syfte att förbättra tillgängligheten till världsomfattande information om kvantifiering och hantering av metanutsläpp och att främja åtgärder för begränsning av metanutsläppen. I OGMP:s arbete med att ta fram standarder och metoder deltar regeringar, det civila samhället och företag. Hittills har fler än 115 företag, som har tillgångar i mer än 60 länder på fem kontinenter och står för över 35 % av världens produktion av olja och gas och över 70 % av LNG-flödena, anslutit sig till Uneps OGMP 2.0. Regelverket OGMP 2.0 är den senaste upplagan av en dynamisk standard för metanutsläpp och kan utgöra lämplig grund för metanutsläppsstandarder som vilar på gedigna vetenskapliga standarder.

(26)

Mot bakgrund av detta är det nödvändigt att förbättra mätningar av metanutsläpp och kvaliteten på rapporterade uppgifter, inbegripet de huvudsakliga källorna till metanutsläpp från produktion och användning av energi inom unionen. Vidare bör tillgången på uppgifter på källnivå och gedigen kvantifiering av metanutsläpp säkerställas, vilket skulle öka rapporternas tillförlitlighet och utvidga tillämpningsområdet för lämpliga begränsningsåtgärder.

(27)

För att kvantifieringar och rapporter ska vara ändamålsenliga, bör operatörer och företag vara skyldiga att kvantifiera och rapportera metanutsläpp per källa och att tillgängliggöra sammanställda uppgifter för medlemsstaterna så att medlemsstaterna kan förbättra sina inventeringars och rapporters korrekthet. Dessutom behövs ändamålsenlig verifiering av rapporterade uppgifter. För att minimera den administrativa bördan för operatörer och företag bör de rapportera på årsbasis.

(28)

Denna förordning, som bygger på de relevanta delarna av regelverket OGMP 2.0, bidrar till insamlandet av tillförlitliga och gedigna uppgifter som kan utgöra en lämplig grund för övervakning av metanutsläpp och föreskriver, vid behov, vidare åtgärder för att ytterligare minska metanutsläppen.

(29)

Regelverket OGMP 2.0 har fem rapporteringsnivåer. Rapportering på källnivå börjar på nivå 3, vilket anses vara jämförbart med UNFCCC:s nivå 3. På den nivån får generiska utsläppsfaktorer användas. Rapportering på nivå 4 enligt OGMP 2.0 kräver direkta mätningar av metanutsläpp på källnivå och tillåter användning av specifika utsläppsfaktorer. För rapportering på nivå 5 enligt OGMP 2.0 krävs kompletterande mätningar på anläggningsnivå utöver kvantifiering på källnivå av metanutsläpp. Dessutom krävs enligt regelverket OGMP 2.0 att företag rapporterar direkta mätningar av metanutsläpp inom tre år från det att de anslutit sig till OGMP 2.0 för kontrollerade tillgångar och inom fem år för icke-kontrollerade tillgångar. De tidsfrister inom vilka operatörer och företag ska lämna in de rapporter som krävs enligt denna förordning bör fastställas utifrån den strategi som används i OGMP 2.0 vad gäller rapportering på källnivå och med hänsyn till att ett stort antal företag i unionen redan hade anslutit sig till OGMP 2.0. Utöver kvantifiering på källnivå ger kvantifiering på anläggningsnivå möjlighet till bedömning, verifiering och avstämning av uppskattningar på källnivå som sammanställs per anläggning, vilket ökar trovärdigheten för rapporterade utsläpp. Liksom i regelverket OGMP 2.0 bör det krävas att mätningar på anläggningsnivå stäms av mot kvantifiering på källnivå.

(30)

Enligt uppgifter från unionens växthusgasinventering, som baseras på nationella växthusgasinventeringar som rapporterats i enlighet med förordning (EU) 2018/1999, beror mer än hälften av alla direkta metanutsläpp inom energisektorn på oavsiktliga utsläpp av metan till atmosfären. Vad gäller olja och gas utgör sådana oavsiktliga metanutsläpp merparten av alla metanutsläpp.

(31)

Oavsiktligt läckage av metan till atmosfären kan uppstå under borrning och utvinning samt vid behandling, lagring, överföring och distribution till slutanvändare. Sådant läckage kan också uppstå i inaktiva brunnar, tillfälligt igenpluggade brunnar eller permanent igenpluggade och övergivna brunnar. Vissa metanutsläpp kan bero på brister i, eller normalt slitage på, tekniska komponenter som till exempel kopplingar, flänsar och ventiler, eller skadade komponenter, exempelvis vid olyckor. Korrosion kan också orsaka läckage genom höljet till trycksatt utrustning.

(32)

För att minska metanutsläpp bör operatörerna vidta alla lämpliga begränsningsåtgärder för att minimera metanutsläppen från sin verksamhet.

(33)

Mer specifikt minskas metanutsläpp från läckage oftast genom LDAR-undersökningar, vilka utförs för att först identifiera läckage och därefter reparera läckage eller byta ut läckande komponenter. Operatörer bör därför genomföra regelbundna LDAR-undersökningar, inbegripet av komponenter som ventilerar metan i syfte att kontrollera om utrustning har funktionsfel.

(34)

För detta syfte bör en harmoniserad strategi införas för att säkerställa lika villkor för samtliga operatörer inom unionen. Denna strategi bör omfatta minimikrav för LDAR-undersökningar med en lämplig nivå av flexibilitet för medlemsstaterna och operatörerna. Denna flexibilitet erfordras för att möjliggöra för innovation och framtagande av nya komponenter, nya LDAR-tekniker och nya detekteringsmetoder, och därmed förhindra teknisk inlåsning, som skulle vara negativt för miljöskyddet. Nya LDAR-tekniker och nya detekteringsmetoder utarbetas kontinuerligt och medlemsstaterna bör uppmuntra till innovation inom sektorn så att de komponenter, LDAR-tekniker och detekteringsmetoder som släpper ut minst, och också är exakta och kostnadseffektiva kan antas.

(35)

Skyldigheter vad gäller LDAR-undersökningar bör återspegla bästa praxis. LDAR-undersökningar bör i första hand ha som syfte att upptäcka och så snabbt som möjligt eliminera eventuella läckage genom reparation eller utbyte av den läckande komponenten, snarare än att kvantifiera dessa, och områden där det föreligger högre risk för läckage bör kontrolleras oftare. Fastställandet av hur ofta LDAR-undersökningarna genomförs och beslutet att reparera eller byta ut en komponent bör inte vägledas endast av behovet av att reparera eller byta ut komponenter som avger metan som ligger över tröskelvärdet för metanutsläpp, utan även av överväganden gällande driften, med beaktande av säkerhetsrisker. När en högre säkerhetsrisk eller en högre risk för metanutsläpp har identifierats bör de behöriga myndigheterna därför ha möjlighet att rekommendera mer frekventa LDAR-undersökningar av de relevanta komponenterna eller att komponenter ersätts med teknik med mindre benägenhet för läckage. Alla läckage oavsett omfattning bör undersökas och kontrolleras, eftersom små läckage kan utvecklas till stora. Reparationer av läckage bör kontrolleras för att styrka att reparationen gett effekt. I syfte att möjliggöra användning av nya eller mer avancerade komponenter eller tekniker för detektering av metanutsläpp bör anges storleken på den metanförlust vid eller över vilken reparation krävs, samtidigt som operatörerna själva får välja detekteringsanordning. När så är lämpligt bör det vara möjligt att använda detekteringstekniker, såsom kontinuerlig övervakning, som en del av LDAR-undersökningar så länge de uppfyller kraven i denna förordning avseende avancerade detekteringstekniker. De bäst presterande operatörer som producerar eller behandlar olja eller naturgas bör kunna tillämpa olika frekvenser för LDAR-undersökningar, under förutsättning att villkoren för avancerade detekteringstekniker i denna förordning är uppfyllda och att de behöriga myndigheterna gett sitt godkännande.

(36)

LDAR-undersökningar bör genomföras med hjälp av lämpliga tillgängliga tekniker och detektionstekniker för att identifiera läckor: så nära varje enskild potentiell utsläppskälla som möjligt för komponenter över jord och komponenter över havsnivån, i gränsytan mellan mark och atmosfär som ett första steg och, om ett potentiellt läckage upptäcks, så nära utsläppskällan som möjligt som ett andra steg för komponenter under jord, samt med tillämpning av den bästa detektionsteknik som är kommersiellt tillgänglig för offshorekomponenter under havsnivån eller under havsbottnen.

(37)

När det gäller komponenter under jord genomförs LDAR-undersökningar i allmänhet med hjälp av en process i två steg. Det första steget i denna process består i att genomföra en första läckagedetektering och avgöra om marken ska grävas upp, eller om borrhål ska borras om rörledningen är direkt åtkomlig. Operatörer gräver upp eller borrar i marken om läckaget ligger på eller över det första tröskelvärdet för läckagedetektering. Det andra steget består i att genomföra en andra läckagedetektering och avgöra om läckaget ska repareras. Operatörer reparerar läckaget om det ligger på eller över det andra tröskelvärdet för läckagedetektering.

(38)

Lägsta gränser för detektering syftar till att säkerställa att detekteringsanordningarna är tillräckligt känsliga för att upptäcka läckage enligt kraven i denna förordning. Såväl dessa lägsta gränser för detektering som den detekteringsteknik som ska användas bör fastställas av kommissionen, med beaktande av de olika typerna av komponenter och LDAR-undersökningar, för alla kategorier av komponenter, tillsammans med de tröskelvärden för detektering som är tillämpliga på det första steget i LDAR-undersökningarna för komponenter under jord.

(39)

Reparation eller utbyte bör ske omedelbart efter upptäckt av ett läckage på en nivå som ligger på eller över det tröskelvärde som anges i denna förordning eller så snart som möjligt därefter. Även om det kan vara nödvändigt att ta exceptionella säkerhetsmässiga, administrativa och tekniska aspekter under övervägande bör bevisning för att motivera eventuella förseningar i reparation eller utbyte tillhandahållas. Vid reparationer eller utbyten bör bästa möjliga tekniker som är kommersiellt tillgängliga och som ger långsiktigt skydd mot framtida läckage användas.

(40)

Små sammanlänkade system enligt definitionen i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/944 (13) kan stöta på problem med försörjningstrygghet och nätstabilitet vid systemstopp. För att undvika sådana risker för försörjningstryggheten bör därför reparations- eller utbytesarbeten utföras under planerade systemstopp.

(41)

Mot bakgrund av ventileringens stora växthusgasutsläpp bör den förbjudas förutom i nödsituationer eller vid funktionsfel, eller under vissa särskilda händelser då viss ventilering är oundviklig och absolut nödvändig. För att säkerställa att operatörerna inte använder utrustning som är konstruerad för att ventilera bör tekniska standarder antas som gör det möjligt att använda alternativ med lägre utsläpp.

(42)

Fackling betraktas som rutinmässig fackling när den utförs under normal produktion av olja, gas och kol, i frånvaro av lämpliga anläggningar eller lämpliga geologiska förhållanden för att återföra den producerade gasen, använda den på plats eller bjuda ut den på en marknad. Rutinmässig fackling bör förbjudas. Fackling bör tillåtas när det är det enda alternativet till ventilering och när ventilering inte är förbjudet. Avskaffandet av rutinmässig fackling skulle också öka tillgången på naturgas för gasmarknaderna. Ventilering är skadligare för miljön än fackling eftersom den gas som avges vanligtvis innehåller höga halter metan, medan metan under fackling oxideras till koldioxid som har lägre global uppvärmningspotential. Om det inte finns några andra valmöjligheter bör fackling därför föredras framför ventilering.

(43)

Fackling som alternativ till ventilering kräver en effektiv förbränning av metan i facklingsanordningen. Av den anledningen bör också ett krav på förbränningsverkningsgraden införas i de fall då fackling är tillåtet och facklingsanordningar med en inbyggd destruktions- och avlägsnandeeffektivitet på mindre än 99 % bör fasas ut. Det bör också införas krav på att anordningar med självantändning eller ständig tändlåga används, vilket ger en mer pålitlig antändning då de inte påverkas av vindförhållanden.

(44)

Återföring eller användning på plats av metan, eller utbjudande av metan på en marknad bör alltid föredras framför ventilering eller fackling. Operatörer som utför ventilering bör tillhandahålla behöriga myndigheter bevis för att återföring, användning på plats, lagring för senare användning, utbjudande av metan på en marknad eller fackling inte var möjligt, och operatörer som utför fackling bör tillhandahålla behöriga myndigheter bevis för att återföring, användning på plats, lagring för senare användning, eller utbjudande av metan på en marknad inte var möjligt.

(45)

Operatörer bör meddela behöriga myndigheter om större ventileringshändelser och facklingshändelser utan dröjsmål, och årligen lämna in mer omfattande rapporter till dessa myndigheter om samtliga ventileringshändelser och facklingshändelser. De bör också säkerställa att utrustning och anordningar för ventilering och fackling överensstämmer med de standarder som fastslås i unionsrätten.

(46)

Metanutsläpp från inaktiva brunnar, tillfälligt igenpluggade brunnar och permanent igenpluggade och övergivna brunnar utgör hälso-, säkerhets- och miljörisker. Därför bör övervakning, inbegripet kvantifiering och, om sådan tryckövervakningsutrustning finns, tryckövervakning, samt rapporteringsskyldigheter fortfarande tillämpas, och dessa brunnar och brunnsplatser bör pluggas igen permanent, återställas och saneras, beroende på vad som är tillämpligt. I sådana fall bör medlemsstaterna spela en viktig roll, i synnerhet genom att upprätta inventeringar och, om ingen ansvarig part kan identifieras, rapportera metanutsläpp och upprätta begränsningsplaner inom tydliga tidsfrister.

(47)

När det gäller permanent igenpluggade och övergivna brunnar bör lämplig dokumentation som visar att det inte förekommer några metanutsläpp tillhandahållas för alla brunnar som har pluggats igen permanent och övergetts under de 30 åren före och på dagen för eller efter dagen för denna förordnings ikraftträdande och, om sådan dokumentation finns tillgänglig, för brunnar som var permanent igenpluggade och övergivna mer än 30 år före dagen för denna förordnings ikraftträdande. Sådan dokumentation bör åtminstone omfatta kvantifiering baserad på utsläppsfaktor eller på urval, eller tillförlitliga bevis för permanent underjordisk isolering i enlighet med ISO 16530-1:2017, den tillämpliga internationella standarden för brunnsintegritet för petroleum- och naturgasindustrier.

(48)

Om de behöriga myndigheterna tillhandahålls tillförlitliga bevis för väsentliga mängder metanutsläpp i en inaktiv brunn till havs, i en tillfälligt igenpluggad brunn eller i en permanent igenpluggad och övergiven brunn, beroende på vad som är tillämpligt, som har bekräftats av en oberoende tredje part, bör de behöriga myndigheterna besluta om tillämpning av skyldigheterna beträffande tillfälligt igenpluggade brunnar med avseende på den brunnen.

(49)

Antalet inaktiva brunnar, tillfälligt igenpluggade brunnar och permanent igenpluggade och övergivna brunnar på medlemsstaternas territorium varierar avsevärt, och vissa medlemsstater har ett mycket stort antal sådana brunnar på sina territorier. Dessa medlemsstater bör tillåtas att tillämpa ett mer gradvist tillvägagångssätt för att uppfylla sina skyldigheter när det gäller att göra en inventering av dessa brunnar för att säkerställa att kostnaderna och den administrativa bördan i samband med denna inventering är proportionerliga.

(50)

Eftersom sannolikheten för att metanläckage från brunnar till havs ska nå ytan beror på flera faktorer och tenderar att minska i takt med vattendjupet och då de resurser som krävs för att undersöka och hantera brunnar till havs ökar i takt med att vattendjupet och avståndet från land ökar, bör undantag från vissa skyldigheter enligt denna förordning övervägas för brunnar till havs som är belägna på större vattendjup, om det kan läggas fram gedigna bevis för att inverkan på klimatet av potentiella metanutsläpp från dessa brunnar med stor sannolikhet är försumbar.

(51)

Uppgifter från unionens växthusgasinventering visar att metanutsläpp från kolgruvor är den enskilt största källan till metansutsläpp inom unionens energisektor. År 2019 utgjorde direkta utsläpp från kolsektorn 31 % av alla metanutsläpp, vilket nästan motsvarar procentandelen för direkta metanutsläpp från olja och fossil gas tillsammans, närmare bestämt 33 %.

(52)

För närvarande finns det inte någon unionsomfattande särskild lagstiftning som begränsar metanutsläppen från kolsektorn, trots tillgång till en rad olika typer av tekniker för begränsning av utsläpp. Det finns ingen särskild standard för övervakning, rapportering eller verifiering varken på unionsnivå eller internationellt. Inom unionen ingår rapportering av metanutsläpp från kolindustrin i medlemsstaternas rapportering av växthusgasutsläpp. Uppgifter från underjordiska kolgruvor ingår också i det europeiska register över utsläpp och överföringar av föroreningar som upprättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 (14).

(53)

Nyligen genomförda studier visar att metanutsläpp i första hand är kopplade till underjordisk gruvbrytning, i aktiva, stängda och övergivna kolgruvor. I aktiva underjordiska kolgruvor kontrolleras metankoncentrationen i luften kontinuerligt, eftersom den utgör en hälso- och säkerhetsrisk. Vad gäller underjordiska kolgruvor uppstår större delen av metanutsläppen genom ventilering och dränerings- eller avgasningssystem, som är de två huvudsakliga sätten att minska luftens metankoncentration i kolgruvgångarna.

(54)

När produktionen har upphört och en kolgruva stängs eller överges fortsätter den att släppa ut metan, vilket benämns som metan från övergivna gruvor (AMM, Abandoned Mine Methane). Sådana metanutsläpp sker vanligtvis från tydliga källpunkter, såsom ventilationsschakt eller tryckutjämningsschakt. I och med den höjda klimatambitionen och övergången till energiproduktion från mindre koldioxidintensiva energikällor kommer AMM-utsläppen troligtvis att öka inom unionen. Det uppskattas att metan från icke-vattenfyllda kolgruvor, även tio år efter det att gruvbrytningen har upphört, fortfarande släpps ut med halter som utgör nästan 40 % av dem som registrerades vid tidpunkten för stängningen. Vidare är hanteringen av AMM fortfarande splittrad på grund av skillnader i rättigheter och skyldigheter när det gäller ägande och exploatering inom unionen. Medlemsstaterna bör därför göra inventeringar av stängda underjordiska kolgruvor och övergivna underjordiska kolgruvor i vilka verksamheten har upphört efter den 3 augusti 1954 och den identifierade ansvariga parten bör vara skyldig att installera anordningar för mätning av metanutsläpp.

(55)

Aktiva koldagbrott inom unionen producerar brunkol och släpper ut mindre metan än underjordiska kolgruvor. Brunkolsgruvorna i unionen är huvudsakligen koldagbrott, med undantag för en underjordisk brunkolsgruva i en medlemsstat. Enligt unionens växthusgasinventering släppte aktiva koldagbrott under 2019 ut 166 kiloton metan, jämfört med 828 kiloton metan från underjordiska kolgruvor. Mätning av metanutsläpp från koldagbrott är en utmaning på grund av metanets tendens att sprida sig över stora områden. Av denna anledning, och trots att lämplig teknik finns tillgänglig, mäts sällan metanutsläpp från koldagbrott. Metanutsläpp från koldagbrott kan härledas med hjälp av specifika kolutsläppsfaktorer och, med större precision, med hjälp av gruv- eller fyndighetsspecifika utsläppsfaktorer, eftersom gruvfälten har fyndigheter med olika metanbindande kapacitet. Utsläppsfaktorer kan erhållas från mätning av flötsernas gasinnehåll genom provtagning från borrhålskärnor från prospektering. Gruvoperatörer bör därför kvantifiera metanutsläpp i koldagbrott med hjälp av sådana utsläppsfaktorer.

(56)

Metanutsläpp från helt vattenfyllda underjordiska kolgruvor tenderar att minska avsevärt med tiden eftersom de hydrogeologiska förhållandena stabiliseras efter det att kolgruvan stängts och vattenfyllningsprocessen är avslutad. Det bör därför vara möjligt att i vederbörligen motiverade fall undanta sådana kolgruvor från kvantifieringsskyldigheter.

(57)

Gruvoperatörer bör kontinuerligt utföra mätning och kvantifiering av metanutsläpp från ventilationsschakt i underjordiska kolgruvor och kontinuerlig mätning av ventilerad och facklad metan i dräneringsstationer. De bör använda specifika utsläppsfaktorer för koldagbrott. De bör rapportera dessa uppgifter till behöriga myndigheter.

(58)

Begränsning av metanutsläpp kan bäst uppnås i aktiva och stängda underjordiska kolgruvor eller övergivna underjordiska kolgruvor. Metanutsläpp från aktiva koldagbrott och stängda eller övergivna koldagbrott kan på grund av tekniska begränsningar för närvarande inte begränsas på ett ändamålsenligt sätt. För att kunna bidra till forskning om och utveckling av tekniker för begränsning av sådana metanutsläpp i framtiden bör det dock finnas en ändamålsenlig och detaljerad övervakning, rapportering och verifiering av omfattningen av dessa metanutsläpp.

(59)

Aktiva underjordiska kolgruvor är antingen energikolgruvor eller kokskolgruvor. Energikol används huvudsakligen som energikälla och kokskol används som bränsle och som reaktant vid tillverkning av stål. Både energikolgruvor och kokskolgruvor bör vara föremål för mätning, rapportering och verifiering av samt begränsningsåtgärder för metanutsläpp. Begränsningsåtgärder bör genomföras genom en utfasning av ventilering och fackling. Begränsningsåtgärder bör inte leda till en försämring av arbetstagarnas säkerhet.

(60)

För aktiva underjordiska kolgruvor bör begränsningsåtgärder genomföras genom en utfasning av facklingsanordningar med en inbyggd destruktions- och avlägsnandeeffektivitet på mindre än 99 %. Metanutsläpp kan förhindras genom att stängda eller övergivna underjordiska kolgruvor vattenfylls, men detta sker inte systematiskt och medför risker för miljön. I dessa kolgruvor bör facklingsanordningar med en inbyggd destruktions- och avlägsnandeeffektivitet på mindre än 99 % också fasas ut. Eftersom geologiska begränsningar och miljöaspekter utgör hinder för en universallösning när det gäller övergivna underjordiska kolgruvor, bör medlemsstaterna införa sin egen begränsningsplan som tar hänsyn till dessa begränsningar och till de tekniska möjligheterna att begränsa AMM.

(61)

För att minska metanutsläppen från aktiva kolgruvor bör medlemsstaterna tillåtas att införa incitamentsystem för att minska metanutsläppen, med förbehåll för tillämpliga regler för statligt stöd. Dessa system kan i synnerhet ge incitament till investeringar i avskiljning och injektion av metan i nätet och till minskade metanutsläpp från ventilationsschakt och från fackling. Medlemsstaterna bör tillåtas att införa särskilda avgiftssystem för att underlätta investeringar i minskade metanutsläpp, bland annat som en del av program för statligt stöd som syftar till avveckling av kapacitet för kolproduktion, med förbehåll för tillämpliga regler för statligt stöd.

(62)

Befintlig bästa praxis för begränsning när det gäller att minska metanutsläpp bör tillåtas i stängda eller övergivna kolgruvor, såsom utveckling av geotermiska lagringsprojekt och värmelagringsprojekt i vattenfyllda kolgruvor, vattenkrafttillämpningar i icke-vattenfyllda kolgruvor, avskiljning av metanutsläpp genom avgasning, användning av säkerhetsrelevanta avgasningsanordningar, användning av gruvgas för energiproduktion eller uppdämning av gruvvatten och andra möjliga användningar.

(63)

Unionen är beroende av import för 70 % av sin förbrukning av stenkol, 97 % av sin oljeförbrukning och 90 % av sin förbrukning av fossil gas. Av de globala antropogena metanutsläppen uppskattas visserligen endast omkring 6 % släppas ut i Europa, men förbrukningen och importberoendet av fossila bränslen bidrar avsevärt till unionens metanutsläpp.

(64)

De effekter av den globala uppvärmningen som orsakas av metanutsläpp är gränsöverskridande. Även om vissa tredjeländer som producerar fossil energi har börjat agera på hemmaplan för att minska metanutsläppen inom sin energisektor, är många producenter i tredjeländer och exportörer inte föremål för någon form av lagstiftning på sin respektive inhemska marknad. De behöver tydliga incitament att minska sina metanutsläpp. Transparent information om metanutsläpp i samband med produktion av råolja, naturgas och kol som släpps ut på unionsmarknaden bör därför göras tillgänglig för marknaderna och allmänheten.

(65)

För närvarande råder det brist på korrekta uppgifter, rapporterade på UNFCCC:s nivå 3 eller med användning av motsvarande metoder, om internationella metanutsläpp. Många tredjeländer som exporterar fossil energi har ännu inte lämnat in fullständiga inventeringsuppgifter till UNFCCC:s sekretariat. Dessutom finns det belägg för att metanutsläppen från produktionen av olja och gas globalt sett har ökat markant, nämligen från 65 till 80 Mt/år under de senaste 20 åren.

(66)

Såsom anges i metanstrategin har unionen åtagit sig att samarbeta med sina energipartner och andra viktiga tredjeländer som importerar och exporterar fossil energi för att ta itu med metanutsläppen globalt. Energidiplomati om metanutsläpp har redan gett viktiga resultat. I september 2021 tillkännagav unionen och Förenta staterna den globala utfästelsen om metan, som lanserades vid FN:s klimatkonferens (COP26) i november 2021. Den globala utfästelsen om metan utgör ett politiskt åtagande att samarbeta för att kollektivt minska de globala metanutsläppen med 30 % jämfört med 2020 års nivåer fram till 2030, och att vidta omfattande inhemska åtgärder för att nå detta mål. Den innehåller också ett åtagande om att börja använda bästa tillgängliga inventeringsmetoder för att kvantifiera metanutsläpp. Fler än hundra länder, som står för nästan hälften av de globala antropogena metanutsläppen, har redan anslutit sig till den globala utfästelsen om metan.

(67)

IMEO spelar en viktig roll för att öka öppenheten i fråga om globala metanutsläpp inom energisektorn, och kommissionen bör fortsätta att samarbeta med IMEO.

(68)

Parallellt med sitt diplomatiska arbete för att fullgöra globala åtaganden om en betydande minskning av metanutsläpp uppmuntrar unionen vidare alla insatser som rör en betydande minskning av dessa utsläpp globalt, särskilt i de tredjeländer som levererar fossil energi till unionen.

(69)

Därför bör de som importerar råolja, naturgas och kol till unionen vara skyldiga att tillhandahålla de relevanta behöriga myndigheterna information om åtgärder som rör mätning, rapportering, verifiering och minskning av metanutsläpp och som vidtagits av exportörer till unionen och producenter i tredjeländer, i synnerhet om tillämpningen av regleringsåtgärder eller frivilliga åtgärder för att kontrollera metanutsläppen från producenter i tredjeländer som levererar råolja, naturgas eller kol, såsom LDAR-undersökningar eller åtgärder för kontroll och begränsning av ventileringshändelser och facklingshändelser. De nivåer för mätning och rapportering som fastställs i de informationskrav som gäller för importörer bör motsvara dem som gäller för operatörer inom unionen. Dessutom bör importörernas skyldighet att tillhandahålla information om åtgärder som vidtagits för att kontrollera metanutsläpp inte vara mer betungande än motsvarande skyldighet för operatörer inom unionen. Medlemsstaterna bör kommunicera informationen om dessa åtgärder till kommissionen. På grundval av denna information bör unionen inrätta och driva en öppenhetsdatabas för metanutsläpp, som innehåller bland annat information som rapporterats av unionsföretag och av importörer av råolja, naturgas och kol. En sådan databas skulle fungera som informationskälla när importörer fattar beslut om inköp av råolja, naturgas och kol samt för andra aktörer och allmänheten. Utöver öppenhetsdatabasen för metanutsläpp bör kommissionen utarbeta prestandaprofiler för metan som innehåller uppgifter om metanutsläpp avseende råolja, naturgas och kol som släpps ut på unionsmarknaden. Dessa profiler bör också innehålla en bedömning av de insatser som unionsproducenter och importörer, samt producenter och exportörer i tredjeland, av fossil energi till unionen gjort för att mäta och rapportera samt minska sina metanutsläpp. Profilerna bör vidare omfatta information om regleringsåtgärder avseende mätning, rapportering, verifiering och begränsning som vidtagits av tredjeländer där råolja, naturgas och kol produceras.

(70)

Dessutom bör kommissionen inrätta ett globalt verktyg för övervakning av metanutsläpp som tillhandahåller information om förekomst, omfattning och plats för händelser med stora metanutsläpp från energikällor, samt en mekanism för snabba insatser för att hantera händelser med mycket stora utsläpp inom eller utanför unionen. I detta avseende bör kommissionen beakta all vederbörligen underbyggd information som mottagits från medlemsstaterna eller tredje parter om händelser med mycket stora utsläpp. Medlemsstaterna bör uppmuntras att dela med sig av sådan information till kommissionen. Dessa verktyg bör uppmuntra ytterligare till verkliga och påtagliga resultat från genomförandet av åtgärder som reglerar metanutsläpp och från effektiva begränsningsåtgärder som vidtagits av företag i unionen och företag som levererar fossil energi till unionen. Det bör vara möjligt att basera dessa verktyg på befintliga internationella verktyg eller ramar. Dessa verktyg bör sammanställa uppgifter från olika auktoriserade dataleverantörer och datatjänster, inbegripet Copernicuskomponenten i unionens rymdprogram, som inrättats genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/696 (15), och IMEO. De bör tillhandahålla information för kommissionens bilaterala dialoger med relevanta tredjeländer vad gäller politik och åtgärder på området för metanutsläpp.

(71)

Tillsammans bör öppenhetsdatabasen för metanutsläpp, prestandaprofilerna för metan, det globala verktyget för övervakning av metanutsläpp och mekanismen för snabba insatser bidra till att öka öppenheten gentemot köpare i unionen, vilket gör det möjligt för dem att fatta informerade beslut om inköp och förbättrar möjligheten till ett bredare spektrum av lösningar för begränsning av metanutsläpp runt om i världen. Dessutom bör dessa instrument ytterligare motivera företag i tredjeland att tillämpa internationella standarder för mätning och rapportering av metanutsläpp, såsom dem som antagits inom ramen för regelverket OGMP 2.0, eller vidta effektiva åtgärder för mätning, samt rapportering och begränsning, och möjliggöra verifiering.

(72)

Nya avtal som unionsimportörer ingår för leverans av råolja, naturgas eller kol bör stärka införandet i tredjeländer av regler för övervakning, rapportering och verifiering av metanutsläpp som är likvärdiga med dem som fastställs i denna förordning. Det bör införas regler som gör det möjligt för leverantörer i tredjeland och unionsimportörer att visa att sådana åtgärder är likvärdiga med kraven i denna förordning när det gäller råolja, naturgas eller kol som importeras till unionen. Även om klausuler för detta ändamål inte kan införas i befintliga avtal, är det möjligt att införa sådana klausuler i nya avtal eller i befintliga avtal som håller på att förlängas, även när det sker genom automatisk förlängning. I detta sammanhang skulle de standardklausuler som kommissionen rekommenderar vara användbara för företagen.

(73)

Det bör vara möjligt att uppnå likvärdighet för övervakning, rapportering och verifiering av metanutsläpp inte endast genom åtgärder som tillämpas av enskilda företag, utan även på tredjelandsnivå, genom de befintliga rättsliga ramar som reglerar sådan övervakning, rapportering och verifiering. Kommissionen bör därför ges befogenhet att fastställa kraven på den bevisning som tredjeländer ska tillhandahålla i detta avseende, varvid den bör samarbeta aktivt med alla exporterande tredjeländer och ta vederbörlig hänsyn till eventuella olikartade förhållanden i dessa tredjeländer och till unionens skyldigheter enligt internationell rätt. Kommissionen bör också ges befogenhet att fastställa och återkalla likvärdighet för individuella tredjeländer, när så är lämpligt.

(74)

Det bör övervägas instrument, inbegripet dialoger om händelser med mycket stora utsläpp, övervakning, rapportering och verifiering av beslut om likvärdighet samt antagande av samarbetsramar, för att säkerställa ett korrekt genomförande av skyldigheterna för importörer, samt för producenter eller exportörer som är etablerade i tredjeländer och som levererar råolja, naturgas eller kol till unionen. Kommissionen bör kunna föreslå instrument för samarbete med tredjeländer. Antagandet av dessa instrument bör i tillämpliga fall regleras av relevanta bestämmelser i fördragen.

(75)

Kommissionen bör inte inleda någon dialog med tredjeländer om händelser med mycket stora utsläpp, bör avstå från att anta beslut om likvärdighet och bör inte rekommendera att förhandlingar inleds om en ram om samarbete, om detta skulle riskera kringgående av restriktiva åtgärder som antagits enligt artikel 29 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) eller artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) avseende import av råolja, naturgas och kol.

(76)

När öppenhetsdatabasen för metanutsläpp, prestandaprofilerna för metan, det globala verktyget för övervakning av metanutsläpp och mekanismen för snabba insatser har införts bör kommissionen fastställa metoden för att beräkna metanintensiteten i produktionen av råolja, naturgas och kol. Metoden bör göras tillgänglig för allmänheten. Kommissionen bör på grundval av detta bedöma hur olika nivåer av maximivärden för metanintensitet potentiellt kan påverka en trygg energiförsörjning och unionsekonomins konkurrenskraft.

(77)

Kommissionen bör ges befogenhet att fastställa obligatoriska maximivärden och klasser för metanintensitet i samband med produktion av råolja, naturgas och kol som släpps ut på unionsmarknaden, på grundval av metoden för beräkning av metanintensiteten i produktionen av råolja, naturgas och kol och bedömningen av den potentiella påverkan av fastställandet av maximivärden för metanintensitet. Dessa värden bör fastställas till nivåer som främjar en minskning av de globala metanutsläppen, samtidigt som en trygg energiförsörjning bevaras på unionsnivå och nationell nivå, säkerställer icke-diskriminerande behandling och skyddar unionsekonomins konkurrenskraft.

(78)

För att säkerställa ett harmoniserat genomförande av denna förordning och skapa en gemensam teknisk ram för alla aktörer inom sektorerna för olja, gas och kol bör kommissionen, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (16), överväga att begära att de berörda europeiska standardiseringsorganisationerna utarbetar harmoniserade standarder för mätning och kvantifiering av metanutsläpp inom sektorerna för olja, gas och kol, för LDAR-undersökningar samt för utrustning för ventilering och fackling. Dessa standarder bör bli obligatoriska vid tillämpningen av denna förordning, för att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt bland operatörer, företag och gruvoperatörer och dem som är involverade i att säkerställa efterlevnaden av denna förordning, särskilt kommissionen, behöriga myndigheter och kontrollörer. Om harmoniserade standarder inte kan tillhandahållas eller inte säkerställer överensstämmelse med kraven i denna förordning bör kommissionen ges befogenhet att anta tekniska föreskrifter för att täcka de nödvändiga kraven. Fram till den dag då sådana standarder eller tekniska föreskrifter börjar tillämpas bör operatörer, företag och gruvoperatörer följa senaste branschpraxis och bästa tillgängliga tekniker.

(79)

Medlemsstaterna bör fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i denna förordning och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande. Det bör vara möjligt att i dessa sanktioner inkludera böter och löpande viten. För att dessa sanktioner ska ha en betydande avskräckande effekt bör de stå i proportion till överträdelsens karaktär, den vinst som härrör från överträdelsen och miljöskadornas karaktär och allvar samt påverkan på människors säkerhet och hälsa. När de berörda myndigheterna ålägger sanktioner bör de ta vederbörlig hänsyn till den aktuella överträdelsens karaktär, allvar och varaktighet. Sanktioner bör åläggas på ett icke-diskriminerande sätt och i överensstämmelse med unionsrätten, internationell rätt och nationell rätt. Tillämpliga processuella skyddsåtgärder och principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna bör iakttas.

(80)

Av skäl som rör enhetlighet bör en förteckning över vilka typer av överträdelser som bör vara föremål för sanktioner fastställas. För att underlätta en enhetlig tillämpning av sanktioner i medlemsstaterna bör dessutom gemensamma, icke-uttömmande och vägledande kriterier fastställas för tillämpning av sanktioner. Sanktionernas avskräckande effekt bör förstärkas genom att det föreskrivs en möjlighet att offentliggöra information rörande de sanktioner som ålagts av medlemsstater, med förbehåll för Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2016/679 (17) och (EU) 2018/1725 (18) när sanktionerna åläggs fysiska personer.

(81)

Som ett resultat av de bestämmelser som kräver investeringar av reglerade enheter och som ska tas i beaktande vid fastställande av tariffer bör Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/942 (19) ändras så att Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter (Acer) anförtros uppdraget att tillgängliggöra en uppsättning indikatorer och referensvärden för jämförelse av investeringskostnader per enhet med koppling till mätning, kvantifiering, övervakning, rapportering, verifiering och minskning av metanutsläpp för jämförbara projekt.

(82)

I syfte att definiera de olika inslagen i utfasningen av ventilering och fackling i kokskolgruvor bör befogenheten att anta rättsakter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning med fastställda begränsningar för ventilering av metan från ventilationsschakt i kokskolgruvor. I syfte att, vid behov, ge möjlighet att kräva ytterligare information från importörer bör dessutom befogenheten att anta rättsakter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommission med avseende på att komplettera denna förordning genom att göra ändringar eller tillägg avseende den information som importörerna ska tillhandahålla. I syfte att fastställa metoden för beräkning av metanintensiteten kopplad till produktionen av råolja, naturgas och kol som släpps ut på unionsmarknaden på producentnivå, och för att fastställa relevanta maximivärden och klasser för metanintensitet, bör vidare befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning. I syfte att säkerställa ett harmoniserat genomförande av denna förordning bör slutligen befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på att komplettera denna förordning genom antagande av harmoniserade standarder och tekniska föreskrifter. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (20). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(83)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter att anta närmare regler med avseende på mallar för rapportering av metanutsläpp, lägsta gränser för detektering och detekteringsteknik för detekteringsanordningar samt tröskelvärden för det första steget i LDAR-undersökningar, samt med avseende på förfarandet och kraven och enskilda beslut när det gäller likvärdighet för åtgärder för övervakning, rapportering, verifiering i tredjeländer, i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 (21).

(84)

Kommissionen bör övervaka och se över tillämpningen av denna förordning och lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet. Den rapporten bör särskilt innehålla en bedömning av denna förordnings ändamålsenlighet och effektivitet, den uppnådda minskningen av metanutsläpp och av huruvida ytterligare eller alternativa åtgärder är nödvändiga. Den rapporten bör ta hänsyn till relevant unionslagstiftning inom närliggande områden. Beroende på slutsatserna i den rapporten och som en del av översynen av denna förordning kan kommissionen överväga att, när så är lämpligt, lägga fram lagstiftningsförslag.

(85)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen fastställande av bestämmelser för korrekt mätning, kvantifiering, övervakning, rapportering och verifiering samt för minskning av metanutsläpp inom unionens energisektor, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.