Artikel 27 Kontantförmåner vid arbetsoförmåga vid vistelse eller bosättning i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten

Om den försäkrade personen enligt lagstiftningen i den behöriga medlemsstaten måste uppvisa ett intyg för att ha rätt till kontantförmåner i samband med arbetsoförmåga enligt artikel 21.1 i grundförordningen, ska den försäkrade personen begära att den läkare i bosättningsmedlemsstaten som fastställde personens hälsotillstånd intygar dennes arbetsoförmåga och anger dess troliga varaktighet.

Den försäkrade personen ska sända intyget till den behöriga institutionen inom den tid som fastställs i den behöriga medlemsstatens lagstiftning.

Om de behandlande läkarna i bosättningsmedlemsstaten inte utfärdar intyg om arbetsoförmåga, och sådana intyg krävs enligt den behöriga medlemsstatens lagstiftning, ska den berörda personen lämna en begäran direkt till institutionen på bosättningsorten. Denna institution ska omedelbart se till att arbetsoförmågan blir medicinskt bedömd och att det intyg som avses i punkt 1 utfärdas. Intyget ska utan dröjsmål översändas till den behöriga institutionen.

Översändandet av den handling som avses i punkterna 1, 2 och 3 ska inte frita den försäkrade personen från att fullgöra de skyldigheter som föreskrivs i den tillämpliga lagstiftningen, särskilt gentemot sin arbetsgivare. Arbetsgivaren eller den behöriga institutionen kan i förekommande fall anmoda arbetstagaren att delta i aktiviteter som syftar till att främja och stödja den försäkrade personens återvändande till arbetsmarknaden.

På den behöriga institutionens begäran ska institutionen på bosättningsorten genomföra nödvändiga administrativa kontroller eller läkarundersökningar av den berörda personen i överensstämmelse med den lagstiftning som den ska tillämpa. Institutionen på bosättningsorten ska till den behöriga institutionen utan dröjsmål vidarebefordra den undersökande läkarens utlåtande om i synnerhet arbetsoförmågans troliga varaktighet.

Den behöriga institutionen ska under alla omständigheter ha rätt att kräva att den försäkrade personen undersöks av en läkare som institutionen själv har valt.

Utan att det påverkar artikel 21.1 andra meningen i grundförordningen ska den behöriga institutionen direkt till den berörda personen utge kontantförmånerna och, om nödvändigt, underrätta institutionen på bosättningsorten om detta.

Vid tillämpningen av artikel 21.1 i grundförordningen ska de uppgifter i ett intyg om arbetsoförmåga, som utfärdats i en annan medlemsstat för en försäkrad person på grundval av den undersökande läkarens eller institutionens utlåtande om hälsotillståndet, ha samma rättsverkan som ett intyg som upprättas i den behöriga medlemsstaten.

Om den behöriga institutionen vägrar att utge kontantförmåner, ska den meddela den försäkrade personen om sitt beslut och samtidigt meddela institutionen på bosättningsorten om beslutet.

Punkterna 1–9 ska även gälla när den försäkrade personen vistas i en annan medlemsstat än den behöriga medlemsstaten.