EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV (EU) 2025/1 av den 27 november 2024 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag och om ändring av direktiven 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2007/36/EG, 2014/59/EU och (EU) 2017/1132 och förordningarna (EU) nr 1094/2010, (EU) nr 648/2012, (EU) nr 806/2014 och (EU) 2017/1129 (Text av betydelse för EES)

(1)

Om försäkringsföretag hamnar i kris kan detta ge betydande återverkningar på ekonomin och den sociala välfärden i medlemsstaterna om en sådan kris skulle leda till ett avbrott i skyddet för försäkringstagare, förmånstagare eller skadelidande parter. Med tanke på återförsäkringsföretagens roll i ekonomin, deras grad av sammankoppling med direktförsäkringsföretag och med finansmarknader i vidare bemärkelse samt den relativt koncentrerade återförsäkringsmarknaden krävs det en lämplig ram för att hantera kriser eller fallissemang i sådana företag på ett ordnat sätt. Därför bör åtgärder vidtas för återhämtning och resolution av både direktförsäkrings- och återförsäkringsföretag, med beaktande av deras respektive särdrag.

(2)

Under den globala finanskrisen 2008 blev det tydligt hur sårbar och sammanflätad finanssektorn är. Orsakerna till kriser och fallissemang visade sig bland annat vara kopplade till utvecklingen på finansmarknaderna och till hur försäkrings- eller återförsäkringsverksamheten är beskaffad i sig. I detta avseende anges ofta teckningsrisker, det vill säga för låga avsättningar för fordringar, felaktig prissättning, det vill säga underskattade premier, bristande förvaltning av tillgångar och skulder, samt investeringsförluster som de största problemområdena för försäkrings- och återförsäkringsföretag. Skattebetalarnas pengar har använts för att återställa flera försäkringsföretags försämrade finansiella situation. Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/138/EG (3) syftade till att stärka det finansiella systemet i unionen och försäkrings- och återförsäkringsföretagens motståndskraft, men risken för fallissemang hos sådana företag undanröjdes inte helt. Hög volatilitet på marknaden och låga räntenivåer under lång tid kan vara särskilt problematiska för försäkrings- och återförsäkringsföretagens lönsamhet och solvens. Dessa företags känslighet för marknadernas och ekonomins utveckling gör därför att det krävs särskild försiktighet och en lämplig ram för att hantera potentiella försämringar av deras finansiella ställning, även i förebyggande syfte. I samband med att vissa företag, särskilt med verksamhet i flera länder, på senare tid har fallerat eller varit nära att fallera, har det blivit tydligt att det finns svagheter i det nuvarande regelverket som måste åtgärdas för att på ett lämpligt sätt organisera ett ordnat utträde från marknaden för försäkrings- eller återförsäkringsföretag.

(3)

Verksamheter, tjänster eller transaktioner som utförs av försäkrings- eller återförsäkringsföretag och som inte enkelt kan ersättas inom rimlig tid eller till en rimlig kostnad för försäkringstagare, förmånstagare eller skadelidande parter måste betraktas som kritiska funktioner som måste upprätthållas. Sådana verksamheter, tjänster eller transaktioner kan vara kritiska på unionsnivå eller på nationell eller regional nivå. Ett bibehållet försäkrings- eller återförsäkringsskydd är ofta att föredra framför avveckling av ett fallerande företag, eftersom en sådan kontinuitet ger det mest fördelaktiga utfallet för försäkringstagare, förmånstagare eller skadelidande parter. Det är därför av avgörande betydelse att det finns lämpliga verktyg för att förebygga fallissemang och, om fallissemang ändå skulle inträffa, för att minimera de negativa återverkningarna genom att säkerställa att de kritiska funktionerna kan upprätthållas.

(4)

Att säkerställa effektiv resolution av fallerande försäkrings- och återförsäkringsföretag inom unionen är en väsentlig del i fullbordandet av den inre marknaden. Om dessa företag fallerar har det inte bara direkta konsekvenser för försäkringstagarna och eventuellt realekonomin och den finansiella stabiliteten på de marknader där företagen är verksamma, utan även för förtroendet för den inre marknaden för försäkringar. Fullbordandet av den inre marknaden för finansiella tjänster har förstärkt växelverkan mellan de olika nationella finansiella systemen. Försäkrings- och återförsäkringsföretag är verksamma på finansmarknaderna för att förvalta sin investeringsportfölj och hantera de risker som är förknippade med deras verksamhet. Om medlemsstaterna är oförmögna att hantera ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags fallissemang genom en förutsägbar och harmoniserad resolutionsprocess som förhindrar mer omfattande systemskador, kan detta därför vara till skada för stabiliteten på finansmarknaderna och följaktligen även den inre marknaden för finansiella tjänster.

(5)

Den globala finanskrisen 2008 belyste behovet av att utveckla en lämplig återhämtnings- och resolutionsram för försäkrings- och återförsäkringsföretag. På internationell nivå offentliggjorde rådet för finansiell stabilitet i oktober 2011, med en uppdatering i oktober 2014, dokumentet Utmärkande drag för effektiva resolutionsordningar för finansiella institut (Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions, inte översatt till svenska) med överväganden om resolution av försäkringsföretag som skulle kunna vara systemviktiga eller av kritisk betydelse om de fallerar. I juni 2016 offentliggjorde rådet för finansiell stabilitet kompletterande vägledning om utarbetande av effektiva resolutionsstrategier och resolutionsplaner för systemviktiga försäkringsbolag. Parallellt med detta antog internationella organisationen för försäkringstillsynsmyndigheter i november 2019 grundläggande principer för alla försäkrings- och återförsäkringsföretag (Insurance Core Principles, inte översatt till svenska), en gemensam ram för internationellt verksamma försäkringsgrupper (Common Framework for Internationally Active Insurance Groups, inte översatt till svenska) med standarder för planering för förebyggande återhämtning, och åtgärder som myndigheter förväntas vidta gentemot ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som står inför marknadsutträde och resolution. Denna utveckling bör beaktas vid inrättandet av en ram för återhämtning och resolution av fallerande försäkrings- och återförsäkringsföretag.

(6)

Många försäkrings- och återförsäkringsföretag bedriver verksamhet över nationsgränserna. Om det saknas samordning och samarbete mellan offentliga myndigheter för att förbereda och hantera kriser eller fallissemang i ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som bedriver verksamhet över gränserna skulle medlemsstaternas förtroende för varandra försvagas, utfallet för försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter bli mindre fördelaktigt, och trovärdigheten för den inre marknaden för försäkringar försämras.

(7)

Det finns för närvarande inga harmoniserade förfaranden på unionsnivå för att på ett samordnat sätt avveckla försäkrings- eller återförsäkringsföretag. Tvärtom kan man i medlemsstaterna konstatera betydande materiella och formella skillnader mellan lagar och andra författningar som gäller för försäkrings- och återförsäkringsföretags fallissemang. Dessutom är normala insolvensförfaranden för företag kanske inte alltid lämpliga för försäkrings- eller återförsäkringsföretag, eftersom de kanske inte alltid säkerställer ett adekvat upprätthållande av de kritiska funktionerna i förhållande till försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter, realekonomin eller den finansiella stabiliteten som helhet.

(8)

Det är nödvändigt att säkerställa att de kritiska funktionerna upprätthålls hos fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag, eller försäkrings- eller återförsäkringsföretag som sannolikt kommer att fallera, och samtidigt säkerställa att minimera effekterna av ett sådant företags fallissemang på ekonomin eller det finansiella systemet. Det är därför nödvändigt att fastställa en ram som ger myndigheterna en trovärdig uppsättning verktyg så att de tillräckligt tidigt och snabbt kan ingripa i samband med att försäkrings- eller återförsäkringsföretag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Ramen bör säkerställa att aktieägare bär förluster först, och att borgenärer bär förluster efter aktieägare, under förutsättning att ingen borgenär åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden i enlighet med principen om att ingen borgenär ska få sämre villkor än vid normala insolvensförfaranden (principen inte sämre villkor för borgenär). För att säkerställa att den behandling som drabbade aktieägare, försäkringstagare, förmånstagare, fordringsägare och andra borgenärer skulle ha fått om företaget i resolution hade varit föremål för ett normalt insolvensförfarande återspeglas på ett korrekt sätt, bör hänsyn tas till alla relevanta händelser som skulle utlösas antingen av ett normalt insolvensförfarande eller innan ett sådant inleds liksom till alla relevanta händelser som hänger samman med inledandet av ett sådant förfarande, inbegripet de som är kopplade till skyddet av skadelidande enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/103/EG (4) med avseende på skador till följd av olyckor i händelse av ett försäkringsföretags insolvens.

(9)

På grundval av direktiv 2009/138/EG bör den ram som inrättas göra det möjligt för myndigheterna att säkerställa att försäkringsskyddet för försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter upprätthålls, i tillämpliga fall överföra försäkrings- eller återförsäkringsföretagets bärkraftiga verksamheter och portföljer, samt fördela förluster på ett rättvist och förutsägbart sätt. Dessa mål bör bidra till att undvika att försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter drabbas av onödiga förluster eller försätts i sociala svårigheter, att dämpa de negativa effekterna på realekonomin, och att minimera de negativa effekterna för finansmarknaderna och även kostnaderna för skattebetalarna.

(10)

Översynen av direktiv 2009/138/EG, särskilt införandet av mer riskkänsliga kapitalkrav, stärkt tillsyn, förbättrad likviditetsövervakning och bättre verktyg för makrotillsynspolitik, bör ytterligare minska sannolikheten för fallissemang hos försäkrings- eller återförsäkringsföretag och öka dessa företags motståndskraft mot ekonomisk stress som kan bero både på systemstörningar eller händelser som är specifika för det enskilda företaget. Även om det finns en sund och robust tillsynsram kan krissituationer inte helt uteslutas. Medlemsstaterna bör därför vara förberedda och förfoga över lämpliga återhämtnings- och resolutionsverktyg för att hantera situationer med både systemkriser och enskilda företag som fallerar. Sådana verktyg bör innefatta mekanismer som gör det möjligt för myndigheterna att effektivt hantera företag som fallerar eller sannolikt kommer att fallera. När sådana verktyg och befogenheter används bör de omständigheter under vilka fallissemang uppstår beaktas.

(11)

Vissa medlemsstater har redan infört krav på planering för förebyggande återhämtning och mekanismer för resolution av fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag. Avsaknaden av gemensamma villkor, befogenheter och förfaranden för återhämtning och resolution av försäkrings- eller återförsäkringsföretag i hela unionen kan emellertid utgöra ett hinder för en väl fungerande inre marknad och för samarbete mellan nationella myndigheter vid hantering av gränsöverskridande grupper som fallerar eller hamnar i kris. Detta är särskilt fallet när olika system medför att nationella myndigheter inte har samma kontrollmöjligheter eller samma befogenheter att försätta försäkrings- eller återförsäkringsföretag i resolution. Sådana skillnader i återhämtnings- och resolutionsordningar kan medföra ojämlika konkurrensvillkor och potentiellt leda till snedvridning av konkurrensen mellan företag. Detta hinder bör undanröjas och regler bör antas för att säkerställa att den inre marknaden inte påverkas negativt. I detta syfte bör bestämmelser om förebyggande återhämtning och resolution av försäkrings- eller återförsäkringsföretag bli föremål för gemensamma harmoniserade minimiregler. För att säkerställa överensstämmelse med befintlig unionslagstiftning om försäkringstjänster bör ordningen för förebyggande återhämtning och resolution tillämpas på försäkrings- eller återförsäkringsföretag som omfattas av tillsynskraven i direktiv 2009/138/EG.

(12)

Om en enhet som är anknuten till en grupp fallerar kan det snabbt påverka hela gruppens solvens och verksamhet. Det är därför nödvändigt att det finns krav på planering för förebyggande gruppåterhämtning och gruppresolution. Myndigheterna bör dessutom förfoga över effektiva verktyg för att vidta korrigerande åtgärder mot dessa enheter, som tar hänsyn till alla gruppenheters finansiella styrka, för att åtgärda hinder för möjligheten till resolution när det gäller grupper och för att ta fram ett enhetligt resolutionsarrangemang för gruppen som helhet, särskilt i samband med gränsöverskridande verksamhet. De krav som gäller planering för förebyggande återhämtning och resolution och möjligheterna till resolution samt resolutionsordningen bör därför också tillämpas på moderföretag, holdingbolag och andra gruppenheter, inbegripet filialer till försäkrings- och återförsäkringsföretag som är etablerade utanför unionen.

(13)

För att säkerställa att återhämtnings- och resolutionsplanering och faktisk resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag som ingår i finansiella konglomerat eller av försäkringsgrupper som själva är finansiella konglomerat eller ingår i finansiella konglomerat kan ske smidigt, och i syfte att minska den administrativa bördan, bör skyldigheter att utbyta information mellan resolutions- och tillsynsmyndigheter för försäkringsföretag respektive banker fastställas, och bankresolutionsmyndigheten bör beviljas observatörsstatus i försäkringstillsynskollegiet för en försäkringsgrupp som är, eller ingår i, ett finansiellt konglomerat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/87/EG (5), och vice versa.

(14)

Genom de nya regler som införs genom detta direktiv kommer både resolutionsmyndigheter för försäkrings- och återförsäkringsföretag och resolutionsmyndigheter för banker att ha sin egen ram för resolution som är anpassad till försäkrings- och återförsäkringssektorernas respektive banksektorns särdrag. Tidsramen för resolution i ett försäkrings- och återförsäkringssammanhang skiljer sig från resolution i ett banksammanhang. För att förhindra en bankrusning är det vanligtvis nödvändigt att Gemensamma resolutionsnämnden och de nationella resolutionsmyndigheterna för banker agerar snabbt. Resolutionsmyndigheter för försäkrings- och återförsäkringsföretag har däremot ofta fördelen att ha mer tid på sig att hitta de lämpliga lösningar som är mest fördelaktiga för försäkringstagarna. Det är mindre sannolikt att en händelse som liknar en bankrusning inträffar inom försäkrings- och återförsäkringssektorn, och konsekvenserna av en sådan händelse skulle vara annorlunda än inom banksektorn.

(15)

Båda de sektorsspecifika rättsliga ramarna har skapat oberoende beslutsbefogenheter för respektive myndigheter. Resolutionsmyndigheterna för försäkrings- och återförsäkringsföretag respektive banker bör därför agera på lika villkor. Vid utförandet av resolutionsuppgifterna är det av yttersta vikt att resolutionsmyndigheterna för försäkrings- och återförsäkringsföretag respektive banker informerar varandra och samarbetar lojalt. De krav på informationsutbyte som föreskrivs i detta direktiv bör underlätta detta samarbete. Resolutionsmyndigheterna för försäkrings- och återförsäkringsföretag respektive banker, liksom tillsynsmyndigheterna för försäkrings- och återförsäkringsföretag respektive banker bör därför utan dröjsmål utbyta information som anses nödvändig för att de ska kunna utföra sina respektive uppgifter.

(16)

För att säkerställa att resolutionsmyndigheterna hålls informerade och rådfrågas tillräckligt tidigt i processen och på ett strukturerat sätt som gör det möjligt för dem att utöva sitt mandat på ett välgrundat och konsekvent sätt, bör resolutionsmyndigheter för försäkrings- och återförsäkringsföretag respektive banker bjudas in som observatörer till varandras resolutionskollegier. Detta är särskilt viktigt i samband med planering för förebyggande återhämtning och resolution samt för bedömningen av huruvida villkoren för resolution är uppfyllda och slutligen när resolutionsåtgärder vidtas avseende en eller flera enheter som ingår i finansiella konglomerat. För att bygga vidare på de erfarenheter som gjorts bör kommissionen se över de relevanta bestämmelserna i detta direktiv senast fem år efter dess ikraftträdande.

(17)

Det är nödvändigt att säkerställa att ramen för återhämtning och resolution är ändamålsenlig och effektiv, samtidigt som man undviker onödiga administrativa bördor och kostnader för företag och myndigheter. Införandet av en sådan ram för återhämtning och resolution bör därför stå i proportion till arten, omfattningen och komplexiteten hos det berörda företaget och dess verksamhet och tjänster. Dessutom bör skillnaderna mellan återhämtning å ena sidan och resolution å andra sidan beaktas. När det gäller räckvidden för kraven på återhämtnings- och resolutionsplanering bör myndigheterna, på grundval av uppsättningar av riskbaserade kriterier, fastställa vilka företag som omfattas av de fullfjädrade eller förenklade planeringskraven. För att stärka förtroendet för den inre marknaden för försäkring och återförsäkring och för att främja lika konkurrensvillkor bör man uppnå en miniminivå av beredskap genom att fastställa en lägsta marknadstäckningsgrad för marknaden för livförsäkring och livåterförsäkring samt för marknaden för skadeförsäkring och skadeåterförsäkring. När det gäller räckvidden för kraven på resolutionsplanering bör myndigheterna fastställa för vilka företag det är mer sannolikt i förhållande till andra företag inom deras ansvarsområde att resolutionsåtgärder skulle vara av allmänintresse i händelse av fallissemang eller vilka företag som fullgör kritiska funktioner.

(18)

Av samma skäl bör myndigheterna, när så är lämpligt, tillämpa annorlunda eller lägre krav avseende planering för förebyggande återhämtning och resolution och informationsinlämning för enskilda specifika företag, och kräva uppdateringar mindre ofta. När myndigheterna tillämpar sådana förenklade skyldigheter bör de beakta art, storlek, komplexitet och utbytbarhet i ett företags verksamhet, dess aktieägarstruktur och juridiska form, dess riskprofil och dess grad av sammankoppling med andra reglerade företag eller med det finansiella systemet i allmänhet. Myndigheterna bör också beakta om fallissemang och därpå följande avveckling av försäkrings- eller återförsäkringsföretaget enligt normala insolvensförfaranden sannolikt skulle få en betydande negativ inverkan på försäkringstagare, finansmarknader, andra företag eller ekonomin i stort. Myndigheterna bör årligen rapportera till Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten) (Eiopa), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (6), om tillämpningen av sådana förenklade skyldigheter.

(19)

För en ordnad resolutionsprocess och för att undvika intressekonflikter bör medlemsstaterna utse offentliga administrativa myndigheter eller myndigheter med offentliga administrativa befogenheter att utföra de funktioner och uppgifter som är kopplade till ramen för återhämtning och resolution. Medlemsstaterna bör säkerställa att resolutionsmyndigheterna får adekvata resurser. Om en medlemsstat utser en resolutionsmyndighet som även har andra funktioner bör lämpliga strukturella arrangemang inrättas för att skilja dessa funktioner från de funktioner som är kopplade till resolution, och för att säkerställa operativt oberoende. En sådan åtskillnad bör inte hindra att resolutionsfunktionen får tillgång till all information den behöver för att fullgöra sina uppgifter enligt återhämtnings- och resolutionsramen, eller för att samarbeta med olika myndigheter som deltar i tillämpningen av återhämtnings- och resolutionsramen.

(20)

Med tanke på vilka konsekvenser ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags fallissemang kan få för försäkringstagare och en medlemsstats finansiella system och ekonomi, och med tanke på att offentliga medel kan krävas för att hantera ett sådant fallissemang, bör finansministerierna eller andra relevanta ministerier i medlemsstaterna redan på ett tidigt stadium involveras i krishantering och resolution.

(21)

Det är viktigt att grupper, eller i tillämpliga fall enskilda företag, utarbetar och regelbundet uppdaterar planer för förebyggande återhämtning som beskriver åtgärder som ska vidtas av dessa grupper eller företag för att återställa deras finansiella ställning efter en betydande försämring av denna ställning som medför en risk för deras ekonomiska bärkraft. Försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför ta fram en uppsättning kvantitativa och kvalitativa indikatorer som avgör när de korrigerande åtgärder som finns med i dessa planer för förebyggande återhämtning ska aktiveras. Sådana indikatorer bör hjälpa försäkrings- och återförsäkringsföretag att vidta korrigerande åtgärder i sina försäkringstagares bästa intresse i linje med företagens riskhanteringssystem och bör inte innehålla nya tillsynskrav. Detta direktiv bör därför varken hindra företag från att i sina planer för förebyggande återhämtning inkludera eller kräva att företag i sina planer för förebyggande återhämtning inkluderar punkter om försämring av kapitalsituationen som skulle föregå bristande efterlevnad av solvenskapitalkravet enligt avdelning I kapitel VI avsnitt 4 i direktiv 2009/138/EG. Planer för förebyggande återhämtning som omfattar alla väsentliga juridiska enheter inom gruppen bör vara detaljerade och bygga på realistiska antaganden som är tillämpliga i en rad robusta och allvarliga scenarier. Dessa planer för förebyggande återhämtning bör vara en integrerad del av ett företags styrningssystem. Befintliga verktyg kan beaktas vid utarbetandet av sådana planer för förebyggande återhämtning, inbegripet företagens egna risk- och solvensbedömningar, beredskapsplaner eller planer för hantering av likviditetsrisker. Kravet på att utarbeta en plan för förebyggande återhämtning bör dock tillämpas på ett proportionerligt sätt och det bör inte påverka utarbetandet och inlämnandet av en realistisk återhämtningsplan i enlighet med artikel 138.2 i direktiv 2009/138/EG. I relevanta fall kan komponenterna i planen för förebyggande återhämtning ligga till grund för den återhämtningsplan som krävs enligt artikel 138.2 i direktiv 2009/138/EG.

(22)

Det är nödvändigt att säkerställa en tillräcklig beredskap för krissituationer. Moderföretag som har det yttersta ägarintresset eller enskilda försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör därför vara skyldiga att lämna in sina planer för förebyggande återhämtning till tillsynsmyndigheterna för en fullständig bedömning, bland annat av huruvida dessa planer är heltäckande och om de rimligen kan återställa ett företags eller en grupps bärkraft, även under perioder av allvarlig finansiell stress. Om ett företag lägger fram en plan för förebyggande återhämtning som inte är adekvat bör tillsynsmyndigheterna ha befogenhet att kräva att företaget vidtar nödvändiga åtgärder för att avhjälpa planens väsentliga brister.

(23)

Resolutionsplanering är ett väsentligt led i en effektiv resolutionsprocess. Resolutionsmyndigheterna bör därför förfoga över all nödvändig information för att identifiera kritiska funktioner och säkerställa att de upprätthålls. Eftersom försäkrings- och återförsäkringsföretag har en unik kunskap om den egna verksamheten och de problem som kan uppstå i samband med den, bör resolutionsmyndigheterna ta fram resolutionsplanerna bland annat på grundval av den information som tillhandahålls av de berörda företagen. För att undvika onödiga administrativa bördor bör resolutionsmyndigheterna i första hand samla in nödvändig information från tillsynsmyndigheterna.

(24)

Små och icke-komplexa företag bör inte behöva utarbeta separata planer för förebyggande återhämtning och inte heller omfattas av krav på resolutionsplanering, utom när ett sådant företag utgör en särskild risk på nationell eller regional nivå.

(25)

För att föregripa eventuell interaktion mellan korrigerande åtgärder och resolutionsåtgärder, och för att förbättra krisberedskapen och möjligheterna till resolution av grupper, bör all gruppomfattande behandling för planering av förebyggande återhämtning och resolution tillämpas på alla gruppenheter som är föremål för grupptillsyn. Planerna för förebyggande återhämtning och resolution bör ta hänsyn till den berörda gruppens finansiella, tekniska och operativa struktur och dess grad av inbördes sammankoppling.

(26)

Planer för förebyggande gruppåterhämtning och gruppresolution bör utarbetas för gruppen som helhet och bör identifiera åtgärder både för ett moderföretag som har det yttersta ägarintresset och för enskilda dotterföretag som ingår i gruppen. I vilken mån dotterföretag beaktas i planerna för förebyggande gruppåterhämtning och gruppresolution bör dock stå i proportion till deras relevans för gruppen och försäkringstagarna, realekonomin och det finansiella systemet i de medlemsstater där de har verksamhet. Resolutionsmyndigheterna i de medlemsstater där gruppen har dotterföretag bör delta i utarbetandet av resolutionsplanerna. De berörda myndigheterna bör i samverkan inom tillsyns- eller resolutionskollegierna göra allt som står i deras makt för att fatta ett gemensamt beslut om bedömningen och antagandet av de planerna. Det bör dock finnas tillräcklig krisberedskap även om ett gemensamt beslut inom tillsyns- eller resolutionskollegierna saknas. I sådana fall bör varje tillsynsmyndighet som ansvarar för ett dotterföretag kunna kräva en plan för förebyggande återhämtning för de dotterföretag som omfattas av dess jurisdiktion och göra sin egen bedömning av planen för förebyggande återhämtning. Av samma skäl bör varje resolutionsmyndighet som ansvarar för ett dotterföretag utarbeta en resolutionsplan för de dotterföretag som lyder under dess jurisdiktion, och hålla den uppdaterad. Enskilda planer för förebyggande återhämtning och resolution för företag som ingår i en grupp bör endast utarbetas i exceptionella fall som är vederbörligen motiverade, och samma standarder bör tillämpas som för jämförbara företag i den berörda medlemsstaten. Om enskilda planer för förebyggande återhämtning och resolution för företag som ingår i en grupp utarbetas bör berörda myndigheter i största möjliga mån eftersträva samstämmighet med planer för förebyggande återhämtning och resolution för resten av gruppen.

(27)

Resolutionsmyndigheter som inte har invändningar mot ett gemensamt beslut kan sinsemellan fatta ett gemensamt beslut om en gruppresolutionsplan, liksom om identifiering av väsentliga hinder och, vid behov, om bedömningen av de åtgärder som föreslås av moderföretaget som har det yttersta ägarintresset och de åtgärder som myndigheterna kräver för att åtgärda eller avlägsna hindren.

(28)

För att alla berörda myndigheter ska vara fullständigt och löpande informerade bör tillsynsmyndigheterna översända alla planer för förebyggande återhämtning och eventuella ändringar av dessa till de berörda resolutionsmyndigheterna, och resolutionsmyndigheterna bör översända alla resolutionsplaner och eventuella ändringar av dessa till de berörda tillsynsmyndigheterna.

(29)

På grundval av en bedömning av möjligheten till resolution av försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att, antingen direkt eller indirekt via tillsynsmyndigheten, kräva att försäkrings- eller återförsäkringsföretag ändrar sin struktur och organisation. Resolutionsmyndigheterna bör också kunna vidta nödvändiga men proportionella åtgärder för att minska eller avlägsna väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg, och för att säkerställa möjligheten till resolution av de berörda enheterna. Resolutionsmyndigheterna bör bedöma möjligheten till resolution av försäkrings- eller återförsäkringsföretag på den företagsnivå där resolutionsåtgärderna förväntas vidtas i enlighet med gruppresolutionsplanen. Resolutionsmyndigheternas befogenhet att kräva ändringar av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags struktur och organisation, eller att vidta åtgärder för att minska eller avlägsna väsentliga hinder för tillämpningen av resolutionsverktyg och för att säkerställa möjligheten till resolution av de berörda företagen, bör inte gå utöver vad som är nödvändigt för att förenkla det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretagets struktur och verksamhet med sikte på att förbättra möjligheten till resolution av det företaget.

(30)

Genomförandet av åtgärder som beskrivs i en plan för förebyggande återhämtning eller en resolutionsplan kan få konsekvenser för försäkrings- eller återförsäkringsföretagens personal. Planerna bör därför när så är lämpligt innehålla förfaranden för information till och samråd med företrädare för personalen under hela återhämtnings- och resolutionsprocessen. Förfarandena bör beakta kollektivavtal, andra arrangemang som arbetsmarknadens parter fastställt samt nationell rätt och unionsrätten om fackföreningars och arbetstagarföreträdares deltagande i omstrukturering av företag.

(31)

Effektiv återhämtning och resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag eller gruppenheter som verkar över hela unionen kräver samarbete mellan tillsynsmyndigheter och resolutionsmyndigheter inom tillsyns- och resolutionskollegier i alla led i processen, från upprättandet av planer för förebyggande återhämtning och resolution till ett företags faktiska resolution. Om myndigheter är oeniga om beslut som ska fattas med avseende på grupper och företag bör Eiopa som en sista utväg fungera som medlare.

(32)

Under återhämtningsfasen och den förebyggande fasen bör aktieägarna behålla fullt ansvar för och full kontroll över försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. De bör inte längre behålla sådant ansvar när företaget väl försatts i resolution. Resolutionsramen bör därför föreskriva att försäkrings- eller återförsäkringsföretag försätts i resolution vid lämplig tidpunkt, det vill säga innan det uppstår problem med solvens avseende balansräkningen eller kassaflödena, innan allt eget kapital har utplånats eller innan försäkrings- eller återförsäkringsföretaget blir oförmöget att uppfylla sina betalningsskyldigheter i takt med att de uppstår. Resolution bör inledas om en tillsynsmyndighet, efter att ha konsulterat resolutionsmyndigheten, eller en resolutionsmyndighet, efter att ha konsulterat tillsynsmyndigheten, fastställer att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag fallerar eller sannolikt kommer att fallera och att alternativa åtgärder inte skulle förhindra ett sådant fallissemang inom en rimlig tidsram. Det bör anses att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag fallerar eller sannolikt kommer att fallera om någon av följande omständigheter föreligger: i) Om företaget bryter mot eller sannolikt kommer att bryta mot minimikapitalkravet i avdelning I kapitel VI avsnitt 4 i direktiv 2009/138/EG och det inte finns rimliga utsikter till att efterlevnaden återställs. ii) Om företaget inte längre uppfyller villkoren för auktorisation eller om företaget allvarligt underlåter att uppfylla sina rättsliga skyldigheter enligt de lagar och andra författningar som det omfattas av, eller sannolikt på ett allvarligt sätt kommer att underlåta att uppfylla sina rättsliga skyldigheter enligt de lagar och andra författningar som det omfattas av inom en nära framtid, på ett sätt som skulle motivera att auktorisationen återkallas. iii) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillgångar underskrider dess skulder, eller det föreligger objektiva faktorer till stöd för fastställandet att företagets tillgångar inom den närmaste framtiden kommer att underskrida dess skulder. iv) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget är oförmöget eller sannolikt kommer att vara oförmöget att betala sina skulder eller andra åtaganden inom en nära framtid, däribland utbetalningar till försäkringstagare eller förmånstagare i takt med att de förfaller till betalning. eller v) Om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget behöver extraordinärt offentligt finansiellt stöd.

(33)

För att fastställa en tydlig ansvarsfördelning mellan tillsyns- och resolutionsmyndigheter bör det specificeras att när resolutionsåtgärder har vidtagits av resolutionsmyndigheten är det resolutionsmyndigheten som blir ytterst ansvarig för det faktiska genomförandet av sådana resolutionsåtgärder. Från och med den tidpunkten bör tillsynsmyndigheten därför avstå från att vidta några åtgärder med avseende på företaget i resolution utan föregående medgivande från resolutionsmyndigheten. På samma sätt bör resolutionsmyndigheten ha befogenhet att inom ramen för en resolutionsåtgärd avsluta varje åtgärd som vidtagits av tillsynsmyndigheten om en fortsättning av åtgärden skulle hindra tillämpningen av resolutionsverktyg.

(34)

Tillämpningen av resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter kan inskränka försäkrings- och återförsäkringsföretagens aktieägares och borgenärers rättigheter. Resolutionsmyndigheternas befogenhet att utan aktieägarnas medgivande överföra ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags aktier eller helt eller delvis överföra dess tillgångar till en privat köpare påverkar särskilt aktieägares äganderätt. Dessutom kan befogenheten att besluta om vilka skulder som ska överföras från ett fallerande företag för att säkerställa att tjänsterna upprätthålls och för att undvika negativa effekter för försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter, realekonomin eller den finansiella stabiliteten som helhet påverka borgenärernas lika behandling. Resolutionsverktyg bör därför bara tillämpas på de försäkrings- eller återförsäkringsföretag som fallerar eller sannolikt kommer att fallera, och bara om det är nödvändigt och proportionellt för att uppnå resolutionsmålen av allmänintresse, med vederbörlig hänsyn till målet att skydda försäkringstagares, förmånstagares och fordringsägares kollektiva intresse. En viss persons eller grupps enskilda intresse bör inte ha företräde framför den övergripande balansen mellan försäkringstagares, förmånstagares och fordringsägares kollektiva intresse i det berörda företaget.

(35)

I synnerhet bör resolutionsverktyg bara tillämpas om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inte kan avvecklas enligt normala insolvensförfaranden utan att detta på ett otillbörligt sätt påverkar skyddet av försäkringstagare, förmånstagare och fordringsägare eller destabiliserar det finansiella systemet eller hindrar en snabb överföring och upprätthållande av kritiska funktioner, och om det inte finns några rimliga utsikter till någon alternativ privat lösning, inbegripet en kapitalökning från befintliga aktieägare eller någon tredje part som är tillräcklig för att återställa enhetens fulla ekonomiska bärkraft utan att försäkrings- eller återförsäkringsfordringarna påverkas. Försäkringsgarantisystem som är tillämpliga på ett företag som uppfyller villkoren för insolvensförfaranden eller resolution bör beaktas vid fastställandet av om tillämpningen av resolutionsverktyg är nödvändig av hänsyn till allmänintresset. Om aktieägares och borgenärers rättigheter inskränks till följd av resolutionsåtgärder bör detta vara förenligt med Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). I synnerhet gäller att olika behandling av borgenärer i samma förmånsklass inom ramen för resolutionsåtgärder bör motiveras av allmänintresset och stå i proportion till de risker som hanteras, och varken direkt eller indirekt vara diskriminerande på grund av nationalitet.

(36)

Resolutionsmyndigheterna bör ha en viss flexibilitet för att balansera resolutionsmålen med beaktande av, enligt vad som är tillämpligt, arten av och omständigheterna i varje enskilt fall.

(37)

I strävan efter att uppfylla resolutionsmålen bör resolutionsmyndigheterna göra en bedömning av det lämpligaste sättet att minimera resolutionskostnaderna. Att minimera beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd är ett resolutionsmål, men användningen av sådant stöd utgör också en resolutionskostnad. Kostnadsminimering bör dock inte betraktas som ett separat resolutionsmål, utan snarare en princip enligt vilken resolutionsmyndigheterna bör vägledas när de beslutar hur resolutionsmålen bäst ska uppnås.

(38)

När resolutionsmyndigheterna använder resolutionsverktyg och utövar resolutionsbefogenheter bör de vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att resolutionsåtgärder vidtas i enlighet med principen att försäkringsfordringar och återförsäkringsfordringar påverkas först efter det att aktieägarna och andra borgenärer har burit sin andel av förlusterna. Dessutom bör resolutionsmyndigheterna säkerställa att kostnaderna för försäkrings- eller återförsäkringsföretags resolution minimeras och att borgenärer i samma förmånsklass behandlas likvärdigt.

(39)

I samband med nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument, skuldinstrument och andra kvalificerade skulder bör det finnas en intern mekanism för förlustabsorbering. I kombination med överföringsverktyg som syftar till att upprätthålla försäkringsskyddet till förmån för försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande parter, bör denna mekanism göra det möjligt att uppnå resolutionsmålen och att säkerställa att effekterna för försäkringstagarna av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags fallissemang begränsas till stor del. Det kan dock finnas extrema fall där resolution av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag kräver att specifika nationella system används, särskilt ett försäkringsgarantisystem eller en resolutionsfond, för att ge kompletterande resurser för förlustabsorbering och omstrukturering eller, som en sista utväg, extraordinär offentlig finansiering. De skyddsåtgärder som krävs för att skydda borgenärer bör också återspegla förekomsten av sådana specifika nationella system, som i sin tur måste vara förenliga med unionens regler om statligt stöd. Nedskrivnings- eller konverteringsverktyget bör användas innan extraordinärt offentligt finansiellt stöd ges.

(40)

Inskränkandet av äganderätten bör inte vara oproportionellt. Drabbade aktieägare, försäkringstagare, förmånstagare, fordringsägare och andra borgenärer i försäkrings- och återförsäkringsföretag bör därför inte åsamkas större förluster än vad som skulle ha varit fallet om försäkrings- eller återförsäkringsföretaget hade avvecklats vid den tidpunkt då resolutionsbeslutet fattades. Denna princip inte sämre villkor för borgenär återspeglar den grundläggande rätten till egendom som skyddas genom artikel 17 i stadgan. Denna rätt bör skyddas i det administrativa resolutionsförfarandet genom att det säkerställs att ingen drabbad aktieägare, försäkringstagare, förmånstagare, fordringsägare eller annan borgenär får sämre villkor än vid normala insolvensförfaranden. Värderingen när det gäller hur försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande skulle ha behandlats i ett sådant fall bör inbegripa alla betalningar som försäkringstagare, förmånstagare och skadelidande skulle ha fått från försäkringsgarantisystem, i tillämpliga fall, och från skadeersättningsorgan enligt direktiv 2009/103/EG. Om delar av tillgångarna och skulderna hos ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i resolution överförs till en privat köpare eller ett broföretag, bör den resterande delen av företaget i resolution avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Aktieägare och borgenärer som omfattas av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretags avvecklingsförfarande bör vara berättigade till betalning av, eller kompensation för, sina fordringar i avvecklingsförfarandet motsvarande belopp som inte är lägre än vad de hade fått ut om hela försäkrings- eller återförsäkringsföretaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden.

(41)

För att skydda aktieägares och borgenärers, inbegripet försäkringstagares, förmånstagares och fordringsägares rätt, är det nödvändigt att fastställa tydliga skyldigheter för värderingen av tillgångar och skulder hos företaget i resolution, och för värderingen när det gäller hur aktieägare och borgenärer, inbegripet försäkringstagare, förmånstagare och fordringsägare, skulle ha behandlats om hela företaget hade avvecklats enligt normala insolvensförfaranden. Det är därför nödvändigt att föreskriva att en rättvis och realistisk värdering av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets tillgångar och skulder måste utföras innan någon resolutionssåtgärd vidtas. Värderingen bör kunna överklagas. Med tanke på hur resolutionsåtgärder fungerar och hur nära kopplade de är till värderingen bör dock ett sådant överklagande endast vara möjligt om det samtidigt riktas mot resolutionsbeslutet. Dessutom är det nödvändigt att föreskriva att det efter tillämpningen av resolutionsverktygen ska göras en jämförelse mellan den behandling som aktieägare och borgenärer, inbegripet försäkringstagare, förmånstagare och fordringsägare, faktiskt har fått och den behandling de skulle ha fått vid normala insolvensförfaranden. Denna efterhandsjämförelse bör kunna överklagas vid sidan av resolutionsbeslutet. Aktieägare och borgenärer som har fått lägre belopp än vad de skulle ha fått vid normala insolvensförfaranden bör ha rätt till ersättning motsvarande mellanskillnaden.

(42)

När resolutionsåtgärder vidtas kan försäkringstagarna behålla vissa eller alla förmåner som föreskrivs i deras avtal och behöver inte nödvändigtvis ingå ett nytt försäkringsavtal. Om ett företag avvecklas enligt ett normalt insolvensförfarande kan ett byte av avtal medföra ersättningskostnader för försäkringstagarna. Särskilt när det gäller långfristiga försäkringsavtal kan marknadsförhållanden och försäkringstagarnas egna särdrag samt ytterligare kostnader såsom mäklar- och avslutningsavgifter leda till betydande kostnader för försäkringstagare som måste ersätta sina avtal. När sådana ersättningskostnader beräknas inom ramen för principen ”inte sämre villkor för borgenär” måste det antas att ingåendet av ett nytt försäkringsavtal med jämförbar täckning på marknaden i förhållande till rådande marknadspriser sker inom rimlig tid från dagen för en resolutionsåtgärd.

(43)

Det är viktigt att förluster erkänns när försäkrings- eller återförsäkringsföretaget fallerar. Värderingen av fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretags tillgångar och skulder bör baseras på rättvisa, försiktiga och realistiska antaganden vid tidpunkten då resolutionsverktygen tillämpas. Vid värderingen bör dock värdet på skulderna inte påverkas av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella situation. Värderingar som underlag för valet och utformningen av resolutionsåtgärder bör vara förenliga med det tillämpliga tillsynsregelverket, men i samband med resolution skulle riktade ändringar av de principer som ligger till grund för detta regelverk kunna göras, särskilt om antagandet att företaget kommer att fortsätta sin verksamhet enligt fortlevnadsprincipen inte gäller. Det bör vara möjligt för resolutionsmyndigheterna att i exceptionella brådskande fall skyndsamt värdera ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretags tillgångar eller skulder. Den värderingen bör vara preliminär och tillämpas till dess att en oberoende värdering görs. Eiopa bör fastställa en ram med principer som ska tillämpas vid utförandet av sådana värderingar och bör göra det möjligt för resolutionsmyndigheter och oberoende värderare, beroende på vad som är lämpligt, att tillämpa olika specifika metoder.

(44)

Resolutionsmyndigheterna bör när de vidtar resolutionsåtgärder beakta och följa de åtgärder som anges i resolutionsplanerna, såvida inte resolutionsmyndigheterna med beaktande av omständigheterna i fallet gör bedömningen att resolutionsmålen skulle uppnås effektivare genom att vidta åtgärder som inte anges i resolutionsplanerna.

(45)

Resolutionsverktyg bör utformas och vara lämpliga för att möta en bred uppsättning av i hög grad oförutsägbara scenarier, med beaktande av att det kan vara skillnad mellan ett enskilt försäkrings- eller återförsäkringsföretag i kris och en bredare systemomfattande kris. Resolutionsverktygen bör därför täcka vart och ett av dessa scenarier, inbegripet solvent avveckling av företaget i resolution fram till dess att det avslutas, försäljning av verksamheten eller aktierna i företaget i resolution, bildandet av ett broföretag, avskiljning av tillgångar och skulder från försämrade eller nödlidande portföljer i det fallerande företaget, samt nedskrivning eller konvertering av kapitalinstrument och andra kvalificerade skulder i det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

(46)

I särskilda fall, där vissa gruppenheter tillhandahåller tjänster till ett företag i resolution som är väsentliga för att säkerställa ett upprätthållande av försäkringsskyddet, bör resolutionsmyndigheten ha befogenhet att säkerställa att de varor och tjänster som tillhandahålls av en sådan leverantör av väsentliga tjänster fortsätter att tillhandahållas om leverantörens finansiella ställning försämras till följd av att ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag inom samma grupp fallerar och användningen av sådana befogenheter är nödvändig för att upprätthålla det försäkringsskydd som tillhandahålls av andra gruppenheter. Dessa befogenheter kan omfatta utövande av resolutionsbefogenheter och tillämpning av resolutionsverktyg med avseende på leverantören av väsentliga tjänster.

(47)

Om resolutionsverktyg har använts för att överföra försäkringsportföljer till en sund enhet, som kan vara en privat köpare eller ett broföretag, bör den resterande delen av företaget avvecklas inom en lämplig tidsperiod. Hur lång den perioden ska vara bör fastställas mot bakgrund av behovet av att det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget tillhandahåller tjänster eller stöd för att göra det möjligt för den privata köparen eller broföretaget att bedriva den verksamhet eller tillhandahålla de tjänster som förvärvats genom överföringen.

(48)

Finansieringsarrangemang bör inrättas i varje medlemsstat för att kompensera försäkringstagare, förmånstagare och fordringsägare i försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade i den medlemsstaten. Finansieringsarrangemang bör finnas tillgängliga för att tillgodose aktieägares och andra borgenärers fordringar enligt principen ”inte sämre villkor för borgenär” om detta är nödvändigt för att undvika att man måste förlita sig på offentliga medel. Dessa fordringar bör beräknas i enlighet med borgenärshierarkin vid normala insolvensförfaranden i syfte att förhindra att aktieägare eller andra borgenärer får ersättning innan försäkringstagare, förmånstagare eller fordringsägare har fått full ersättning. Direkt absorbering av ett försäkringsföretags förluster bör undvikas, men det bör vara möjligt att använda sådana finansieringsarrangemang för att finansiera andra kostnader i samband med användningen av resolutionsverktyg som en sista utväg, i den mån det krävs för att uppnå resolutionsmålen och förutsatt att resolutionsprinciperna respekteras fullt ut. Medlemsstaterna bör kunna besluta att finansieringsarrangemang kan användas för att absorbera förluster för försäkringstagare, förmånstagare och fordringsägare. I ett sådant fall skulle det fallerande företaget lämna marknaden och alla eller en del av portföljerna med försäkringsavtal skulle överföras som en del av verktyget för försäljning av verksamhet eller till ett broföretag, eller upprätthållas i företaget i resolution om det försatts i solvent avveckling. I alla händelser bör aktieägarna ha skrivits ned innan finansieringsarrangemang för resolution kan användas för att absorbera förluster. Med tanke på mångfalden på försäkringsmarknaderna bör medlemsstaterna ges viss flexibilitet när det gäller de exakta arrangemangen för extern finansiering så länge det finns tillräcklig likviditet att tillgå för att garantera ersättning inom en rimlig tidsram. En medlemsstat bör införa en bidragsskyldighet endast för försäkrings- och återförsäkringsföretag som är auktoriserade i den medlemsstaten och för unionsfilialer till ett tredjelandsföretag som är etablerade på dess territorium.

(49)

Verktyget för försäljning av verksamhet bör kunna ge resolutionsmyndigheterna möjlighet att avyttra försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller delar av dess affärsverksamhet till en eller flera köpare, utan aktieägarnas medgivande. Vid tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet bör myndigheterna vidta åtgärder för att bjuda ut det försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller en del av dess affärsverksamhet till försäljning genom ett öppet, transparent och icke-diskriminerande förfarande, och samtidigt erhålla högsta möjliga försäljningspris. Om ett sådant förfarande på grund av sakens brådskande natur är omöjligt bör myndigheterna vidta åtgärder för att motverka skadliga effekter på konkurrensen och den inre marknaden.

(50)

Eventuella nettointäkter från överföring av tillgångar eller skulder hos företaget i resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet bör komma företaget som blivit föremål för likvidationsförfarandet till godo. Eventuella nettointäkter från överföring av aktier eller andra äganderättsinstrument som emitterats av företaget i resolution vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet bör komma ägarna till aktierna eller de andra äganderättsinstrumenten till godo, förutsatt att försäkringstagare och andra borgenärer får ersättning först, i den mån deras fordringar har skrivits ned utan att ha ersatts fullt ut. Intäkterna bör beräknas netto, efter avdrag för de kostnader som uppstått genom försäkrings- eller återförsäkringsföretagets fallissemang och resolutionsprocessen.

(51)

Information om utbjudande till försäljning av ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag och förhandlingar med potentiella förvärvare före tillämpningen av verktyget för försäljning av affärsverksamhet är sannolikt känslig och kan utgöra en risk för förtroendet för försäkringsmarknaden. Det är därför viktigt att säkerställa att offentliggörandet av sådan information, som krävs enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (7), kan skjutas upp så länge som det krävs för att planera och organisera resolutionen av det berörda försäkrings- eller återförsäkringsföretaget.

(52)

Ett broföretag är ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag som helt eller delvis ägs av en eller flera offentliga myndigheter eller som kontrolleras av resolutionsmyndigheten. Huvudsyftet med ett broföretag är att säkerställa att kritiska funktioner kan upprätthållas gentemot det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretagets försäkringstagare. Ett broföretag bör därför drivas bärkraftigt enligt fortlevnadsprincipen och återintroduceras på marknaden så snart villkoren är lämpliga, eller avvecklas om det inte är bärkraftigt.

(53)

Verktyget för avskiljande av tillgångar och skulder bör göra det möjligt för myndigheterna att överföra tillgångar, rättigheter eller skulder i ett företag i resolution till en separat enhet för att avlägsna, förvalta och avveckla sådana tillgångar, rättigheter eller skulder. För att förhindra en otillbörlig konkurrensfördel för det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget bör verktyget för avskiljande av tillgångar och skulder, vars huvudsakliga syfte är att underlätta en portföljöverföring, endast användas tillsammans med andra verktyg.

(54)

En effektiv resolutionsordning bör säkerställa att försäkrings- och återförsäkringsföretag kan försättas i resolution på ett sätt som minimerar de negativa effekterna av ett fallissemang på försäkringstagare, skattebetalare, realekonomin och den finansiella stabiliteten. Innan försäkringsfordringar och återförsäkringsfordringar drabbas bör det genom nedskrivning eller konvertering säkerställas att aktieägare och borgenärer i ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag först bär förlusterna och en lämplig del av kostnaderna till följd av försäkrings- eller återförsäkringsföretagets fallissemang så snart en resolutionsbefogenhet utövas. Nedskrivnings- eller konverteringsverktyget bör således ge försäkrings- eller återförsäkringsföretags aktieägare och borgenärer och, i viss utsträckning, försäkringstagare ett starkare incitament att övervaka försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella hälsa under normala omständigheter.

(55)

Det är viktigt att säkerställa att resolutionsmyndigheterna har den flexibilitet som krävs för att under olika typer av omständigheter försätta företaget i resolution i solvent avveckling, överföra dess tillgångar, rättigheter och skulder på bästa möjliga villkor för försäkringstagarna, eller fördela återstående förluster. Det är därför lämpligt att fastställa att resolutionsmyndigheterna bör kunna tillämpa nedskrivnings- eller konverteringsverktyget både när syftet är resolution av det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget som ett företag i solvent avveckling, och när kritiska försäkringstjänster överförs medan försäkrings- eller återförsäkringsföretagets resterande del upphör att bedriva verksamhet och avvecklas. I detta sammanhang kan en omstrukturering av försäkringsskulderna vara motiverad för att säkerställa att en väsentlig del av försäkringsskyddet upprätthålls och om detta anses ligga i försäkringstagarnas bästa intresse.

(56)

Om det finns realistiska utsikter att företagets bärkraft kan återställas och försäkringstagarna inte drabbas av några förluster i resolutionsprocessen, kan nedskrivnings- eller konverteringsverktyget användas för att återställa företaget i resolution till verksamhet enligt fortlevnadsprincipen. I sådana fall bör resolutionen som sker genom nedskrivning eller konvertering åtföljas av att ledningen byts ut, utom när det är lämpligt och nödvändigt att behålla ledningen för att uppnå resolutionsmålen.

(57)

Det är inte lämpligt att tillämpa nedskrivnings- eller konverteringsverktyget på fordringar i den mån de är säkrade, förenade med säkerhet eller på annat sätt garanterade eftersom en sådan nedskrivning eller konvertering kan vara ineffektiv, eller eftersom en sådan nedskrivning eller konvertering kan ha negativa effekter på den finansiella stabiliteten. För att säkerställa att nedskrivnings- eller konverteringsverktyget är effektivt och ändamålsenligt är det dock önskvärt att det kan tillämpas på så många som möjligt av ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretags skulder utan säkerhet. Det är dock lämpligt att nedskrivnings- eller konverteringsverktyget inte tillämpas på vissa typer av skulder utan säkerhet. För att säkerställa kontinuiteten för kritiska funktioner bör nedskrivnings- eller konverteringsverktyget därför inte tillämpas på vissa skulder gentemot anställda i det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller på affärsmässiga fordringar som avser varor och tjänster som är kritiska för försäkrings- eller återförsäkringsföretagets löpande drift. För att pensionsrättigheter och skyldigheter avseende pensionsbelopp som tillkommer pensionsorgan och pensionsförvaltare ska kunna fullgöras bör nedskrivnings- eller konverteringsverktyget inte tillämpas på de skulder som ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag har till ett pensionssystem. För att minska risken för spridningseffekter på systemnivå bör nedskrivnings- eller konverteringsverktyget varken tillämpas på skulder som hänför sig till deltagande i betalningssystem med en återstående löptid på mindre än sju dagar eller på skulder till försäkrings- eller återförsäkringsföretag, kreditinstitut eller värdepappersföretag, med undantag för enheter inom en och samma grupp, med en ursprunglig löptid på mindre än sju dagar.

(58)

Att skydda försäkringstagares, förmånstagares och fordringsägares kollektiva intressen är ett av huvudsyftena med resolution. Försäkrings- och återförsäkringsfordringar bör därför endast i sista hand ingå vid tillämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsverktyget, och resolutionsmyndigheterna bör noggrant överväga konsekvenserna av en eventuell nedskrivning av försäkringsfordringar som härrör från försäkringsavtal som innehas av fysiska personer, mikroföretag och små och medelstora företag.

(59)

Resolutionsmyndigheterna bör under olika typer av omständigheter helt eller delvis kunna undanta skulder, om dessa skulder inte kan skrivas ned eller konverteras inom rimlig tid, om undantaget är absolut nödvändigt och står i proportion till uppnåendet av resolutionsmålen eller om tillämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsverktyget skulle leda till en sådan värdeförsämring att förlusterna för andra borgenärer skulle bli högre än om skulderna inte undantogs. I de fall där de undantagen tillämpas kan nedskrivnings- och konverteringsnivån avseende andra kvalificerade skulder höjas för att ta hänsyn till sådana undantag, under förutsättning att principen inte sämre villkor för borgenär respekteras. Samtidigt bör det inte krävas att medlemsstaterna finansierar resolution från sin allmänna budget.

(60)

När resolutionsmyndigheterna använder verktyget för nedskrivning eller konvertering för försäkringsavtal bör de beakta att de obligatoriska lägsta täckningnivåerna enligt tillämplig rätt uppfylls efter det att avtalet har omstrukturerats. Detta bör inte hindra resolutionsmyndigheten från att använda verktyget för nedskrivning eller konvertering för försäkringsfordringar som uppkommit före dagen för resolutionsåtgärden.

(61)

Som en allmän regel bör resolutionsmyndigheter tillämpa nedskrivnings- eller konverteringsverktyget så att borgenärerna behandlas lika och fordringarnas prioritet respekteras enligt gällande insolvensrätt. Förluster bör därför först absorberas av lagstadgade kapitalbasinstrument och bör fördelas på aktieägare antingen genom indragning eller överföring av aktier eller genom kraftig utspädning. Om detta inte är tillräckligt bör efterställda skulder konverteras eller skrivas ned. Skulder med hög förmånsrätt bör endast konverteras eller skrivas ned om de efterställda skulderna har konverterats eller skrivits ned helt. Att bestrida minskningen av kapitalbeloppet för instrumentet eller skulden eller dess konvertering till följd av utövandet av nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheter bör endast vara möjligt enligt rätten i den medlemsstat vars resolutionsmyndighet utövade nedskrivnings- eller konverteringsbefogenheterna.

(62)

När det finns undantag för skulder, bland annat för betalnings- och avvecklingssystem, borgenärer som är anställda eller har kommersiella fordringar, eller en förmånsrätt, bör de tillämpas på samma sätt i tredjeländer och i unionen. För att säkerställa att skulder kan skrivas ned eller konverteras i tredjeländer är det nödvändigt att fastställa att avtalsbestämmelser som regleras av tredjelandets rätt erkänner denna möjlighet. Sådana avtalsbestämmelser bör inte krävas för skulder som undantas från tillämpningen av nedskrivnings- eller konverteringsverktyget, eller i de fall tredjelandets rätt eller ett bindande avtal som ingåtts med det tredjelandet tillåter den berörda medlemsstatens resolutionsmyndighet att tillämpa nedskrivnings- eller konverteringsverktyget.

(63)

Aktieägare och borgenärer bör, i den utsträckning det är nödvändigt, bidra till förlustfördelningsmekanismen i ett fallerande företag. Medlemsstaterna bör därför säkerställa att kapitalinstrument tillhörande nivå 1, nivå 2 och nivå 3 fullt ut tas i anspråk för att absorbera förluster vid den tidpunkt då det utfärdande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inte längre är bärkraftigt. Följaktligen bör resolutionsmyndigheterna vara skyldiga att skriva ned de instrumenten till hela beloppet eller konvertera dem om tillämpligt till nivå 1-instrument vid den tidpunkt då företaget inte längre är bärkraftigt och innan resolutionsåtgärder vidtas. Den tidpunkt då ett företag inte längre är bärkraftigt bör i det sammanhanget förstås som antingen den tidpunkt då den berörda resolutionsmyndigheten fastslår att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget uppfyller villkoren för resolution, eller den tidpunkt då den berörda resolutionsmyndigheten beslutar att försäkrings- eller återförsäkringsföretaget skulle upphöra att vara bärkraftigt om de kapitalinstrumenten inte skrivs ned eller konverteras. Dessa krav bör erkännas i de villkor som reglerar instrumentet och i alla prospekt eller emissionsdokument som offentliggörs eller tillhandahålls i samband med instrumenten.

(64)

I syfte att säkerställa att resolutionen genomförs på ett effektivt sätt bör resolutionsmyndigheter ha alla nödvändiga rättsliga befogenheter som kan utövas i olika kombinationer vid tillämpning av resolutionsverktygen. Dessa rättsliga befogenheter bör omfatta befogenhet att överföra aktier, tillgångar, rättigheter eller skulder i ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag till en annan enhet, inbegripet ett annat försäkrings- eller återförsäkringsföretag eller ett broföretag, befogenhet att skriva ned eller dra in aktier, eller skriva ned eller konvertera skulder i ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretag, befogenhet att byta ut ledningen och befogenhet att införa en tillfällig inställning av betalningen av fordringar. Det krävs kompletterande befogenheter, inbegripet befogenhet att kräva att väsentliga tjänster från andra delar av en grupp upprätthålls.

(65)

Det är inte nödvändigt att exakt föreskriva hur resolutionsmyndigheterna bör ingripa i det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. Resolutionsmyndigheterna bör kunna välja mellan att ta över kontroll genom ett direkt ingripande i försäkrings- eller återförsäkringsföretaget eller genom föreläggande. De bör besluta med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

(66)

Det är nödvändigt att fastställa förfarandekrav för att säkerställa att resolutionsåtgärder meddelas och offentliggörs på korrekt sätt. Information som samlats in av resolutionsmyndigheter och deras sakkunniga rådgivare under resolutionsprocessen kan dock vara känslig och bör därför omfattas av ett effektivt system för konfidentialitet innan resolutionsbeslutet offentliggörs. All information som tillhandahålls om ett beslut innan det fattas måste antas få effekter på offentliga och privata intressen som berörs av åtgärden, oavsett om det gäller huruvida villkoren för resolution är uppfyllda eller tillämpningen av ett specifikt verktyg eller någon åtgärd under förfarandet. Det är därför nödvändigt att säkerställa att det finns lämpliga mekanismer för att upprätthålla konfidentialiteten kring sådana uppgifter, däribland innehåll och detaljer i återhämtnings- och resolutionsplaner och resultatet av eventuella bedömningar som genomförts i det sammanhanget.

(67)

Informationsutbyte mellan resolutionsmyndigheter och skattemyndigheter bör inte förhindras. Sådana utbyten bör vara förenliga med nationell rätt, och om informationen härrör från en annan medlemsstat bör den endast lämnas ut efter uttryckligt samtycke från den relevanta myndighet varifrån den härrör.

(68)

Resolutionsmyndigheter bör ha kompletterande befogenheter att säkerställa att överföring av aktier eller skuldinstrument, tillgångar, rättigheter och skulder till en förvärvande tredje part eller ett broföretag sker på ett effektivt sätt. För att underlätta överföring av försäkrings- eller återförsäkringsfordringar utan att det påverkar den övergripande riskprofilen för den berörda portföljen och de tillhörande försäkringstekniska avsättningarna och kapitalkraven, bör särskilt de ekonomiska fördelar som ges genom återförsäkringsavtal bevaras. Resolutionsmyndigheterna bör därför ha möjlighet att överföra försäkrings- eller återförsäkringsfordringar tillsammans med motsvarande återförsäkringsrättigheter. Den möjligheten bör också inkludera befogenheten att avlägsna tredje parters rättigheter från de överförda instrumenten eller tillgångarna, befogenheten att verkställa avtal och befogenheten att tillgodose kontinuitet i överenskommelser gentemot mottagaren av de överförda tillgångarna och aktierna. En parts rätt att säga upp ett avtal med ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag i resolution, eller en gruppenhet i ett sådant, av andra skäl än resolution av det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget, bör inte heller påverkas. Resolutionsmyndigheterna bör dessutom ha kompletterande befogenhet att kräva att den resterande delen av ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag, som avvecklas enligt normala insolvensförfaranden, tillhandahåller tjänster som är nödvändiga för att det företag till vilket tillgångar eller aktier har överförts genom användning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broföretagverktyget ska kunna bedriva sin verksamhet.

(69)

Enligt artikel 47 i stadgan har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol. Därför bör beslut som fattas av resolutionsmyndigheterna kunna överklagas.

(70)

Krishanteringsåtgärder som vidtas av resolutionsmyndigheter kan kräva en komplicerad ekonomisk bedömning och ett stort utrymme för skönsmässig bedömning. Resolutionsmyndigheterna har specifikt utrustats med den expertis som behövs för att utföra de bedömningarna och besluta om lämplig användning av utrymmet för skönsmässig bedömning. Det är därför viktigt att säkerställa att de komplexa ekonomiska bedömningar som görs i det sammanhanget av resolutionsmyndigheterna används som grund av de nationella domstolarna när de ser över de berörda krishanteringsåtgärderna. De bedömningarnas komplexa karaktär bör dock inte hindra nationella domstolar från att pröva huruvida de bevis resolutionsmyndigheten åberopar är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, huruvida dessa bevis utgör alla relevanta uppgifter som bör beaktas vid bedömningen av en komplex situation och huruvida de styrker de slutsatser som dragits.

(71)

För att hantera brådskande situationer är det nödvändigt att föreskriva att inlämnandet av en ansökan om omprövning inte automatiskt bör skjuta upp verkan av det beslut som ansökan gäller och att resolutionsmyndighetens beslut bör vara verkställbart omedelbart med en presumtion att det skulle strida mot allmänintresset att skjuta upp det.

(72)

Det är nödvändigt att skydda tredje part som i god tro har förvärvat tillgångar, rättigheter och skulder i företaget i resolution genom myndigheternas utövande av resolutionsbefogenheter. Det är också nödvändigt att säkerställa stabilitet på finansmarknaderna. Rätten att överklaga ett resolutionsbeslut bör därför inte påverka några efterföljande administrativa åtgärder eller transaktioner som beslutats på grundval av ett annullerat beslut. Korrigerande åtgärder för att rätta till ett felaktigt beslut bör i sådana fall begränsas till ersättning för den skada som de drabbade personerna lidit.

(73)

Krishanteringsåtgärder kan behöva vidtas skyndsamt på grund av allvarliga risker för den finansiella stabiliteten i den berörda medlemsstaten och i unionen. Alla förfaranden enligt nationell rätt som rör ansökan om en rättslig myndighets förhandsgodkännande av en krishanteringsåtgärd och en domstols behandling av en sådan ansökan bör därför vara snabba. Medlemsstaterna bör säkerställa att den berörda myndigheten kan fatta sitt beslut omedelbart efter det att en domstol har gett sitt godkännande. Denna möjlighet bör inte påverka berörda parters rätt att lämna in en ansökan till domstolen om att bortse från beslutet. En sådan möjlighet bör dock endast beviljas för en begränsad period efter det att resolutionsmyndigheten har vidtagit krishanteringsåtgärden, för att inte onödigt försena tillämpningen av resolutionsbeslutet.

(74)

För en effektiv resolution och för att undvika behörighetskonflikter är det nödvändigt att inga normala insolvensförfaranden med avseende på det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget inleds eller fortgår medan resolutionsmyndigheten utövar sina resolutionsbefogenheter eller tillämpar resolutionsverktygen, utom på resolutionsmyndighetens initiativ eller med dess samtycke. Det är därför nödvändigt att fastställa att vissa avtalsförpliktelser kan upphävas under en begränsad period för att resolutionsmyndigheterna ska kunna tillämpa resolutionsverktygen. Denna möjlighet bör dock inte gälla skyldigheter relaterade till system som har utsetts av en medlemsstat i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/26/EG (8), inbegripet centrala motparter. Direktiv 98/26/EG minskar risken som är förknippad med att delta i system för överföring av betalningar och värdepapper, i synnerhet genom att minska störningarna i händelse av att en deltagare i systemet blir insolvent. Det är nödvändigt att säkerställa att detta skydd fortsätter att gälla i krissituationer och att lämplig förutsebarhet upprätthålls för operatörer av betalnings- och värdepapperssystem och andra marknadsaktörer. En krisförebyggande åtgärd eller en krishanteringsåtgärd bör därför inte i sig anses utgöra ett insolvensförfarande i den mening som avses i direktiv 98/26/EG, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt de berörda avtalen fortsätter att fullgöras.

(75)

Det är nödvändigt att säkerställa att resolutionsmyndigheterna, när de överför tillgångar och skulder till en privat köpare eller ett broföretag, har tillräckligt med tid för att identifiera avtal som behöver överföras. Det bör därför vara möjligt för resolutionsmyndigheter att begränsa motparternas rätt att slutavräkna, påskynda eller på annat sätt säga upp finansiella avtal innan överföringen görs. Sådana begränsningar bör göra det möjligt för resolutionsmyndigheterna att få en rättvisande bild av det fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretagets balansräkning, utan de förändringar i värde och omfattning som skulle bli följden om uppsägningsrätten utnyttjas i hög grad, och bör bidra till att undvika instabilitet på marknaden. Ingrepp i motparternas avtalsenliga rättigheter bör dock begränsas till vad som är absolut nödvändigt. Eventuella begränsningar av uppsägningsrätten som föreskrivs av resolutionsmyndigheterna bör därför endast gälla i samband med krishanteringsåtgärder eller händelser som är direkt kopplade till användningen av sådana åtgärder. Uppsägningsrätten på grund av att andra skyldigheter inte uppfyllts, inklusive underlåtenhet att betala eller tillhandahålla marginalsäkerheter, bör därför kvarstå.

(76)

Det är nödvändigt att bevara legitima kapitalmarknadsarrangemang vid överföring av vissa, men inte alla, av ett fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretags tillgångar, rättigheter och skulder. Det är därför lämpligt att fastställa skyddsåtgärder för att förhindra uppdelning av sammankopplade skulder eller sammankopplade rättigheter och avtal, inbegripet avtal med samma motpart som täcks av säkerhetsarrangemang, avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal, slutavräkningsavtal och strukturerade finansieringsavtal. Om en skyddsåtgärd är tillämplig bör resolutionsmyndigheterna vara skyldiga att överföra alla avtal med koppling till varandra i ett skyddat arrangemang eller låta alla ligga kvar i det resterande fallerande försäkrings- eller återförsäkringsföretaget. Skyddsåtgärderna bör säkerställa att behandlingen av exponeringar som omfattas av ett nettningsavtal i enlighet med direktiv 2009/138/EG inte påverkas vid beräkning av lagstadgat kapital.

(77)

För att stabilisera försäkrings- eller återförsäkringsföretagets finansiella ställning bör ett moratorium införas för försäkringstagarnas återköpsrätter. Ett sådant moratorium som stabiliserar den finansiella ställningen för det berörda företaget bör ge resolutionsmyndigheterna tillräckligt med tid för att värdera dessa företag och bedöma vilka resolutionsverktyg som bör användas. Ett sådant moratorium bör också säkerställa likabehandling av alla försäkringstagare så att eventuella negativa ekonomiska konsekvenser för de försäkringstagare som inte är först med att utnyttja sin återköpsrätt undviks. Eftersom ett av syftena med resolution är att försäkringsskyddet upprätthålls bör försäkringstagarna fortsätta att göra alla obligatoriska betalningar enligt de aktuella försäkrings- eller återförsäkringsavtalen, inbegripet när det gäller livräntor.

(78)

Genom att säkerställa att resolutionsmyndigheter förfogar över samma resolutionsverktyg och befogenheter underlättar man samordnade insatser i den händelse en gränsöverskridande grupp fallerar. Det krävs dock ytterligare åtgärder för att främja samarbete och undvika olikartade nationella tillvägagångssätt. För att komma överens om en gruppresolutionsordning vid resolution av gruppenheter bör resolutionsmyndigheter därför vara skyldiga att samråda med varandra och samarbeta i resolutionskollegier. För att skapa ett forum för diskussion och nå en sådan överenskommelse bör resolutionskollegier inrättas kring en kärna bestående av de redan befintliga tillsynskollegierna, genom att resolutionsmyndigheterna inkluderas och genom att behöriga ministerier, Eiopa och, där så är lämpligt, myndigheter med ansvar för försäkringsgarantisystemen deltar. Resolutionskollegier bör inte vara beslutsfattande organ, utan plattformar som underlättar nationella myndigheters beslutsfattande, och det bör vara de berörda nationella myndigheterna som fattar de gemensamma besluten.

(79)

Mot bakgrund av regelutvecklingen som svar på den globala finanskrisen, de erfarenheter som gjorts sedan den krisen och tillämpningen av detta direktiv, bör kommissionen, efter samråd med Eiopa, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet med en bedömning av lämpligheten av gemensamma minimistandarder för försäkringsgarantisystem inom unionen. Rapporten bör åtminstone omfatta en bedömning av läget vad gäller försäkringsgarantisystem i medlemsstaterna (täckningsnivå, typer av försäkringar som täcks och villkor för utlösande); en diskussion om handlingsalternativ, inbegripet de olika handlingsalternativen, såsom användning av försäkringsgarantisystem för att fortsätta eller för att avveckla försäkringar, med vederbörlig hänsyn till skillnaderna mellan försäkringsprodukter i olika medlemsstater; en bedömning av behovet av att införa och, när så är lämpligt, ange de åtgärder som krävs för att införa en lägsta grundnivå för försäkringsgarantisystem i hela unionen. Rapporten bör vid behov åtföljas av ett lagstiftningsförslag.

(80)

Vid resolution av gränsöverskridande grupper bör en avvägning göras mellan, å ena sidan, behovet av förfaranden som tar hänsyn till situationens kritiska karaktär och möjliggör effektiva, rättvisa och snabba lösningar för gruppen som helhet, och, å andra sidan, behovet av att skydda försäkringstagare, den reala ekonomin och den finansiella stabiliteten i alla de medlemsstater som gruppen är verksam i. De olika resolutionsmyndigheterna bör därför utbyta synpunkter i resolutionskollegiet, och alla eventuella resolutionsåtgärder som föreslås av resolutionsmyndigheten på gruppnivå bör förberedas och diskuteras mellan olika resolutionsmyndigheter inom ramen för gruppresolutionsplanerna. För att underlätta snabba och gemensamma beslut när så är möjligt bör resolutionskollegierna också beakta synpunkterna från resolutionsmyndigheterna i alla de medlemsstater där gruppen är verksam.

(81)

När resolutionsmyndigheten på gruppnivå vidtar resolutionsåtgärder bör den alltid beakta effekterna på försäkringstagarna, den reala ekonomin och den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där gruppen är verksam. Resolutionsmyndigheter i den medlemsstat där ett dotterföretag är etablerat bör därför, som en sista utväg och i vederbörligen motiverade fall, kunna invända mot beslut som fattats av resolutionsmyndigheten på gruppnivå om de resolutionsmyndigheterna anser att resolutionsåtgärderna inte är lämpliga, antingen mot bakgrund av behovet av att skydda försäkringstagare, den reala ekonomin och den finansiella stabiliteten i den medlemsstaten eller mot bakgrund av skyldigheter som jämförbara företag i den medlemsstaten omfattas av.

(82)

Gruppresolutionsordningar bör underlätta en samordnad resolution som mer sannolikt ger det bästa resultatet för gruppens alla företag. Resolutionsmyndigheter på gruppnivå bör därför föreslå gruppresolutionsordningar och överlämna dessa till resolutionskollegiet. Resolutionsmyndigheter som har invändningar mot en gruppresolutionsordning eller beslutar att vidta oberoende resolutionsåtgärder bör redogöra för skälen till detta för resolutionsmyndigheten på gruppnivå och andra resolutionsmyndigheter som omfattas av gruppresolutionsordningen, samt anmäla dessa skäl tillsammans med uppgifter om eventuella oberoende resolutionsåtgärder som de avser att vidta. En resolutionsmyndighet som beslutar att avvika från gruppresolutionsordningen bör noggrant överväga de potentiella effekterna av en sådan avvikelse på försäkringstagarna, den reala ekonomin och den finansiella stabiliteten i de medlemsstater där övriga resolutionsmyndigheter är belägna och de potentiella effekterna av en sådan avvikelse på andra delar av gruppen.

(83)

För att säkerställa samordnade åtgärder på gruppnivå bör resolutionsmyndigheterna uppmanas att inom ramen för en gruppresolutionsordning tillämpa samma verktyg på alla enheter inom gruppen som uppfyller villkoren för resolution. Resolutionsmyndigheter på gruppnivå bör därför ha befogenhet att tillämpa broföretagverktyget på gruppnivå för att stabilisera en grupp som helhet och att överföra äganderätten till dotterföretag till broföretaget i syfte att sälja dessa dotterföretag vidare, antingen som ett paket eller enskilt, när marknadsförhållandena är lämpliga. Vidare bör resolutionsmyndigheten på gruppnivå ha befogenhet att tillämpa nedskrivnings- eller konverteringsverktyget på moderföretagsnivå.

(84)

En effektiv resolution av internationellt verksamma försäkrings- och återförsäkringsföretag och grupper kräver samarbete mellan medlemsstaters och tredjeländers resolutionsmyndigheter. Därför bör Eiopa, när det är motiverat mot bakgrund av den rådande situationen, ges befogenhet att utarbeta och ingå icke-bindande ramarrangemang om samarbete med myndigheter i tredjeländer i enlighet med artikel 33 i förordning (EU) nr 1094/2010. Av samma skäl bör nationella myndigheter tillåtas att ingå bilaterala avtal med myndigheter i tredjeländer i linje med Eiopas ramavtal om samarbete. Sådana bilaterala avtal bör säkerställa en effektiv ordning för planering, beslutsfattande och samordning när det gäller sådana internationellt verksamma försäkrings- och återförsäkringsföretag. För att skapa lika villkor bör sådana bilaterala avtal vara ömsesidiga, varvid resolutionsmyndigheterna erkänner och verkställer varandras förfaranden, såvida det inte finns något tillämpligt undantag som gör det möjligt att inte erkänna resolutionsförfaranden i tredjeland.

(85)

Samarbete mellan resolutionsmyndigheter bör äga rum både med avseende på dotterföretag inom grupper i unionen eller grupper i tredjeland, och med avseende på filialer till försäkrings- eller återförsäkringsföretag i unionen eller tredjeland. Dotterföretag inom grupper från tredjeland är företag med etablering i unionen och omfattas därför fullt ut av unionsrätten, inbegripet tillämpningen av resolutionsverktyg. Det är emellertid nödvändigt att medlemsstaterna behåller rätten att agera i fråga om filialer till försäkrings- och återförsäkringsföretag med huvudkontor i tredjeland, om erkännandet och tillämpningen av resolutionsförfaranden i tredjeland avseende en filial skulle äventyra den reala ekonomin eller den finansiella stabiliteten i unionen eller om försäkringstagare i unionen inte skulle behandlas likvärdigt med försäkringstagare från tredjeland. Under sådana omständigheter bör medlemsstaterna ha rätt att, efter samråd med sina resolutionsmyndigheter, neka erkännande av resolutionsförfaranden i tredjeland.

(86)

Genomförandet av detta direktiv bör inte hindra de nationella försäkringsgarantisystemen från att samexistera med ramen för återhämtning och resolution, oaktat de nationella försäkringsgarantisystemens finansieringskälla. Användningen av resolutionsverktyg och utövandet av resolutionsbefogenheter med avseende på ett försäkrings- eller återförsäkringsföretag bör inte hindra försäkringstagare, förmånstagare och andra fordringsägare från att få ersättning genom dessa nationella försäkringsgarantisystem.

(87)

Eiopa bör främja konvergens i resolutionsmyndigheternas praxis genom riktlinjer som utfärdas i enlighet med artikel 16 i förordning (EU) nr 1094/2010. Eiopa bör närmare bestämt specificera följande: a) närmare uppgifter om kriterierna för tillämpning av förenklade skyldigheter för vissa företag, b) ett antal scenarier för planer för förebyggande återhämtning och en minimiförteckning över kvalitativa och kvantitativa indikatorer, c) kriterier för att identifiera kritiska funktioner, d) ytterligare aspekter och kriterier för bedömningen av möjlighet till resolution, e) närmare uppgifter om åtgärder för att åtgärda eller avlägsna hinder för möjligheten till resolution och omständigheterna under vilka varje åtgärd får tillämpas, och f) hur informationen bör tillhandahållas i sammandrag eller i kollektiv form för att uppfylla konfidentialitetskraven.

(88)

Tekniska standarder på området för finansiella tjänster bör underlätta en konsekvent harmonisering och ett tillfredsställande skydd för försäkringstagare, investerare och konsumenter över hela unionen. Eiopa är ett organ som har ytterst specialiserade expertkunskaper på området, och det skulle därför vara effektivt och lämpligt att denna myndighet anförtros uppgiften att utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn och genomförandestandarder som inte inbegriper policyval, vilka sedan läggs fram för kommissionen.

(89)

Kommissionen bör när så anges i detta direktiv, genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget, anta förslag till tekniska standarder för tillsyn som utarbetats av Eiopa i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1094/2010 för att specificera följande element: a) kriterierna för att ett företag ska omfattas av planering för förebyggande återhämtning, de metoder som ska användas för att fastställa marknadsandelar inom ramen för återhämtningsplanering och den information som ska ingå i planerna för förebyggande återhämtning; b) innehållet i resolutionsplaner och innehållet i gruppresolutionsplaner; c) olika element för värdering, inbegripet de omständigheter under vilka en person anses vara oberoende vid utförandet av en värdering, metoderna för att bedöma värdet av tillgångar och skulder i samband med resolution, åtskillnaden mellan olika värderingar, en metod för beräkning av bufferten för ytterligare förluster som ska ingå i de preliminära värderingarna, metoder och principer för värdering av skulder som hänför sig till derivat och metoden för att utföra värderingen av skillnader i behandling; d) innehållet i de avtalsvillkor som ska ingå i finansiella avtal som regleras av lagstiftning i tredjeland; e) resolutionskollegiernas operativa verksamhet. Kommissionen bör, när så föreskrivs i detta direktiv, anta förslag till tekniska genomförandestandarder som utarbetats av Eiopa genom genomförandeakter i enlighet med artikel 291 i EUF-fördraget, i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1094/2010, för att specificera förfaranden, innehåll och en minimiuppsättning standardformulär och mallar för lämnande av information för resolutionsplaner och samarbete från försäkrings- eller återförsäkringsföretagets sida.

(90)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/25/EG (9), Europaparlamentets och rådets direktiv 2007/36/EG (10) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/1132 (11) innehåller regler om skydd av aktieägare och borgenärer i företag som omfattas av dessa direktiv. I en situation där resolutionsmyndigheterna behöver agera snabbt skulle de reglerna kunna hindra resolutionsmyndigheterna från att vidta ändamålsenliga resolutionsåtgärder och tillämpa resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter på ett ändamålsenligt sätt. Undantag enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (12) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/23 (13) bör därför utvidgas till att omfatta åtgärder som vidtas i samband med resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag. För att garantera största möjliga rättssäkerhet för intressenter bör sådana undantag anges tydligt, vara snäva och enbart kunna användas i det allmänna intresset och när villkoren för utlösande av resolution är uppfyllda.

(91)

För att möjliggöra adekvat informationsutbyte och informationstillgång för alla berörda myndigheter är det nödvändigt att säkerställa att resolutionsmyndigheterna är representerade i alla relevanta forum och att Eiopa har tillgång till den sakkunskap som krävs för att utföra uppgifterna i samband med återhämtning och resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag. Förordning (EU) nr 1094/2010 bör därför ändras så att resolutionsmyndigheter utses till behöriga myndigheter enligt vad som avses i den förordningen. Ett sådant likställande av resolutionsmyndigheter och behöriga myndigheter är förenligt med de uppgifter som tilldelas Eiopa enligt artikel 25 i förordning (EU) nr 1094/2010 för att bidra till och aktivt delta i utvecklingen och samordningen av planer för återhämtning och resolution.

(92)

Det måste säkerställas att försäkrings- och återförsäkringsföretag, de som i praktiken kontrollerar deras verksamhet samt deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan uppfyller sina skyldigheter när det gäller resolution av sådana företag. Det måste också säkerställas att dessa företag, de som i praktiken kontrollerar deras verksamhet och deras förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan behandlas på liknande sätt i hela unionen. Det bör därför krävas att medlemsstaterna föreskriver administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som är effektiva, proportionella och avskräckande. Sådana administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder bör uppfylla vissa väsentliga krav vad gäller adressater, kriterier som bör beaktas när en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd tillämpas, offentliggörande av administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder, centrala sanktioneringsbefogenheter och nivåer för administrativa avgifter. Eiopa bör, under sträng tystnadsplikt, upprätthålla en central databas över alla administrativa sanktionsavgifter eller andra administrativa åtgärder och med information om de överklaganden som tillsynsmyndigheter och resolutionsmyndigheter rapporterat till Eiopa.

(93)

Det bör inte krävas att medlemsstaterna fastställer bestämmelser om administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder för överträdelser av detta direktiv som omfattas av nationell straffrätt. Bibehållandet av straffrättsliga påföljder snarare än administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder vid överträdelser bör dock inte minska eller på annat sätt påverka resolutionsmyndigheters och tillsynsmyndigheters förmåga att inom fastställd tid samarbeta och få tillgång till och utbyta information med resolutionsmyndigheter och tillsynsmyndigheter i andra medlemsstater, även efter det att de berörda överträdelserna har överlämnats till de behöriga rättsliga myndigheterna för lagföring.

(94)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att harmonisera regler och förfaranden för resolution av försäkrings- och återförsäkringsföretag, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna själva utan snarare, på grund av den verkan som ett företags fallissemang kan få i hela unionen, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(95)

När tillsynsmyndigheter och resolutionsmyndigheter fattar beslut eller vidtar åtgärder inom ramen för detta direktiv bör de alltid ta vederbörlig hänsyn till vilka effekter deras beslut och åtgärder får för försäkringstagarna, den reala ekonomin och den finansiella stabiliteten i andra medlemsstater, samt även beakta vikten av eventuella dotterföretag eller av gränsöverskridande verksamhet för försäkringstagarna, finanssektorn och ekonomin i den medlemsstat där dotterföretaget är etablerat eller där verksamheten bedrivs, även i fall där dotterföretaget eller den gränsöverskridande verksamheten i fråga är av mindre vikt för gruppen.

(96)

Senast fem år efter detta direktivs ikraftträdande bör kommissionen, på grundval av de erfarenheter som gjorts och efter samråd med Eiopa, utvärdera och rapportera till Europaparlamentet och till rådet mer utförligt och fokusera på utvalda aspekter av tillämpningen av detta direktiv.