Preamble: 1

(1)

För att successivt inrätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa föreskrivs i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) att det ska beslutas om åtgärder på områdena asyl, invandring och skydd för tredjelandsmedborgares rättigheter.

(2)

I EUF-fördraget föreskrivs att unionen ska utforma en gemensam invandringspolitik som syftar till att i alla lägen säkerställa en effektiv förvaltning av migrationsströmmarna och en rättvis behandling av tredjelandsmedborgare som vistas lagligen i medlemsstaterna. I detta syfte ska Europaparlamentet och rådet besluta om åtgärder om villkoren för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse och om fastställande av deras rättigheter.

(3)

I Haagprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 4 november 2004, anges att laglig migration kommer att ha stor betydelse för att främja ekonomisk utveckling, och kommissionen uppmanades följaktligen att lägga fram en strategisk plan för laglig migration som inbegriper förfaranden för inresetillstånd och som snabbt kan hantera fluktuerande efterfrågan på migrerande arbetskraft.

(4)

Vid sitt möte den 14–15 december 2006 enades Europeiska rådet om en rad åtgärder för 2007. Dessa åtgärder inbegriper bland annat utformning av en välfungerande migrationspolitik som till fullo respekterar medlemsstaternas nationella behörighet, för att bistå medlemsstaterna med att tillgodose befintliga och framtida behov av arbetskraft. Europeiska rådet efterfrågade också en undersökning av vilka medel som kan användas för att underlätta temporär migration.

(5)

Genom den europeiska pakten för invandring och asyl som antogs av Europeiska rådet vid dess möte den 16 oktober 2008 åtar sig unionen och dess medlemsstater att föra en rättvis, effektiv och enhetlig politik som ett svar på de utmaningar och möjligheter som migration innebär. Pakten utgör grunden för en gemensam politik för invandring som styrs av en anda av solidaritet mellan medlemsstaterna och samarbete med tredjeländer, och bygger på en god hantering av migrationsströmmarna, inte enbart i mottagarlandets utan också i ursprungslandets och migrantens eget intresse.

(6)

I Stockholmsprogrammet, som antogs av Europeiska rådet den 11 december 2009 konstateras att arbetskraftsinvandring kan bidra till ökad konkurrenskraft och ekonomisk livskraft samtidigt som en flexibel invandringspolitik – mot bakgrund av de stora demografiska utmaningarna och det därmed sammanhängande ökade behovet av arbetskraft som unionen kommer att ställas inför i framtiden – kommer att utgöra ett viktigt bidrag till unionens ekonomiska utveckling och resultat på lång sikt. Det framhålls också att det är viktigt att tredjelandsmedborgare som vistas lagligen på medlemsstaternas territorium behandlas rättvist och att kopplingen mellan migration och utveckling optimeras. I programmet uppmanas kommissionen och Europeiska rådet att fortsätta genomförandet av den strategiska plan för laglig migration som anges i kommissionens meddelande av den 21 december 2005.

(7)

Detta direktiv bör bidra till en effektiv hantering av migrationsströmmarna i fråga om den specifika kategorin säsongsbunden temporär migration och säkerställa rimliga arbets- och levnadsförhållanden för säsongsarbetare, genom att ange rättvisa och transparenta regler för inresa och vistelse, samt fastställa säsongsarbetares rättigheter, samtidigt som det erbjuder incitament och skydd för att förhindra vistelser utöver den fastställda perioden eller att tillfälliga vistelser blir permanenta. Dessutom kommer de regler som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/52/EG (4) att bidra till att sådana tillfälliga vistelser inte omvandlas till olagliga vistelser.

(8)

Medlemsstaterna bör genomföra detta direktiv utan diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, genetiska särdrag, språk, religion eller övertygelse, politisk eller annan åskådning, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning, i enlighet med, i synnerhet, rådets direktiv 2000/43/EG (5) och rådets direktiv 2000/78/EG (6).

(9)

Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av principen om företräde för unionsmedborgare vad beträffar tillträde till medlemsstaternas arbetsmarknad, såsom den uttrycks i relevanta bestämmelser i de relevanta anslutningsakterna.

(10)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas rätt att bestämma hur många tredjelandsmedborgare som får beviljas inresa för säsongsarbete från ett tredjeland till deras territorium i den mening som avses i fördraget.

(11)

Detta direktiv bör inte påverka villkoren för tillhandahållandet av tjänster inom ramen för artikel 56 i EUF-fördraget. Detta direktiv bör i synnerhet inte påverka arbets- och anställningsvillkor som enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG (7) gäller arbetstagare som utstationerats av ett företag som är etablerat i en medlemsstat för att tillhandahålla en tjänst på en annan medlemsstats territorium.

(12)

Detta direktiv bör omfatta anställningsförhållanden mellan säsongsarbetare och arbetsgivare. Om en medlemsstats nationella rätt möjliggör inresa för tredjelandsmedborgare som säsongsarbetare genom en arbetsförmedling eller ett bemanningsföretag som anställer säsongsarbetaren samt har sitt säte på medlemsstatens territorium bör sådana förmedlingar och företag inte undantas från detta direktivs tillämpningsområde.

(13)

Vid införlivandet av detta direktiv bör medlemsstaterna, i förekommande fall och i samråd med arbetsmarknadens parter, upprätta en förteckning över de sysselsättningsområden som innefattar säsongsbunden verksamhet. Säsongsbunden verksamhet återfinns typiskt inom sektorer såsom jordbruket och trädgårdsnäringen, i synnerhet under sådd- och skördeperioderna, eller turistnäringen, i synnerhet under semesterperioden.

(14)

När det föreskrivs i nationell rätt får medlemsstaterna, i enlighet med principen om icke-diskriminering enligt artikel 10 i EUF-fördraget, tillämpa förmånligare behandling av medborgare från specifika tredjeländer jämfört med medborgare från andra tredjeländer vid genomförande av de frivilliga bestämmelserna i detta direktiv.

(15)

Ansökan om tillstånd för inresa som säsongsarbetare ska endast kunna lämnas in så länge den tredjelandsmedborgaren vistas utanför medlemsstaternas territorium.

(16)

Det bör vara möjligt att vägra inresa för de ändamål som anges i detta direktiv på vederbörligen motiverade grunder. Framför allt bör det vara möjligt att vägra inresa om en medlemsstat, enligt en bedömning som grundar sig på fakta, anser att den berörda tredjelandsmedborgaren utgör ett potentiellt hot mot den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten eller folkhälsan.

(17)

Detta direktiv ska inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (8).

(18)

Detta direktiv bör inte inverka negativt på rättigheter som har tillerkänts en tredjelandsmedborgare som redan lagligen vistas i en medlemsstat för att arbeta.

(19)

När det gäller medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut gäller följande i sin helhet: Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 (9) (nedan kallad viseringskodexen), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 (10) (nedan kallad kodexen om Schengengränserna) och rådets förordning (EG) nr 539/2001 (11). Med avseende på vistelser som inte överstiger 90 dagar innebär detta därför att villkoren för säsongsarbetares inresa till det territorium som tillhör de medlemsstater som fullt ut tillämpar Schengenregelverket regleras av dessa instrument, medan detta direktiv endast reglerar kriterierna och kraven för tillträde till arbetsmarknaden. I fall där medlemsstaterna inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, med undantag för Förenade kungariket och Irland, gäller endast kodexen om Schengengränserna. De bestämmelser i Schengenregelverket som avses i detta direktiv tillhör den del av Schengenregelverket som Irland och Förenade kungariket inte deltar i och därför gäller dessa bestämmelser inte dem.

(20)

Kriterier och krav för inresa och grunder för att avslå och återkalla eller att inte förlänga vistelser som inte överstiger 90 dagar bör fastställas i detta direktiv när det gäller anställning som säsongsarbetare. När viseringar för kortare vistelse utfärdas för säsongsarbete ska de relevanta bestämmelserna i Schengenregelverket avseende villkoren för inresa och vistelse på medlemsstaternas territorium samt grunderna för avslag, förlängning, upphävande eller återkallande av sådana viseringar tillämpas i enlighet med dessa. Särskilt bör varje beslut om avslag, upphävande eller återkallande av en visering och de skäl som ligger till grund för beslutet meddelas sökanden i enlighet med artiklarna 32.2 och 34.6 i viseringskodexen, med hjälp av standardformuläret i bilaga VI till viseringskodexen.

(21)

För säsongsarbetare som beviljats inresa för vistelser som överstiger 90 dagar bör man i detta direktiv fastställa både villkoren för inresa och vistelse på territoriet och kriterierna och kraven för tillträde till arbetsmarknaden i medlemsstaterna.

(22)

Genom detta direktiv bör det införas ett flexibelt system för inresa som bygger på efterfrågan och objektiva kriterier, såsom ett giltigt anställningsavtal eller ett bindande anställningserbjudande där de väsentliga dragen i kontraktsförhållandet eller anställningsförhållandet anges.

(23)

Medlemsstaterna bör ha möjlighet att genomföra en kontroll som visar att en tjänst inte kan besättas med arbetskraft som redan finns på den inhemska arbetsmarknaden.

(24)

Medlemsstaterna bör kunna avslå en ansökan om inresa, särskilt när en tredjelandsmedborgare inte har följt de villkor som gällt ett tidigare beslut om inresa som säsongsarbetare om att lämna den berörda medlemsstatens territorium när tillståndet för säsongsarbete löpt ut.

(25)

Medlemsstaterna bör kunna kräva att arbetsgivaren samarbetar med de behöriga myndigheterna och tillhandahåller all relevant information som behövs i syfte att förhindra eventuellt missbruk och eventuell felaktig användning av det förfarande som fastställs i detta direktiv.

(26)

Bestämmelser om ett gemensamt förfarande som resulterar i ett kombinerat tillstånd som omfattar såväl vistelse som arbete bör bidra till att medlemsstaternas nuvarande regler kan förenklas. Detta bör inte påverka medlemsstaternas rätt att utse behöriga myndigheter och det sätt på vilket dessa skulle delta i det gemensamma förfarandet i enlighet med de nationella förvaltningarnas organisationsprinciper och praxis.

(27)

Utseendet av behöriga myndigheter enligt detta direktiv bör inte påverka den roll och det ansvar som andra myndigheter och, i förekommande fall, arbetsmarknadens parter har i fråga om att, i enlighet med nationell rätt och/eller praxis, pröva och fatta beslut om ansökan.

(28)

Detta direktiv bör medge en viss flexibilitet för medlemsstaterna avseende de tillstånd som ska utfärdas (inresa, vistelse och arbete) för säsongsarbetare. Utfärdandet av en visering för längre vistelse i enlighet med artikel 12.2 a bör inte påverka medlemsstaternas möjlighet att i förhand utfärda ett tillstånd att arbeta i den berörda medlemsstaten. För att säkerställa att de anställningsvillkor som föreskrivs i detta direktiv har kontrollerats och är uppfyllda bör man emellertid på de i förhand beviljade tillstånden tydliggöra att de har utfärdats för säsongsarbete. I fall där endast viseringar för kortare vistelse utfärdas bör medlemsstaterna i detta syfte använda rubriken ”Anmärkningar” på viseringsmärket.

(29)

För alla vistelser som inte överstiger 90 dagar bör medlemsstaterna välja att utfärda antingen en visering för kortare vistelse eller en visering för kortare vistelse åtföljd av ett arbetstillstånd i de fall där tredjelandsmedborgaren ska ha visering i enlighet med förordning (EG) nr 539/2001. Om tredjelandsmedborgaren inte omfattas av viseringskravet och om en medlemsstat inte har tillämpat artikel 4.3 i den förordningen bör medlemsstaterna bevilja honom eller henne ett arbetstillstånd som fungerar som ett tillstånd för säsongsarbete. För alla vistelser som överstiger 90 dagar bör medlemsstaterna välja att utfärda ett av följande tillstånd: en visering för längre vistelse, ett säsongsarbetstillstånd eller ett säsongsarbetstillstånd åtföljt av en visering för längre vistelse, om en visering för längre vistelse krävs enligt nationell rätt för inresa till territoriet. Ingenting i detta direktiv bör hindra medlemsstaterna från att utfärda arbetstillstånd direkt till arbetsgivaren.

(30)

När en visering behövs i den enda avsikten att inresa till en medlemsstats territorium och tredjelandsmedborgaren uppfyller villkoren för att beviljas ett säsongsarbetstillstånd, bör den berörda medlemsstaten underlätta för tredjelandsmedborgaren att erhålla den visering som krävs och säkerställa att den behöriga myndigheten effektivt samarbetar i detta syfte.

(31)

Medlemsstaterna bör fastställa vistelsens maximala varaktighet och begränsa den till en period på mellan fem och nio månader som, tillsammans med definitionen av säsongsarbete, säkerställer att det är fråga om genuint säsongsarbete. Det bör föreskrivas att det är möjligt att förlänga anställningsavtalet eller byta arbetsgivare inom den maximala vistelseperioden, under förutsättning att inresekriterierna fortfarande uppfylls. Detta bör bidra till att minska den eventuella risken för utnyttjande, vilken säsongsarbetare som är knutna till en enda arbetsgivare kan utsättas för, samtidigt som det är ett flexibelt svar på arbetsgivares faktiska arbetskraftsbehov. Möjligheten för säsongsarbetaren att anställas av en annan arbetsgivare i enlighet med de villkor som anges i detta direktiv bör inte innebära att säsongsarbetaren, om han eller hon blir arbetslös, kan söka arbete på medlemsstaternas territorium.

(32)

Vid beslut om att förlänga vistelser eller förnya tillstånd för säsongsarbete bör medlemsstaterna kunna beakta situationen på arbetsmarknaden.

(33)

I fall där en säsongsarbetare har beviljats tillstånd för en vistelse som inte överstiger 90 dagar och där medlemsstaten har beslutat att förlänga vistelsen utöver 90 dagar bör viseringen för kortare vistelse ersättas av antingen en visering för längre vistelse eller ett säsongsarbetstillstånd.

(34)

Med beaktande av vissa aspekter av cirkulär migration och anställningsutsikterna för flera säsonger än en för säsongsarbetare från tredjeländer samt intresset av tillgång till stabilare och redan utbildad arbetskraft hos arbetsgivare inom unionen bör möjlighet ges till förenklade förfaranden för inresa för tredjelandsmedborgare med ärligt uppsåt som minst en gång de senaste fem åren har beviljats inresetillstånd som säsongsarbetare till en medlemsstat och som alltid har följt de kriterier och villkor som föreskrivs i detta direktiv för inresa och vistelse i den berörda medlemsstaten. Dessa förfaranden bör inte påverka eller möjliggöra ett kringgående av kravet att det ska vara fråga om säsongsbundet arbete.

(35)

Medlemsstaterna bör göra sitt bästa för att tillhandahålla de sökande den information om villkor för inresa och vistelse, inbegripet rättigheter och skyldigheter samt rättssäkerhetsgarantier i enlighet med detta direktiv, och alla de underlag som krävs för att lämna in en ansökan om att som säsongsarbetare vistas och arbeta på en medlemsstats territorium.

(36)

Medlemsstaterna bör införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner mot arbetsgivare som åsidosätter sina skyldigheter enligt detta direktiv. Dessa sanktioner skulle kunna bestå av åtgärder i enlighet med artikel 7 i direktiv 2009/52/EG och bör, när så är lämpligt, inbegripa en skyldighet för arbetsgivaren att betala ersättning till säsongsarbetare. Nödvändiga mekanismer bör inrättas så att säsongsarbetare kan få den ersättning de har rätt till även om de inte längre befinner sig på den berörda medlemsstatens territorium.

(37)

Det bör införas regler om förfarandet för handläggningen av ansökningar om inresa som säsongsarbetare. Det förfarandet bör vara effektivt och hanterligt, med hänsyn till den normala arbetsbelastningen vid medlemsstaternas förvaltningar, samt öppet och rättvist, så att de berörda personernas rättssäkerhet garanteras.

(38)

Vid viseringar för kortare vistelse regleras rättssäkerhetsgarantierna av de relevanta bestämmelserna i Schengenregelverket.

(39)

De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna bör besluta om ansökningar om tillstånd för säsongsarbete så snart som möjligt efter att de lämnats in. När det gäller ansökningar om förlängning eller förnyelse som lämnats in inom tillståndets giltighetstid, bör medlemsstaterna vidta rimliga åtgärder för att säsongsarbetaren inte ska behöva avbryta sitt anställningsförhållande med samma arbetsgivare eller ska förhindras att byta arbetsgivare, på grund av pågående administrativa förfaranden. Sökanden bör lämna in sin ansökan om förlängning eller förnyelse så snart som möjligt. I alla händelser bör säsongsarbetaren tillåtas att fortsätta vistas, och i förekommande fall arbeta, på den berörda medlemsstatens territorium till dess att de behöriga myndigheterna har fattat ett slutligt beslut om ansökan om förlängning eller förnyelse.

(40)

Med tanke på säsongsarbetets natur bör medlemsstaterna uppmanas att inte ta ut en avgift för hanteringen av ansökningar. I händelse av att en medlemsstat ändå beslutar att ta ut en avgift bör denna avgift inte vara oproportionell eller oskälig.

(41)

Säsongsarbetare bör få tillgång till en bostad med lämplig standard. Den behöriga myndigheten bör underrättas om säsongsarbetaren flyttar till en annan bostad. Om bostaden tillhandahålls av eller genom arbetsgivaren bör hyran inte vara oskälig i förhållande till säsongsarbetarens nettoersättning och boendets kvalitet, säsongsarbetarens hyra bör inte automatiskt dras från dennes lön och arbetsgivaren bör tillhandahålla säsongsarbetaren ett avtal eller liknande dokument av vilket hyresvillkoren för boendet framgår samt se till att bostaden uppfyller de allmänna hälso- och säkerhetsbestämmelser som gäller i den berörda medlemsstaten.

(42)

Tredjelandsmedborgare som innehar en giltig resehandling och ett tillstånd för säsongsarbete som utfärdats i enlighet med detta direktiv av en medlemsstat som fullt ut tillämpar Schengenregelverket bör få tillstånd att under en period av högst 90 dagar inom varje 180-dagarsperiod resa in till och röra sig fritt på det territorium som tillhör de medlemsstater som tillämpar Schengenregelverket fullt ut, i enlighet med kodexen om Schengengränserna och artikel 21 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (12) (nedan kallad Schengenavtalets tillämpningskonvention).

(43)

Mot bakgrund av den särskilt utsatta situation som säsongsarbetare från tredjeländer befinner sig i och anställningens tillfälliga natur är det nödvändigt att tillhandahålla ett effektivt skydd av rättigheterna för säsongsarbetare från tredjeländer, även på området social trygghet, att regelbundet kontrollera att reglerna följs och att se till att principen om likabehandling respekteras fullt ut i förhållande till arbetstagare som är medborgare i värdmedlemsstaten, med beaktande av principen om lika lön för likvärdigt arbete på samma arbetsplats, genom att tillämpa kollektivavtal och andra arrangemang om arbetsvillkor som har ingåtts på någon nivå eller är fastställda i lag, i enlighet med nationell rätt och praxis, på samma villkor som för medborgare i värdmedlemsstaten.

(44)

Detta direktiv bör tillämpas utan att det påverkar rättigheterna och principerna i den europeiska sociala stadgan av den 18 oktober 1961 och, om tillämpligt, i Europeiska konventionen av den 24 november 1977 om migrerande arbetstagares rättsställning.

(45)

Säsongsarbetare från tredjeländer bör omfattas inte bara av de lagar och andra författningar som gäller för arbetstagare som är medborgare i värdmedlemsstaten, utan även av de skiljedomar och kollektivavtal och avtal som ingåtts oavsett nivå, i enlighet med nationell rätt och praxis i värdmedlemsstaten, och detta enligt samma villkor som gäller för medborgare i värdmedlemsstaten.

(46)

Säsongsarbetare från tredjeländer bör garanteras likabehandling med avseende på de grenar av den sociala tryggheten som anges i artikel 3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 (13). Detta direktiv harmoniserar inte medlemsstaternas lagstiftning om social trygghet och omfattar inte socialt stöd. Det begränsar sig till att tillämpa principen om likabehandling inom området social trygghet på personer som ingår i direktivets tillämpningsområde. De bör genom detta direktiv dock inte tilldelas fler rättigheter än de som redan föreskrivs i gällande unionsrätt på området för social trygghet för tredjelandsmedborgare som har anknytning till flera medlemsstater.

På grund av att säsongsarbetares vistelse är tillfällig till sin natur, bör medlemsstaterna utan att det påverkar tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1231/2010 (14), ha möjlighet att undanta familjeförmåner och arbetslöshetsersättning från likabehandling av säsongsarbetare och sina egna medborgare och bör kunna begränsa likabehandlingen när det gäller utbildning och yrkesutbildning samt skatteförmåner.

Detta direktiv innehåller inte några föreskrifter om familjeåterförening. Detta direktiv beviljar inte heller några rättigheter i situationer som inte omfattas av unionsrätten, till exempel avseende situationer där familjemedlemmar är bosatta i ett tredjeland. Detta bör emellertid inte påverka rätten för efterlevande som har rättigheter vilka härleds från en säsongsarbetare att få efterlevandepension när de är bosatta i ett tredjeland. Detta bör gälla utan att det påverkar medlemsstaternas icke-diskriminerande tillämpning av nationell rätt om minimiregler för avgifter till pensionssystemen. Mekanismer bör inrättas för att säkerställa att säsongsarbetare verkligen omfattas av den sociala tryggheten under sin vistelse och att deras förvärvade rättigheter i tillämpliga fall överförs.

(47)

Unionsrätten begränsar inte medlemsstaternas befogenhet att organisera sina sociala trygghetssystem. I avsaknad av harmonisering på unionsnivå ankommer det följaktligen på varje medlemsstat att bestämma villkoren för beviljande av sociala trygghetsförmåner, förmånernas storlek och under hur lång tid de ska utgå. Medlemsstaterna är vid utövandet av denna behörighet emellertid skyldiga att iaktta unionsrätten.

(48)

Begränsningar av likabehandlingen i fråga om social trygghet enligt detta direktiv bör inte påverka de rättigheter som följer av tillämpningen av förordning (EU) nr 1231/2010.

(49)

För att säkerställa ett korrekt genomförande av detta direktiv, särskilt bestämmelserna om rättigheter, arbetsvillkor och bostäder, bör medlemsstaterna se till att det finns lämpliga mekanismer för övervakning av arbetsgivare och att, när så är lämpligt, effektiva och adekvata kontroller genomförs på deras respektive territorier. Valet av vilka arbetsgivare som ska kontrolleras bör huvudsakligen grunda sig på en riskbedömning som ska genomföras av medlemsstatens behöriga myndigheter, varvid hänsyn ska tas bland annat till vilken bransch företaget verkar inom och till eventuella tidigare fall av överträdelser.

(50)

För att underlätta genomförandet av detta direktiv bör medlemsstaterna inrätta effektiva mekanismer genom vilka säsongsarbetare kan begära rättslig prövning och inge klagomål direkt eller genom relevanta tredje parter, såsom fackföreningar eller andra sammanslutningar. Detta anses nödvändigt för att hantera situationer där säsongsarbetare är omedvetna om att det finns mekanismer för kontroll av efterlevnaden eller är obenägna att i eget namn vända sig till dessa av rädsla för eventuella konsekvenser. Det bör finnas ett rättsligt skydd mot repressalier för säsongsarbetare som ingett klagomål.

(51)

Eftersom målen för detta direktiv, nämligen att införa ett särskilt inreseförfarande, anta villkor för tredjelandsmedborgares inresa och vistelse för säsongsarbete samt att fastställa deras rättigheter som säsongsarbetare, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, utan snarare kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget), med beaktande av invandrings- och sysselsättningspolitiken på europeisk och nationell nivå. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(52)

Detta direktiv respekterar de grundläggande rättigheter och iakttar de principer som erkänns i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, särskilt artiklarna 7, 15.3, 17, 27, 28, 31 och 33.2, i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget.

(53)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument av den 28 september 2011 (15), har medlemsstaterna åtagit sig att, i de fall detta är berättigat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Med avseende på detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana dokument är berättigat.

(54)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar dessa medlemsstater inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på dem.

(55)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av detta direktiv, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.