KOMMISSIONENS DELEGERADE FÖRORDNING (EU) 2018/171 av den 19 oktober 2017 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller tekniska tillsynsstandarder för väsentlighetströskeln för förfallna kreditförpliktelser (Text av betydelse för EES)

(1)

Eftersom marknadsvillkoren och de ekonomiska villkoren är likartade inom en och samma jurisdiktion bör de behöriga myndigheterna, för samtliga institut inom deras respektive jurisdiktion, fastställa en enda tröskel för när en kreditförpliktelse ska betraktas som väsentlig enligt artikel 178.1 b i förordning (EU) nr 575/2013. En sådan väsentlighetströskel bör vara konsekvent över tiden och medför vidare en ökad jämförbarhet mellan kapitalkraven för institut inom en och samma jurisdiktion.

(2)

Å ena sidan beror det belopp som kan betraktas som väsentligt på de samlade kreditförpliktelsernas nivå. Å andra sidan tenderar institut att betrakta samtliga belopp som underskrider en viss nivå som oväsentliga, oavsett deras relation till de samlade kreditförpliktelserna. Väsentlighetströskeln bör därför bestå av två komponenter: en absolut komponent (ett absolut belopp) och en relativ komponent (den förfallna kreditförpliktelsens andel i procent av de samlade kreditförpliktelserna). En förfallen kreditförpliktelse bör således betraktas som väsentlig när både tröskeln uttryckt som ett absolut belopp och tröskeln uttryckt som en procentandel överskrids.

(3)

Mellan olika gäldenärer kan det finnas betydande skillnader i fråga om genomsnittlig inkomst och kreditförpliktelsernas genomsnittliga belopp. Väsentlighetströsklarna bör följaktligen differentieras i enlighet därmed, med separata absoluta komponenter av tröskeln för hushållsexponeringar och tröskeln för alla övriga exponeringar.

(4)

Väsentlighetströskeln bör anpassas till varje jurisdiktions lokala särdrag. Skillnader i ekonomiska villkor, inbegripet olika prisnivåer, motiverar att väsentlighetströskelns absoluta komponent varierar från jurisdiktion till jurisdiktion. En sådan differentiering är dock sällan motiverad när det gäller den relativa komponenten. Således bör den relativa komponenten i princip vara densamma i samtliga jurisdiktioner, medan viss flexibilitet tillåts för den absoluta komponenten. Detta möjliggör för de behöriga myndigheterna att fastställa väsentlighetströskeln på en lämplig nivå upp till en angiven maximinivå och med hänsyn till de särskilda villkoren inom deras respektive jurisdiktion.

(5)

Även om villkoren för fastställande av väsentlighetströsklar bör harmoniseras mellan olika jurisdiktioner i unionen bör vissa skillnader i fråga om tillämpliga trösklar få kvarstå, som en återspegling av de olika risknivåer som bedöms som rimliga av relevanta behöriga myndigheter på de olika nationella marknaderna. Den lämpliga nivån på väsentlighetströskeln kan således behöva diskuteras inom de olika tillsynskollegierna.

(6)

Väsentlighetströskeln kan ha en betydande inverkan på beräkningen av kapitalkrav och förväntade förluster för samtliga institut inom den berörda jurisdiktionen, oavsett vilken metod som används för beräkningen. Vid fastställandet av väsentlighetströskeln bör därför de behöriga myndigheterna beakta en rad olika faktorer, inbegripet hushållsexponeringars särskilda riskkännetecken. De särskilda riskkännetecknen för hushållsexponeringar respektive för alla andra typer av exponeringar bör övervägas separat.

(7)

En väsentlighetströskel som den behöriga myndigheten inom en viss jurisdiktion fastställt kan bli tillämplig för institut som verkar på gränsöverskridande basis. Den tröskel som den behöriga myndigheten i en annan jurisdiktion fastställt kan således vara en viktig faktor när en behörig myndighet bedömer huruvida den risknivå som avspeglas av en viss tröskel är rimlig. De väsentlighetströsklar som fastställs av de behöriga myndigheterna bör följaktligen vara transparenta och meddelas Europeiska bankmyndigheten (EBA), så att de kan offentliggöras.

(8)

De behöriga myndigheterna bör fastställa väsentlighetströskeln på en nivå som motsvarar den risknivå de bedömer som lämplig. Eftersom den risknivån beror på hur väsentlighetströskeln tillämpas vid processen för att identifiera ett fallissemang, måste de behöriga myndigheterna vid fastställandet av tröskeln göra vissa antaganden om hur de belopp och bråktal som ska jämföras med väsentlighetströskelns absoluta och relativa komponenter ska beräknas och i vilket skede av processen för att identifiera ett fallissemang väsentlighetströskeln ska bli tillämplig. I detta sammanhang bör tröskeln fastställas så att institut kan identifiera gäldenärer som innebär betydligt högre risker, till följd av att de delvis eller då och då men alltid systematiskt inte betalar i tid, och så att instituten i god tid kan identifiera en väsentlig förfallen kreditförpliktelse.

(9)

Hur pass väsentliga förfallna kreditförpliktelser är utgör en del av definitionen av fallissemang i artikel 178.1 b i förordning (EU) nr 575/2013. För institut som använder en metod som baseras på intern riskklassificering (nedan kallad internmetoden) medför varje ändring av den definitionen betydande ändringar av de riskklassificeringssystem som används för att beräkna kapitalbaskraven för kreditrisk. Den behöriga myndigheten bör således inte ändra väsentlighetströskeln såvida den inte är bristfällig till följd av ändrade marknadsvillkor eller ekonomiska villkor som medför betydande snedvridningar av processen för att definiera ett fallissemang.

(10)

De behöriga myndigheterna bör kunna skjuta upp tillämpningen av väsentlighetströsklar för institut som måste genomföra betydande ändringar av sina internmetodsmodeller och för institut för vilka genomförandet av sådana trösklar blir betungande till följd av att deras tidigare metod för fastställande av förfallna exponeringars väsentlighet skiljer sig avsevärt från metoden för sådana trösklar. För de institut som använder internmetoden men tillämpar schablonmetoden för en viss del av sina exponeringar på grundval av artikel 148 eller 150 i förordning (EU) nr 575/2013, bör vidare datumen för tillämpning av de nya väsentlighetströsklarna anpassas till varandra i fråga om institutens samtliga exponeringar. För att förhindra alltför stora fördröjningar av tillämpningen av trösklar i unionen bör emellertid sådana förlängningsperioder vara begränsade.

(11)

De behöriga myndigheterna bör få tillräckligt med tid att göra den heltäckande analys som krävs för att fastställa väsentlighetströskeln på en rimlig nivå.

(12)

Denna förordning baseras på det förslag till tekniska tillsynsstandarder som EBA lagt fram för kommissionen.

(13)

EBA har genomfört ett öppet offentligt samråd om det förslag till tekniska tillsynsstandarder som denna förordning grundar sig på, analyserat de möjliga kostnaderna och fördelarna och begärt ett yttrande från den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (2).