Artikel 209 3.

Ett institut ska ha en sund process för att fastställa kreditrisken i samband med fordringar. En sådan process ska innefatta analyser av en låntagares verksamhet och bransch samt av de olika slags kunder med vilka denna låntagare gör affärer. Om institutet förlitar sig på sina låntagare för att fastställa kundernas kreditrisk, ska institutet se över låntagarnas kreditförfaranden för att förvissa sig om att de är sunda och trovärdiga.

Skillnaden mellan exponeringsbeloppet och fordringarnas värde ska avspegla alla lämpliga faktorer, däribland indrivningskostnaden, koncentrationen inom den fordringsgrupp som har pantsatts av en enskild låntagare och eventuella koncentrationsrisker inom institutets totala exponeringar, utöver dem som kontrolleras genom institutets allmänna metoder. Instituten måste upprätthålla en fortlöpande övervakningsprocess som är anpassad till fordringarna. Dessutom ska de regelbundet se över överensstämmelsen med lånevillkor, miljöbegränsningar och övriga rättsliga krav.

De fordringar som pantsatts av en låntagare ska vara diversifierade och inte vara otillbörligt korrelerade med låntagaren. Om det föreligger en väsentlig positiv korrelation, ska instituten beakta riskerna i samband med fastställandet av marginaler för säkerhetsgruppen som helhet.

Instituten får inte använda fordringar från företag närstående låntagaren, däribland dotterföretag och anställda, som godtagbart kreditriskskydd.

Instituten ska ha en dokumenterad process för indrivning av fordringar i kritiska situationer. Instituten ska ha erforderliga instrument för indrivning, även om de normalt sett förlitar sig på låntagaren när det gäller indrivningar.