Preamble: 1

(1)

Ett uppskjutande av extraordinära efterhandsbidrag enligt artikel 104 i direktiv 2014/59/EU bör beviljas av resolutionsmyndigheten på begäran av ett institut för att göra det lättare för myndigheten att bedöma om institutet uppfyller villkoren för uppskjutande enligt artikel 104.3 i direktiv 2014/59/EU. Det berörda institutet bör lämna alla upplysningar som resolutionsmyndigheten anser nödvändiga för att göra en sådan bedömning. Resolutionsmyndigheten bör beakta all information som är tillgänglig för de behöriga nationella myndigheterna för att undvika överlappande anmälningskrav.

(2)

När resolutionsmyndigheten bedömer hur betalning av extraordinära efterhandsbidrag påverkar institutets solvens eller likviditet, bör den analysera hur betalningen påverkar institutets kapital- och likviditetssituation. Analysen bör anta en förlust på institutets balansräkning som motsvarar det belopp som ska betalas vid den tidpunkt då det förfaller och göra en beräkning av institutets kapitaltäckningskvoter till följd av denna förlust under en lämplig tidsperiod. Analysen bör dessutom anta ett utflöde av medel som motsvarar det belopp som ska betalas vid den tidpunkt då det förfaller, och bedöma likviditetsrisken.

(3)

Återhämtnings- och resolutionsplaner kräver att institut och resolutionsmyndigheter kan identifiera kritiska funktioner inom institut eller koncerner och se till att de upprätthålls.

(4)

Upprätthållande av kritiska funktioner vid resolution är ett av de viktigaste resolutionsmålen. Det är fråga om att skydda den finansiella stabiliteten och den reala ekonomin och detta mål är därför viktigt i samband med återhämtnings- och resolutionsplanering. Kritiska funktioner kan bland annat vara inlåning, utlåning och lånetjänster, betalningar, clearing, förvarings- och avvecklingstjänster, interbankmarknadsverksamhet, kapitalmarknadsverksamhet och investeringsverksamhet.

(5)

Institutets eller koncernens kritiska funktioner anges i dess återhämtningsplan. Återhämtningsplanen bör bedömas av resolutionsmyndigheten och utgöra basen för resolutionsplanen. Resolutionsmyndigheten bör göra sin egen bedömning av kritiska funktioner när den upprättar resolutionsplanen och bör visa hur kritiska funktioner och kärnaffärsområden juridiskt och ekonomiskt skulle kunna avskiljas från övriga funktioner för att säkerställa att de kan upprätthållas vid ett instituts fallissemang.

(6)

Vid sin bedömning av möjligheten till resolution för ett institut bör resolutionsmyndigheterna beakta om den valda strategin säkerställer att kritiska funktioner upprätthålls, och om befogenheterna att åtgärda eller avlägsna hinder för resolutionsmöjligheterna avser kritiska funktioner. Vid en eventuell skuldnedskrivning skulle också skulder kunna undantas från nedskrivningen där ett sådant undantag är absolut nödvändigt och står i proportion till upprätthållandet av kritiska funktioner. Kritiska funktioner blir också aktuella i samband med inrättande av en ”brobank” eftersom en sådan bank bör upprätthålla kritiska funktioner.

(7)

Kritiska funktioner bör identifieras i två steg. Först gör instituten en egen bedömning när de upprättar sin återhämtningsplan. Därefter gör resolutionsmyndigheten en kritisk granskning av de enskilda institutens återhämtningsplaner för att se till att de strategier som används av bankerna är konsekventa och samstämmiga. Eftersom resolutionsmyndigheterna har den allmänna överblicken över vilka funktioner som är centrala för att upprätthålla finansiell stabilitet som helhet, bör de fatta det slutliga beslutet om fastställande av kritiska funktioner i samband med planering och genomförande av resolutioner.

(8)

Kritiska tjänster bör omfatta underliggande transaktioner, aktiviteter och tjänster som utförs för en affärsenhet (riktade tjänster) eller för flera affärsenheter eller juridiska enheter (gemensamma tjänster) inom koncernen, och som behövs för att tillhandahålla en eller flera kritiska funktioner. Kritiska tjänster kan utföras av en eller flera enheter (t.ex. en separat juridisk enhet eller en intern enhet) inom koncernen (intern tjänst) eller läggas ut på en extern tjänsteleverantör (extern tjänst). En tjänst bör betraktas som kritisk om en störning i tillhandahållandet kan utgöra ett allvarligt hinder för, eller helt hindra, att kritiska funktioner fullgörs, eftersom de är nära knutna till de kritiska funktioner som ett institut utför för tredje mans räkning. Identifiering av kritiska tjänster bygger på identifiering av kritiska funktioner.

(9)

Institut och resolutionsmyndigheter bör också identifiera kritiska tjänster i återhämtnings- och resolutionsplanerna. I fall då kritiska tjänster läggs ut på entreprenad till tredje part bör resolutionsmyndigheten kunna begränsa sin bedömning till vad som är nödvändigt för att kontrollera om institutet har en lämplig plan för driftskontinuitet.

(10)

Att en tjänst fastställs som kritisk bör göra det möjligt för instituten att garantera fortsatt tillgång till sådana tjänster genom att tillhandahålla dem genom enheter som inte berörs av ett fallissemang, eller på lämpligt sätt ordna så att de tillhandahålls av en extern tjänsteleverantör.

(11)

Den största skillnaden mellan en kritisk funktion och ett kärnaffärsområde består av de berörda verksamheternas betydelse. Bedömningen av kritiska funktioner bör göras med utgångspunkt i deras betydelse för den reala ekonomin och finansmarknaderna och därmed för den finansiella stabiliteten som helhet, medan bedömningen av kärnaffärsområden bör göras på grundval av deras betydelse för institutet i sig, till exempel hur mycket de bidrar till institutets intäkter och vinster.

(12)

Eftersom återhämtningsplanen bör innehålla en detaljerad beskrivning av förfarandena för att fastställa värdet och möjligheten att sälja ut institutets kärnaffärsområden, verksamheter och tillgångar, bör också resolutionsplanen innehålla en översikt över institutets kritiska verksamhet och kärnaffärsområden, och en beskrivning av hur kritiska funktioner och kärnaffärsområden juridiskt och ekonomiskt skulle kunna avskiljas från övriga funktioner för att säkerställa att de kan upprätthållas vid ett instituts fallissemang. Vid resolution kan upprätthållande av kritiska funktioner och kärnaffärsområden motivera att vissa skulder undantas från tillämpningen av skuldnedskrivningsverktyget och även överföring till en ”brobank”.

(13)

Kärnaffärsområden är ofta kopplade till hur mycket de bidrar till institutets finansiella resultat, men en sådan bedömning fångar inte nödvändigtvis upp alla kärnaffärsområden eftersom ett institut kan tillhandahålla tjänster som inte är direkt vinstgenerande (eller som till och med leder till förluster) men som skapar betydande franchisevärde och därför är viktiga för verksamheten som helhet.