|
+BILAGA IV DE PRINCIPER FÖR ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING SOM AVSES I ARTIKEL 14.1 |
BILAGA IV DE PRINCIPER FÖR ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING SOM AVSES I ARTIKEL 14.1
BILAGA IV DE PRINCIPER FÖR ÖVERVAKNING OCH RAPPORTERING SOM AVSES I ARTIKEL 14.1 DEL A – Övervakning och rapportering av utsläpp från stationära anläggningar Övervakning av koldioxidutsläpp Utsläppen skall övervakas antingen genom beräkning eller med hjälp av mätningar. Beräkning För beräkning av utsläpp skall följande formel användas: Verksamhetsuppgifter × emissionsfaktor × oxidationsfaktor Verksamhetsuppgifter (bränsleförbrukning, produktionstakt osv.) skall övervakas utgående från leveransdata eller mätningar. Allmänt vedertagna emissionsfaktorer skall tillämpas. Verksamhetsspecifika emissionsfaktorer kan godtas för alla bränslen. Standardvärden kan godtas för alla bränslen utom för icke-kommersiella sådana (avfallsbränslen som däck och processgaser från industrianläggningar). Flötsspecifika standardvärden för kol samt EU-specifika respektive tillverkarlandspecifika standardvärden för naturgas kräver ytterligare utveckling. Standardvärden från FN:s internationella klimatpanel (IPCC) kan godtas för raffinaderiprodukter. ►M15 Emissionsfaktorn för biomassa som uppfyller hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp för användning av biomassa som fastställs i direktiv (EU) 2018/2001, med eventuella nödvändiga justeringar för tillämpning enligt det här direktivet, i enlighet med de genomförandeakter som avses i artikel 14 i det här direktivet, ska vara noll. ◄ Om emissionsfaktorn inte beaktar huruvida delar av kolet är oxiderat eller inte, skall dessutom en oxidationsfaktor tillämpas. Om verksamhetsspecifika emissionsfaktorer har beräknats, som redan tar hänsyn till oxidation, behöver oxidationsfaktorn inte tillämpas. Standardvärden för oxidationsfaktorn som utvecklats enligt direktiv 2010/75/EU ska tillämpas, om inte verksamhetsutövaren kan visa att verksamhetsspecifika faktorer är mer exakta. En separat beräkning skall genomföras för varje verksamhet, anläggning och bränsle. Mätning Mätning av utsläpp skall göras med hjälp av standardmetoder eller allmänt vedertagna metoder och styrkas genom kompletterande beräkningar av utsläppen. Övervakning av utsläpp av andra växthusgaser Standardiserade eller allmänt vedertagna metoder ska tillämpas; de ska utarbetas av kommissionen i samråd med samtliga berörda parter och antas i enlighet med artikel 14.1. Rapportering av utsläpp Varje verksamhetsutövare skall tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport från en anläggning:
A)
Uppgifter rörande anläggningen, bland annat följande:
—
Anläggningens namn.
—
Dess adress, med postnummer och land.
—
Typ av och antal verksamheter som omfattas av bilaga I och som bedrivs inom anläggningen.
—
Adress, telefonnummer, fax och e-postadress till en kontaktperson.
—
Namn på anläggningens ägare samt eventuellt moderföretag.
B)
För varje verksamhet som omfattas av bilaga I och som bedrivs inom den anläggning för vilken utsläppen beräknas:
—
Verksamhetsuppgifter.
—
Emissionsfaktorer.
—
Oxidationsfaktorer.
—
Sammanlagda utsläpp.
—
Osäkerhet.
C)
För varje verksamhet som omfattas av bilaga I och som bedrivs inom den anläggning för vilken utsläppen mäts:
—
Sammanlagda utsläpp.
—
Uppgifter om mätmetodernas tillförlitlighet.
—
Osäkerhet.
D)
För utsläpp från förbränning skall rapporten dessutom innehålla oxidationsfaktorn, såvida inte oxidationen redan tagits med i beräkningen vid utvecklingen av verksamhetsspecifika emissionsfaktorer. Medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att samordna rapporteringskraven med befintliga rapporteringskrav, i syfte att i möjligaste mån minska företagens rapporteringsbörda. DEL B – Övervakning och rapportering av utsläpp från luftfartsverksamhet Övervakning av koldioxidutsläpp Övervakning av utsläppen ska ske genom beräkning. Följande formel ska användas: Bränsleförbrukning × emissionsfaktor Bränsleförbrukningen ska inkludera den bränslemängd som förbrukats av hjälpkraftaggregat. När det är möjligt ska den faktiska bränsleförbrukningen för varje flygning användas och den ska beräknas enligt följande formel: Bränslemängd i luftfartygets tankar efter slutförd tankning för flygningen – bränslemängd i tankarna efter slutförd tankning för efterföljande flygning + tankad bränslemängd för denna efterföljande flygning. Om uppgifter om faktisk bränsleförbrukning inte är tillgängliga, ska en metod med standardiserade övervakningsnivåer användas för att uppskatta bränsleförbrukningen baserat på bästa tillgängliga uppgifter. Standardemissionsfaktorer från IPPC, tagna ur IPPC:s riktlinjer från 2006 för kartläggning av utsläpp (IPPC Inventory Guidelines) eller från senare uppdateringar av dessa riktlinjer, ska användas, såvida det inte finns exaktare verksamhetsspecifika emissionsfaktorer som tagits fram av oberoende ackrediterade laboratorier med användning av allmänt vedertagna analytiska metoder. ►M15 Emissionsfaktorn för biomassa som uppfyller hållbarhetskriterierna och kriterierna för minskade växthusgasutsläpp för användning av biomassa som fastställs i direktiv (EU) 2018/2001, med eventuella nödvändiga justeringar för tillämpning enligt det här direktivet, i enlighet med de genomförandeakter som avses i artikel 14 i det här direktivet, ska vara noll. ◄ ►M14 Emissionsfaktorn för flygfotogen (Jet A1 eller Jet A) ska vara 3,16 (ton koldioxid/ton bränsle). ◄ Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung med användning av väte från förnybara källor som är förenliga med artikel 25 i direktiv (EU) 2018/2001 ska anses generera nollutsläpp för de luftfartygsoperatörer som använder dem fram till dess att den genomförandeakt som avses i artikel 14.1 i det här direktivet har antagits. Separata beräkningar ska göras för varje flygning och varje bränsletyp. Rapportering av utsläpp Varje luftfartygsoperatör ska tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport enligt artikel 14.3:
A.
Uppgifter för att identifiera luftfartygsoperatören, inklusive:
—
Luftfartygsoperatörens namn.
—
Dennes administrerande medlemsstat.
—
Dennes adress, med postnummer och land eller, om det inte är detsamma, kontaktadress i den administrerande medlemsstaten.
—
Registreringsbeteckningar för och typer av luftfartyg som luftfartygsoperatören använt under rapportperioden för att bedriva luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I.
—
Nummer och utfärdande myndighet för det drifttillstånd (AOC, air operator certificate) och den operativa licens med vilka luftfartygsoperatören bedrivit luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I.
—
Adress, telefonnummer, fax och e-postadress till en kontaktperson.
—
Namn på luftfartygens ägare.
B.
För varje bränsletyp för vilka utsläppen beräknas:
—
Bränsleförbrukning.
—
Emissionsfaktor.
—
Sammanlagda utsläpp från alla flygningar som luftfartygsoperatören utfört under rapportperioden och som omfattas av bilaga I.
—
Sammanlagd utsläppsmängd från:
—
alla flygningar som utgör luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I och som luftfartygsoperatören genomfört under rapportperioden med avgång från en flygplats belägen inom en medlemsstats territorium och ankomst till en flygplats belägen inom samma medlemsstats territorium,
—
alla andra flygningar som utgör luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I och som luftfartygsoperatören genomfört under rapportperioden,
—
Sammanlagd utsläppsmängd från alla flygningar som utgör luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I och som luftfartygsoperatören genomfört under rapportperioden som:
—
avgick från varje medlemsstat, och
—
ankom till varje medlemsstat från tredjeland.
—
Osäkerhetsfaktor.
Övervakning av uppgifter om tonkilometer för tillämpning av artiklarna 3e och 3f För ansökan om tilldelning av utsläppsrätter enligt artikel 3e.1 eller 3f.2 ska omfattningen på luftfartsverksamheten anges i tonkilometer enligt följande formel: antal tonkilometer = sträcka × nyttolast där ”sträcka” är storcirkelavståndet mellan avgångsflygplats och ankomstflygplats plus en fast tilläggsfaktor på 95 km, och ”nyttolast” är den sammanlagda massan för befordrat gods, post och passagerare. För beräkning av nyttolast
—
ska antalet passagerare vara lika med antalet personer ombord minus antalet medlemmar i besättningen,
—
får luftfartygsoperatören välja att tillämpa antingen den faktiska massan eller ett standardvärde för massan passagerare och incheckat bagage i operatörens massa- och balansdokumentationen för de berörda flygningarna, eller ett standardvärde för massan för varje passagerare och hans incheckade bagage på 100 kg.
Rapportering av uppgifter om tonkilometer för tillämpning av artiklarna 3e och 3f Varje luftfartsoperatör ska inkludera följande uppgifter i sin ansökan enligt artikel 3e.1 eller artikel 3f.2.
A.
Uppgifter för att identifiera luftfartygsoperatören, inklusive:
—
Luftfartygsoperatörens namn.
—
Dennes administrerande medlemsstat.
—
Dennes adress, med postnummer och land eller, om det inte är detsamma, kontaktadress i den administrerande medlemsstaten.
—
Registreringsbeteckningar för och typer av luftfartyg som luftfartygsoperatören använt under det år som omfattas av ansökan för att bedriva luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I.
—
Nummer och utfärdande myndighet för det drifttillstånd (AOC, air operator certificate) och den operativa licens med vilka luftfartygsoperatören bedrivit luftfartsverksamhet som omfattas av bilaga I.
—
Adress, telefonnummer, fax och e-postadress till en kontaktperson.
—
Namn på luftfartygets ägare.
B.
Uppgifter om tonkilometer:
—
Antal flygningar mellan flygplatspar.
—
Antal passagerarkilometer mellan flygplatspar.
—
Antal tonkilometer mellan flygplatspar.
—
Vald metod för beräkning av massan passagerare och incheckat bagage.
—
Sammanlagt antal tonkilometer för alla av luftfartsoperatören utförda flygningar som omfattas av bilaga I som utförts under det år som rapporten omfattar.
DEL C Övervakning och rapportering av utsläpp från verksamhet som avses i bilaga III Övervakning av utsläpp Övervakning av utsläpp ska ske genom beräkning. Beräkning Utsläppen ska beräknas med hjälp av följande formel: Bränsle som frisläpps för konsumtion × emissionsfaktor Bränsle som frisläpps för konsumtion ska inbegripa den mängd bränsle som frisläpps för konsumtion av den reglerade enheten. Standardemissionsfaktorer från IPPC, tagna ur IPPC:s riktlinjer från 2006 för inventering av utsläpp (IPPC Inventory Guidelines) eller från senare uppdateringar av dessa riktlinjer, ska användas, såvida det inte finns exaktare bränslespecifika emissionsfaktorer som tagits fram av oberoende ackrediterade laboratorier med användning av allmänt vedertagna analytiska metoder. Separata beräkningar ska göras för varje reglerad enhet och varje bränsletyp. Rapportering av utsläpp Varje reglerad enhet ska tillhandahålla följande uppgifter i sin rapport:
A.
Uppgifter för att identifiera den reglerade enheten, inklusive:
—
Den reglerade enhetens namn.
—
Enhetens adress, med postnummer och land.
—
Den typ av bränslen som enheten frisläpper för konsumtion och den verksamhet genom vilken enheten frisläpper bränslena för konsumtion, inbegripet den teknik som används.
—
Adress, telefonnummer, fax och e-postadress till en kontaktperson.
—
Namn på den reglerades enhetens ägare samt eventuellt moderföretag.
B.
För varje bränsletyp som frisläpps för konsumtion och som används till förbränning i de sektorer som avses i bilaga III, för vilka utsläppen beräknas:
—
Mängd bränsle som frisläpps för konsumtion.
—
Emissionsfaktorer.
—
Totala utsläpp.
—
Slutanvändning(ar) för det bränsle som frisläpps för konsumtion.
—
Osäkerhetsfaktor.
Medlemsstaterna ska vidta åtgärder för att samordna rapporteringskraven med befintliga rapporteringskrav, i syfte att i möjligaste mån minska företagens rapporteringsbörda. 1. Översikt
1.1 Referenser1.2 Identifierade krav1.3 Relaterade standarder2. Identifierade krav
3. Relaterade standarder
|