19. Hedging

För att beräkna tillkommande fallissemangs- och migrationsrisk får instituten räkna netto på långa och korta positioner endast när de hänvisar till strikt identiska finansiella instrument.

Diversifieringseffekter i kombination med långa och korta positioner får endast identifieras genom uttrycklig modellering av bruttovärdet för långa och korta positioner i de olika instrumenten. I vilket fall bör instituten visa att diversifierings- eller hedgingeffekterna inte överskattas. Särskilt löptidsobalanser bör avspeglas i modellerna.

För att avspela basisrisken på ett lämpligt sätt, när denna är väsentlig, bör värderingen avseende tillkommande fallissemangs- och migrationsrisk för relaterade positioner differentieras (såsom exempelvis obligationer och kreditsvappar på samma gäldenär). Därmed bör långa och korta nettopositioner som hänvisar till likartade – men inte identiska – underliggande tillgångar inte resultera i ett mått på tillkommande fallissemangs- och migrationsrisk som är lika med noll. När hänsyn inte har tagits till basisrisken bör instituten tillhandahålla bevis för att risken inte är väsentlig.

Instituten bör inom likviditetshorisonten avspegla inverkan av löptidsobalanser mellan långa och korta positioner (t.ex. om en kreditsvapp löper ut före den underliggande obligationen och fallissemanget inträffar efter att kreditsvappen har löpt ut), om de resulterande riskerna är väsentliga. Därför bör ett institut kunna beräkna vinst och förlust med hänsyn till inverkan av potentiella löptidsobalanser mellan långa och korta positioner. Ett institut bör åtminstone kunna bevisa att ovannämnda risk inte är en väsentlig risk, i annat fall behöver institutet modellera risken efter de verkliga förutsättningarna.