Artikel 170 Riskklassificeringssystems struktur

Ett riskklassificeringssystem ska beakta gäldenärens och transaktionens särskilda riskegenskaper.

Ett riskklassificeringssystem ska ha en riskklasskala för gäldenärer som uteslutande är uttryck för en kvantifiering av risken för gäldenärens fallissemang. Riskklasskalan för gäldenärer ska ha minst sju klasser för ej fallerande gäldenärer och en klass för fallerande gäldenärer.

Ett institut ska dokumentera sambandet mellan riskklasserna i form av den nivå för fallissemangsrisken som varje klass innebär och de kriterier som används för att särskilja den nivån för fallissemangsrisken.

Institut vilkas portföljer är inriktade på ett särskilt marknadssegment och ett visst intervall vad gäller risk för fallissemang ska ha tillräckligt många riskklasser inom detta intervall för att undvika en alltför stor koncentration av gäldenärer inom en viss klass. Betydande koncentrationer inom en enskild klass ska motiveras genom övertygande empiriska belägg för att riskklassen täcker ett tillräckligt smalt PD-spann och att alla gäldenärers fallissemangsrisk inom denna klass ligger inom detta spann.

För att de behöriga myndigheterna ska tillåta användning av egna skattningar av LGD för beräkning av kapitalbaskrav ska ett riskklassificeringssystem omfatta en särskild klassificering av exponeringarna som enbart tar fasta på LGD-relaterade transaktionssärdrag. Definitionen av varje riskklass ska innefatta både en beskrivning av hur exponeringar hänförs till klassen i fråga och en beskrivning av de kriterier som används för att fastställa klassernas olika risknivåer.

Betydande koncentrationer inom en enskild riskklass ska motiveras genom övertygande empiriska bevis om att klassen täcker ett tillräckligt smalt LGD-spann och att risken i fråga om alla exponeringar inom denna klass ligger inom detta spann.

Riskklassificeringssystem ska avspegla både gäldenärs- och transaktionsrisk, och de ska beakta alla relevanta gäldenärs- och transaktionsspecifika egenskaper.

Riskdifferentieringen mellan riskklasserna ska säkerställa att antalet exponeringar i en viss riskklass räcker för att göra en ändamålsenlig kvantifiering och validering av förlustens egenskaper inom respektive klass. Exponeringarnas och gäldenärernas fördelning över riskklasserna ska vara sådan att alltför stora koncentrationer undviks.

Processen att hänföra exponeringar till riskklasser ska skapa en lämplig riskdifferentiering, gruppera tillräckligt homogena exponeringar och tillåta en exakt och konsekvent uppskattning av förlustens egenskaper inom respektive klass. För förvärvade fordringar ska grupperingen avspegla säljarens kravnivå för att ta på sig risk och sammansättningen av dennes kundkrets.

Motparternas riskegenskaper.

Transaktionernas riskegenskaper, inbegripet produkttyper och typer av betalt kreditriskskydd, beaktat obetalt kreditriskskydd, mått på lånekvoter, säsongseffekter och förmånsrätt. Instituten ska särskilt beakta fall där samma betalda eller obetalda kreditriskskydd används för flera exponeringar.

Misskötsel, såvida inte ett institut kan styrka för den behöriga myndigheten att misskötsel inte är en väsentlig riskdrivare för exponeringen.