Del 7 – Värderingsavdrag

Insättningsgarantisystemen eller de utsedda myndigheterna bör alltid göra ett värderingsavdrag av de lågrisktillgångar som lämnas som säkerhet, såvida säkerheten inte lämnas i kontanter i samma valuta som betalningsåtagandet. Detta innebär att värdet på den underliggande tillgången beräknas som tillgångens marknadsvärde minus en viss procent (värderingsavdrag).

Insättningsgarantisystemen eller de utsedda myndigheterna bör se till att värderingsavdraget återspeglar de kredit-, marknads- och likviditetsrisker som varje tillgångs exponeringsvärde ger upphov till. I detta syfte bör olika värderingsavdrag fastställas med beaktande av typen av emittent och dess kreditkvalitet liksom tillgångarnas löptider och denomineringsvaluta.

Värderingsavdragens storlek bör också basera sig på en kvantifiering av förväntade förluster och den förväntade tidsåtgången för att sälja tillgångarna.

Det finns ett antal tänkbara system och metoder för att beräkna värderingsavdrag, men det system för värderingsavdrag av tillgångar som får användas som säkerhet av ECB eller de nationella centralbankerna i Europeiska unionen är en sund lösning.

Insättningsgarantisystemen eller de utsedda myndigheterna bör se till att värdet av lågrisktillgångarna justeras till det verkliga marknadsvärdet regelbundet, om möjligt dagligen.

Marknadsvärdet av de lågrisktillgångar som lämnas som säkerhet justerat med värderingsavdrag bör också bibehållas över tiden. Detta innebär att om det verkliga marknadsvärdet av de underliggande tillgångarna regelbundet sjunker under ett visst tröskelvärde och inte längre överensstämmer med den täckningsgrad som tillämpningen av värderingsavdraget ger bör kreditinstitutet uppmanas att tillskjuta fler lågrisktillgångar eller byta ut den relevanta delen av betalningsåtagandet mot likvida medel.

Insättningsgarantisystemen eller de utsedda myndigheterna är heller inte förhindrade att ålägga de deltagande instituten ytterligare rapporterings- och informationskrav.