Del 6 – Kriterier för godkännande och hantering av säkerheter

Enligt direktiv 2014/49/EU bör insättningsgarantisystemen endast godta lågrisktillgångar som säkerheter för betalningsåtagandebeloppen. Insättningsgarantisystemen och de utsedda myndigheterna bör fastställa lämpliga kriterier för godkännande av säkerheter med hänsyn tagen till emittenternas kredit- och marknadsrisker och tillgångarnas likviditet, i syfte att undvika icke-likvida tillgångar. De bör också ta hänsyn till koncentrations- och valutarisker. Kriterierna för godkännande av säkerheter ställda till Europeiska centralbanken (ECB) eller nationella centralbanker i Europeiska unionen bör i princip anses uppfylla kraven i denna del 6 av riktlinjerna.

Insättningsgarantisystemen eller de utsedda myndigheterna bör också fastställa exponeringsgränser som säkerställer att alla kreditinstitut har en hög diversifiering av sina tillgångar, åtminstone när det gäller emittenter och löptider. För mindre institut som inte kan tillhandahålla lågrisktillgångar som uppfyller kraven på diversifiering och exponeringsgränser får diversifieringsgraden hos de lågrisktillgångar som lämnas som säkerhet vara lägre förutsatt att lågrisktillgångarna i insättningsgarantisystemets säkerhetsportfölj som helhet har en hög diversifieringsgrad.

Insättningsgarantisystemen bör begränsa sin exponering gentemot skuldebrev emitterade av såväl privata som offentliga långivare vilkas värde i hög grad korrelerar med händelser som innebär att insättningsgarantisystemen tvingas ersätta insättare eller bidra till resolution och därmed kan tvingas kräva att betalningsåtagandet fullgörs. Skuldebrevens denomineringsvaluta bör dock inte beaktas i detta syfte eftersom detta skulle begränsa möjligheterna att tillhandahålla säkerheter alltför mycket. I enlighet med proportionalitetsprincipen kan korrelationsnivån dessutom vara högre för mindre institut som inte kan tillhandahålla tillgångar som säkerheter som uppfyller detta krav, förutsatt att korrelationen inom insättningsgarantisystemets portfölj som helhet är låg.

Dessutom bör insättningsgarantisystemen och de utsedda myndigheterna på lämpligt sätt beakta eventuella skillnader mellan säkerheternas denomineringsvalutor och denomineringsvalutan hos insättningsgarantisystemets garanterade insättningar.

Säkerheterna får hanteras av insättningsgarantisystemet självt eller av en tredje part inom ramen för en trepartslösning för hantering av säkerheter förutsatt att kraven i dessa riktlinjer uppfylls.