6.3.2.1 Historical observation period

Den historiska observationsperioden bör vara så lång som möjligt och den bör innehålla data från olika perioder med olika ekonomiska förhållanden. I detta hänseende bör instituten åtminstone välja en historisk observationsperiod på ett sådant sätt att

• (a) dess längd, dvs. tiden mellan det äldsta fallissemanget som beaktas i referensdata och tidpunkten för LGD-skattningen, åtminstone täcker den minsta längd som anges i artikel 181.1 j i förordning (EU) nr 575/2013 för exponeringar mot företag, institut, nationella regeringar och centralbanker samt, för hushållsexponeringar, den period som anges i artikel 181.2 andra stycket i samma förordning och, i tillämpliga fall, kommissionens delegerade förordning om antagande av tekniska standarder som fastställs i artikel 181.3 b i samma förordning,
• (b) det säkerställs att referensdata inbegriper ett tillräckligt antal avslutade återvinningsprocesser för att tillhandahålla robusta LGD-skattningar,
• (c) den utgörs av på varandra följande perioder och inbegriper de senaste perioderna före LGD-skattningen,
• (d) den innefattar hela den period under vilken institutet rimligen skulle kunna reproducera den för närvarande tillämpliga definitionen av fallissemang, och att
• (e) alla tillgängliga interna data anses ”relevanta”, enligt vad som avses i artikel 181.1 j och 181.2 andra stycket i förordning (EU) nr 575/2013, och ingår i den historiska observationsperioden.

Vid bedömning av om referensdata inbegriper ett tillräckligt antal avslutade återvinningsprocesser i enlighet med punkt 147(b) bör instituten ta hänsyn till antalet avslutade återvinningsprocesser inom ramen för det totala antalet observationer.