15.6 Policy för kvarhållande

Den kvarhållandeperiod som tillämpas på rörlig ersättning som betalas ut i instrument bör fastställas till en lämplig längd för att anpassa incitamenten efter värdepappersföretagets långsiktiga intressen.

Värdepappersföretaget bör kunna förklara sambandet mellan policyn för kvarhållande och andra riskjusteringsmått och hur det differentierar mellan instrument som betalas ut direkt och instrument med uppskjuten betalning.

När värdepappersföretagen fastställer kvarhållandeperioden bör de ta hänsyn till den totala längden på uppskovsperioden och den planerade kvarhållandeperioden och den inverkan som den berörda kategorin identifierad personal har på värdepappersföretagets riskprofil samt längden på den konjunkturcykel som är relevant för personalkategorin. EBA Public

En längre kvarhållandeperiod som generellt tillämpas på all identifierad personal bör övervägas när de underliggande riskerna i resultatet kan uppstå efter utgången av uppskovsperioden och den standardiserade kvarhållandeperioden, åtminstone för den personal som har störst inverkan på värdepappersföretagets riskprofil.

För beviljade instrument bör det fastställas en kvarhållandeperiod på minst ett år. Längre perioder bör framför allt införas när riskjusteringar i efterhand främst beror på förändringar i värdet på de instrument som har beviljats. Om uppskovsperioden är minst fem år får en kvarhållandeperiod på minst sex månader för den uppskjutna delen införas för annan identifierad personal än medlemmar i ledningsorganet och den högre ledningen, för vilka en minsta kvarhållandeperiod på ett år bör tillämpas.