BILAGA V FASER OCH PRINCIPER FÖR PLATSSPECIFIK RISKBEDÖMNING

1.   

För karakteriseringen av föroreningen krävs att arten av de föroreningar som finns på platsen (t.ex. tungmetaller, organiska föroreningar etc.) identifieras och att deras källa, koncentration, kemiska form och fördelning i marken, modermaterialet och grundvattnet fastställs. Förekomsten och koncentrationen av föroreningar i de olika medierna bestäms genom provtagning och undersökning på platsen och på andra platser om en spridning av föroreningar misstänks. För föroreningar som är förknippade med potentiellt förorenande verksamheter ska provtagning ske i de relevanta medierna på grundval av miljösammanhanget och de fysikalisk-kemiska egenskaper hos föroreningarna som påverkar deras beteende i miljön. Hänsyn ska tas till naturliga och antropogena bakgrundsnivåer.

2.   

För exponeringsbedömningen krävs att den väg genom vilken markföroreningarna kan nå skyddsobjekten identifieras. Exponeringsvägarna kan inkludera inandning, förtäring, hudkontakt, växtupptag, spridning till grundvattnet osv. Koncentrationerna av föroreningarna i det exponerade mediet kombineras med exponeringsparametrar (t.ex. exponeringens frekvens och varaktighet, markens upptagningsgrad, etc.) samt skyddsobjektets egenskaper såsom ålder, kön och hälsostatus för att uppskatta den dagliga exponeringsdosen. Kopplingarna föroreningskälla–spridningsväg–skyddsobjekt sammanfattas i en grafisk, schematisk och förenklad representation (konceptuell områdesmodell). Exponeringen får bedömas genom direkt analys vid exponeringspunkten eller genom modellering av spridningen av en förorening till det exponerade mediet.

3.   

Toxicitets- eller farlighetsbedömningen omfattar en utvärdering av föroreningarnas potentiella negativa effekter på människors hälsa och miljön, baserat på exponeringens dos och varaktighet. Toxicitets- eller farlighetsbedömningen beaktar föroreningarnas inneboende toxicitet och känsligheten hos olika exponerade skyddsobjekt (människor och ekosystem), såsom djur, mikroorganismer, växter, barn, gravida kvinnor, äldre osv. Den toxikologiska informationen används för att uppskatta referensdoser eller referenskoncentrationer som används för riskkarakteriseringen.

4.   

Riskkarakteriseringen kräver att informationen från föregående steg integreras för att uppskatta omfattningen av och sannolikheten för negativa effekter av det förorenade området på människors hälsa och miljön, inklusive från spridning av föroreningen till andra miljömedier. Riskkarakteriseringen bidrar till att bedöma och prioritera behovet av riskreducerande åtgärder och saneringsåtgärder, och till att säkerställa att markens tillstånd är kompatibelt med pågående och planerad markanvändning. Den kan också bidra till att fastställa målen för marksanering eller hanteringen av ett område, t.ex. att inte överskrida högsta godtagbara gränsvärden eller platsspecifika riskbaserade screeningvärden. Riskbedömningen innefattar ett stort antal hypoteser och osäkerheter. Det är därför avgörande att utvärdera dessa hypoteser och osäkerheter för att fullt ut förstå de erhållna resultatens signifikans och fatta välgrundade beslut.