9.1 Förhållandet mellan självständigt tänkande och principen om att vara oberoende

Vid bedömning av ledamöters oberoende bör instituten skilja mellan begreppet ”självständigt tänkande” som tillämpas på alla ledamöter i ett instituts ledningsorgan och principen om att ”vara oberoende” som krävs för vissa ledamöter i ett relevant instituts ledningsorgan i dess tillsynsfunktion. Kriterierna för bedömning av ”självständigt tänkande” anges i avsnitt 9.2, och för bedömning av att ”vara oberoende” i avsnitt 9.3.

Att agera med självständigt tänkande utgör ett beteendemönster som särskilt visar sig under diskussioner och vid beslutsfattande inom ledningsorganet och som krävs för varje ledamot i ledningsorganet, oavsett om ledamoten anses vara oberoende eller inte i enlighet med avsnitt 9.3. Alla ledamöter i ledningsorganet bör aktivt engagera sig i sina arbetsuppgifter och bör kunna fatta sina egna sunda, objektiva och oberoende beslut och bedömningar när de fullgör sina uppgifter och sitt ansvar.

Att ”vara oberoende” innebär att en ledamot i ledningsorganet i dess tillsynsfunktion inte har några förbindelser eller kopplingar av något slag, befintliga eller från den senaste tiden, till det relevant institutet eller dess ledning som skulle kunna påverka ledamotens objektiva och balanserade bedömningsförmåga och minska ledamotens förmåga att fatta oberoende beslut. Det faktum att en ledamot i ledningsorganet anses ”vara oberoende” innebär inte att ledamoten automatiskt bör anses ha ett ”självständigt tänkande” eftersom ledamoten skulle kunna sakna erforderlig beteendemässig kompetens.