(iv) Sammanslagning av den individuella riskpoängen (IRS) med den sammanlagda riskpoängen

För varje sammanlagda riskpoäng (ARS) bör insättningsgarantisystemet tilldela en motsvarande sammanlagd riskvikt (ARW) genom att fastställa tröskelvärdena för ARW och genom att tillämpa antingen ”intervallmetoden” eller ”metoden för den glidande skalan”, oavsett vilken metod som används för att fastställa de olika individuella riskpoängen för riskindikatorer.

Insättningsgarantisystemet bör tilldela den sammanlagda riskvikten till den sammanlagda riskpoängen på ett sådant sätt att de deltagande instituten kan tilldelas den lägsta och högsta sammanlagda riskvikten och de olika riskklasserna kan fyllas i. Insättningsgarantisystemet bör i synnerhet undvika att kalibrera modellen på ett sådant sätt att nästan alla deltagande institut, trots att de har väsentligt olika riskprofiler, skulle hänföras till endast en riskklass (t.ex. riskklassen för institut med en genomsnittlig riskprofil) och därmed ge dem samma riskvikt. Detta innebär dock inte att insättningsgarantisystemet nödvändigtvis måste använda hela intervallet under varje period och tilldela de deltagande instituten den sammanlagda riskvikt som motsvarar de lägsta och högsta tröskelvärdena för den sammanlagda riskvikten.

Tröskelvärden för den sammanlagda riskvikten

I insättningsgarantisystemet bör det högre tröskelvärdet ”α” och det lägre tröskelvärdet ”β” för den sammanlagda riskvikten fastställas för att ta hänsyn till riskskillnaderna mellan de olika deltagande instituten

Insättningsgarantisystemet bör fastställa den övre gränsen ”α” för den sammanlagda riskvikten till mellan 150 procent och 200 procent.

Insättningsgarantisystemet bör fastställa det lägre tröskelvärdet ”β ” för den sammanlagda riskvikten till mellan 50 procent och 75 procent.

Insättningsgarantisystemet får fastställa ett bredare intervall om det kan visas att det intervall som är begränsat till 50–200 procent inte i tillräcklig utsträckning återspeglar skillnaderna i de deltagande institutens affärsmodeller och riskprofiler och att det skulle skapa en moralisk risk genom att på ett artificiellt sätt gruppera deltagande institut med mycket olika riskprofiler.

”Intervallmetoden” för den sammanlagda riskvikten

Om insättningsgarantisystemet tillämpar intervallmetoden bör det definiera intervall för den sammanlagda riskpoängen på ett sådant sätt att de motsvarar en viss riskklass (intervall) och tilldela varje intervall en sammanlagd riskvikt enligt följande formel:

𝐼𝐼𝑛𝑛𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼𝐼 𝑝𝑝 −1

Insättningsgarantisystemet bör fastställa antalet intervall, ”P”, i proportion till antalet deltagande institut och deras mångfald. Insättningsgarantisystemet bör dock fastställa minst fyra ”P”-intervall. Insättningsgarantisystemet bör fastställa minst ett intervall för deltagande institut med en genomsnittlig risk, minst ett intervall för deltagande institut med låg risk och minst två intervall för högriskinstitut.

”Metoden för den glidande skalan” för den sammanlagda riskvikten

Om insättningsgarantisystemet tillämpar metoden för den glidande skalan bör det tilldela varje sammanlagd riskpoäng motsvarande sammanlagd riskvikt enligt följande formel: