41. Kreditinstitutens redovisningsprinciper bör beskriva, och deras reserveringsmetod bör omfatta …

Kreditinstitutens redovisningsprinciper bör beskriva, och deras reserveringsmetod bör omfatta, kriterier för a) omförhandling/modifieringar av låneexponeringar på grund av finansiella svårigheter eller av andra orsaker, varvid hänsyn också ska tas till de särskilda definitionerna av låneeftergifter som fastställs i del 2 i bilaga V till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 och b) behandlingen av köpta eller utgivna kreditförsämrade låneexponeringar enligt definitionen i det tillämpliga redovisningsregelverket:

• a. Kreditinstituten bör ta hänsyn till följande kriterier för omförhandling/modifieringar av låneexponeringar:
• i. Reserveringsmetoden bör göra det möjligt för kreditinstitutet att göra en tillförlitlig bedömning av kreditrisk och uppskattning av förväntade kreditförluster, så att reservnivån fortsätter att avspegla möjligheten att den omförhandlade/modifierade exponeringen återbetalas, oavsett om den ursprungliga tillgången tas bort från redovisningen eller ej enligt det tillämpliga redovisningsregelverket.
• ii. Omförhandlingar/modifieringar bör inte automatiskt leda till slutsatsen att det har skett en direkt reducering i exponeringens kreditrisk. En minskning i den rapporterade reservnivån på grund av förbättrad kreditrisk bör underbyggas med starka bevis. Kunder bör uppvisa konsekvent tillfredsställande betalningsbeteende under en rimlig tidsperiod innan en kreditrisk kan anses ha reducerats, även med hänsyn till de gällande kraven för exponeringar under prövningsperioden enligt definitionen i del 2 i bilaga V till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014.
• iii. Kreditinstituten bör noggrant överväga om det är rimligt säkerställt att kapitalbeloppet för lånet kommer att betalas in när återbetalningen enbart sker i form av räntebetalningar efter en omförhandling eller en modifiering. Dessutom kan ytterligare förväntade förseningar i inbetalningen av sådana kassaflöden visa att kreditrisken inte har förbättrats, vilket innebär att nivån på de förväntade kreditförlusterna bör bedömas noggrant.
• iv. Metoderna bör också omfatta ett krav på att den personal som arbetar med utlåning snabbt meddelar institutets redovisningsfunktion när exponeringar har omförhandlats eller modifierats, så att förändringen kan redovisas på lämpligt sätt. När det gäller mer komplicerade omförhandlingar och modifieringar bör den personal som ansvarar för utlåningen och redovisningsfunktionen kommunicera med varandra regelbundet.
• b. Kreditinstituten bör ta hänsyn till följande kriterier för köpta eller utgivna kreditförsämrade låneexponeringar:
• i. Metoden bör göra det möjligt till en korrekt identifiering och redovisning av köpta eller utgivna kreditförsämrade lån.
• ii. Kassaflödesberäkningarna för sådana låneexponeringar bör granskas vid varje rapportperiod och uppdateras vid behov. Sådana uppdateringar bör styrkas och dokumenteras på lämpligt sätt och godkännas av den högre ledningen.

4.2.3 Princip 3 – Process för riskklassificering och gruppering av kreditrisk

Ett kreditinstitut bör ha en process för riskklassificering som gör det möjligt att gruppera exponeringarna korrekt på grundval av gemensamma kreditriskegenskaper.

Process för riskklassificering

1. Översikt

1.1 Referenser

1.2 Identifierade krav

1.3 Relaterade standarder

2. Identifierade krav

3. Relaterade standarder

• EBA - Published by the European Banking Authority at https://www.eba.europa.eu/