4.2 Principer för kreditriskhanteringsmetoder och redovisning av förväntade kreditförluster

Kreditinstitutets ledningsorgan bör ha ansvar för att godkänna och regelbundet granska kreditinstitutets strategi för kreditriskhantering och de viktigaste policyerna och processerna för att identifiera, mäta, utvärdera, övervaka, rapportera och reducera kreditrisker i enlighet med den godkända riskaptit som ledningsorganet har fastställt. För att begränsa den risk som låneexponeringar innebär för insättare och för den finansiella stabiliteten överlag bör ett kreditinstituts ledningsorgan också kräva att den högre ledningen inför och följer sund kreditgivningssed⁸ .

⁸ Rådet för finansiell stabilitet (FSB) offentliggjorde principer för sunda kreditgivningsmetoder för bolån i april 2012 i syfte att tillhandahålla en ram inom vilken jurisdiktionerna skulle kunna fastställa miniminivåer för godtagbara kreditgivningsstandarder för bolåneexponeringar. Principerna finns på www.financialstabilityboard.org/publications/r_120418.pdf. EBA har offentliggjort riktlinjer om bedömning av kreditvärdighet (EBA/GL/2015/11) som stämmer överens med FSB:s principer och omfattar några av dem.

För att uppfylla sitt ansvar bör ledningsorganet ge den högre ledningen i uppdrag att

• a. utveckla och upprätthålla lämpliga processer som bör tillämpas systematiskt och konsekvent för att fastställa lämpliga reserver i enlighet med den tillämpliga redovisningsramen,
• b. inrätta och genomföra ett effektivt system för intern kontroll av bedömning och mätning av kreditrisk, regelbundet rapportera om resultatet av bedömningen och mätningen av kreditrisk, inbegripet beräkningar av reserverna för förväntade kreditförluster,
• c. inrätta, genomföra och vid behov uppdatera lämpliga policyer och förfaranden för att informera all berörd personal, särskilt sådan personal som deltar i processen, om processen för bedömning och mätning av kreditrisk.

Den högre ledningen bör ha ansvar för att genomföra den kreditriskstrategi som ledningsorganet har godkänt och utveckla de ovannämnda policyerna och förfarandena.

Ett effektivt system för intern kontroll av bedömning och mätning av kreditrisk bör omfatta följande:

• a. Åtgärder för att följa tillämpliga lagar, förordningar, interna policyer och förfaranden.
• b. Åtgärder för att kontrollera integriteten i den information som används och på ett rimligt sätt förvissa sig om att de reserver som avspeglas i kreditinstitutets redovisning och i de rapporter som överlämnas till den behöriga myndigheten har upprättats i enlighet med det tillämpliga redovisningsregelverket och relevanta tillsynskrav.
• c. Väl definierade processer för bedömning och mätning av kreditrisk som är oberoende av (och samtidigt tar lämplig hänsyn till) utlåningsfunktionen och som omfattar följande:
• i. Ett effektivt system för riskklassificering som tillämpas enhetligt, har en ändamålsenlig riskdifferentiering och gradering av kreditrisk och innebär att förändringar i kreditrisker upptäcks i god tid och att lämpliga åtgärder vidtas skyndsamt.
• ii. En effektiv process för att säkerställa att alla relevanta, rimliga och verifierbara uppgifter, däribland framåtblickande information, beaktas på ett lämpligt sätt vid bedömningen av kreditrisker och värderingen av förväntade kreditförluster. I detta ingår att upprätta lämpliga rapporter, dokumentera utförda granskningar samt identifiera och beskriva den berörda personalens roller och ansvarsområden.
• iii. En kreditriskpolicy som innebär att värderingen av förväntade kreditförluster görs på individuell låneexponeringsnivå och även på kollektiv portföljnivå där grupperingen av exponeringar baseras på identifierade gemensamma kreditriskegenskaper, när detta är nödvändigt för att mäta förväntade kreditförluster korrekt i enlighet med den tillämpliga redovisningsramen.
• iv. En effektiv process för modellvalidering för att se till att modellerna för att bedöma och mäta kreditrisker fortlöpande kan generera korrekta, konsekventa och opartiska prediktiva uppskattningar. I detta ingår att upprätta policyer och förfaranden som beskriver ansvars- och rapporteringsstrukturen för modellvalideringsprocessen, interna regler för att bedöma och godkänna ändringar i modellerna samt rapportering av resultatet av modellvalideringen.
• v. Tydlig formell kommunikation och samordning mellan den personal som ansvarar för kreditinstitutets kreditrisker, den finansiella rapporteringen, den högre ledningen, ledningsorganet och andra som deltar i kreditriskbedömningen och mätningen av förväntade kreditförluster. Detta bör dokumenteras i skriftliga policyer och förfaranden, ledningsrapporter och protokoll från berörda kommittéer, t.ex. inom ledningsorganet och den högre ledningen.
• d. Det bör också finnas en funktion för internrevision⁹ som
• i. gör oberoende utvärderingar av effektiviteten i kreditinstitutets system och processer för bedömning och mätning av kreditrisk, inklusive systemet för riskklassificering, och
• ii. utfärdar rekommendationer om hur eventuella svagheter som upptäcks under utvärderingen kan avhjälpas. 4.2.2 Princip 2 – Sunda metoder för förväntade kreditförluster

Kreditinstituten bör anta, dokumentera och följa policyer som omfattar sunda metoder, förfaranden och kontroller för att bedöma och mäta kreditrisk för alla låneexponeringar. Värdering av reserver bör baseras på dessa metoder och bör leda till att förväntade kreditförluster redovisas i tid och på lämpligt sätt i enlighet med den tillämpliga redovisningsramen.

⁹ Artikel 74 i direktiv 2013/36/EU och EBA:s riktlinjer för intern styrning (GL 44).

Processen för att bedöma och mäta kreditrisker bör ge den högre ledningen relevant information för att kunna göra erfarenhetsbaserade bedömningar av kreditrisken i låneexponeringar och av den relaterade uppskattningen av förväntade kreditförluster.

Kreditinstituten bör i största möjliga mån dra nytta av och integrera gemensamma processer, system, verktyg och data som används i ett kreditinstitut för att avgöra om, när och på vilka villkor som kredit bör beviljas, övervaka kreditrisk och värdera reserver för såväl redovisnings-som kapitalkravsändamål.

Kreditinstitutets reserveringsmetoder bör innehålla tydliga definitioner av viktiga begrepp som rör bedömningen av kreditrisk och värderingen av förväntade kreditförluster (t.ex. förlust- och migreringsdata, förlusthändelser och fallissemang). När olika begrepp, information eller antaganden används inom olika verksamhetsområden (t.ex. redovisning, kapitaltäckning och kreditriskhantering) bör det underliggande motivet för dessa skillnader dokumenteras och godkännas av den högre ledningen. Information och antaganden som används för att uppskatta förväntade kreditförluster bör granskas och uppdateras enligt kraven i det tillämpliga redovisningsregelverket.

Kreditinstituten bör ha ändamålsenliga processer och system för att kunna identifiera, värdera, utvärdera, övervaka, rapportera och reducera kreditrisknivåerna på ett tillfredsställande sätt. Under övergången till redovisningsmodellen för förväntade kreditförluster bör befintliga processer och system utvärderas och vid behov ändras för att samla in och analysera relevanta uppgifter som påverkar bedömningen av kreditrisker och värderingen av förväntade kreditförluster.

Kreditinstituten bör anta och följa skriftliga policyer och förfaranden som beskriver de system och kontroller för kreditrisk som används i deras kreditriskmetoder och de åtskilda rollerna och ansvarsområdena för kreditinstitutets ledningsorgan och högre ledning.

Sunda metoder för bedömning av kreditrisk och värdering av reserveringsnivån (beroende på exponeringstyp, t.ex. hushåll eller företag) bör framför allt omfatta följande:

• a. En stabil process som är utformad för att kreditinstitutet ska kunna fastställa nivån på, egenskaperna hos och riskdrivarna för kreditrisken i låneexponeringen vid det första redovisningstillfället, för att det ska gå att identifiera och kvantifiera efterföljande förändringar i kreditrisken.
• b. Kriterier för att ta hänsyn till effekten av framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer. Oavsett om kreditrisken utvärderas på kollektiv eller individuell basis bör ett kreditinstitut kunna visa att dessa kriterier har beaktats och att redovisningen av förväntade kreditförluster har skett utan dröjsmål. Dessa kriterier bör leda till att faktorer som påverkar återbetalningen identifieras, oavsett om de avser låntagares incitament, vilja eller förmåga att fullgöra avtalsförpliktelser eller villkor för låneexponeringar. Ekonomiska faktorer som beaktas (t.ex. arbetslöshet eller beläggningsgrad) bör vara relevanta för bedömningen och, beroende på omständigheterna, avse internationell, nationell, regional eller lokal nivå.
• c. För exponeringar som utvärderas kollektivt bör kriterierna innehålla en beskrivning av hur grupperingen av portföljer med exponeringar som har gemensamma kreditriskegenskaper har gjorts.
• d. Identifiera och dokumentera metoderna för att bedöma och värdera förväntade kreditförluster (t.ex. metod baserad på kreditförlustprocent, metod baserad på sannolikhet för fallissemang (PD)/förlust vid fallissemang (LGD), eller någon annan metod) som ska tillämpas på varje exponering eller portfölj.
• e. Dokumentera skälen till att den valda metoden är lämplig, särskilt om olika metoder för att värdera förväntade kreditförluster används för olika portföljer och typer av individuella exponeringar. Kreditinstituten bör kunna förklara för de behöriga myndigheterna varför en mätmetod har ändrats (t.ex. övergång från en metod baserad på kreditförlustprocent till en PD-/LGD-metod) och vilka kvantitativa effekter ändringarna får.
• f. Dokumentation över
• i. de indata, uppgifter och antaganden som används i uppskattningen av reserver, t.ex. historiska förluster, PD/LGD-uppskattningar och ekonomiska prognoser,
• ii. hur löptiden för en exponering eller portfölj fastställs (inklusive hur förväntade förskottsbetalningar och fallissemang har beaktats),
• iii. den tidsperiod över vilken historisk förlusterfarenhet har utvärderats,
• iv. eventuella justeringar som krävs för att beräkna förväntade kreditförluster enligt det tillämpliga redovisningsregelverket. Om t.ex. de nuvarande och prognostiserade ekonomiska förhållandena skiljer sig från dem som förelåg vid den historiska period för gjorda uppskattningar bör det göras justeringar för skillnaderna. Dessutom kan ett kreditinstitut ha upplevt få eller inga verkliga förluster under den historiska period som analyseras, medan nuvarande eller framåtblickande information kan skilja sig från använd information under den historiska perioden. Sådana förändringars inverkan på de förväntade kreditförlusterna bör bedömas och värderas.
• g. En process för att bedöma lämpligheten i väsentliga indata och antaganden i den valda metoden för att värdera förväntade kreditförluster. Beräkningsgrunden för indata och antaganden som används i uppskattningen av reserver bör generellt vara densamma från en period till annan. Om indata och antaganden eller grunden för dem förändras bör orsakerna till detta dokumenteras.
• h. Identifiera de situationer som generellt skulle leda till förändringar i metoder för värdering av förväntade kreditförluster, indata eller antaganden från en period till annan (ett kreditinstitut kan t.ex. ange att ett lån som tidigare värderats på kollektiv basis med hjälp av en PD-/LGD-metod i stället utvärderas individuellt med en metod med diskonterade kassaflöden efter att ny, låntagarspecifik information erhållits, t.ex. om en förlorad anställning).
• i. Överväga de relevanta interna och externa faktorer som kan påverka uppskattningarna av förväntade kreditförluster, t.ex. de principer för kreditgivning som har tillämpats på en låneexponering vid utgivningen och förändringar inom branschen eller i geografiska, ekonomiska och politiska faktorer.
• j. Ta upp hur uppskattningar av förväntade kreditförluster fastställs (t.ex. om historiska förluster eller migrationsanalys använts som utgångspunkt, justerat för information om nuvarande och förväntade förhållanden). Ett kreditinstitut bör ha en opartisk syn på osäkerheten och riskerna i sin utlåningsverksamhet när det uppskattar förväntade kreditförluster.
• k. Identifiera vilka faktorer som beaktas när man fastställer lämpliga historiska perioder för att utvärdera historiska förlusterfarenheter. Ett kreditinstitut bör bevara tillräckliga historiska förlustuppgifter för att kunna göra en meningsfull analys av sina erfarenheter av kreditförluster att använda som utgångspunkt vid uppskattningen av reservnivån på kollektiv eller individuell basis.
• l. Fastställa i vilken om fattning värdet på säkerheter och andra kreditriskreducerande åtgärder påverkar de förväntade kreditförlusterna.
• m. Beskriva kreditinstituts policyer och förfaranden för bortskrivningar och återvinningar.
• n. Se till att analyser, uppskattningar, granskningar och andra aktiviteter/processer som bidrar till eller är ett resultat av bedömningen och mätningen av kreditrisk utförs av kompetent och välutbildad personal och valideras av personal som är fristående från kreditinstitutets utlåningsverksamhet. Indata till och resultatet från dessa funktioner bör dokumenteras väl, och dokumentationen bör innehålla tydliga förklaringar som styrker analyserna, uppskattningarna och granskningarna.
• o. Dokumentera de metoder som används för att validera modeller för värdering av förväntade kreditförluster (t.ex. utfallstester).
• p. Se till att uppskattningarna av förväntade kreditförluster innefattar framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer, som inte redan har beaktats i reserver som har värderats på individuell exponeringsbasis. För detta kan det krävas att ledningen använder sin erfarenhet av kreditbedömning för att ta hänsyn till övergripande trender i låneportföljen som helhet, förändringar i kreditinstitutets affärsmodell, makroekonomiska faktorer osv.
• q. Se till att en process för att bedöma huruvida reserverna är i enlighet med relevant redovisningsregelverk, inklusive en regelbunden granskning av modeller för förväntade kreditförluster.

Ett kreditinstituts process för att identifiera kreditrisker bör säkerställa att faktorer som påverkar förändringar i kreditrisk och uppskattningar av förväntade kreditförluster identifieras korrekt och regelbundet. Dessutom bör hänsyn till kreditrisker i nya produkter och aktiviteter vara en viktig del i processen för att identifiera kreditrisker, bedöma kreditrisker och värdera förväntade kreditförluster.

Den högre ledningen bör ta hänsyn till relevanta sakförhållanden och omständigheter, däribland framåtblickande information som sannolikt kommer att leda till att de förväntade kreditförlusterna skiljer sig från den historiska erfarenheten och som kan påverka kreditrisken och den fullständiga återbetalningen av kassaflödena.

När det gäller faktorer som rör låntagarnas egenskaper, kapacitet och kapital, villkoren för låneexponeringar och värdena på de tillgångar som ställs som säkerhet tillsammans med andra kreditriskreducerande åtgärder som kan påverka den fullständiga återbetalningen av kassaflöden bör kreditinstitutet ta hänsyn till följande:

• a. De policyer och förfaranden för utlåning, inklusive principer för kreditgivning och lånevillkor, som kreditinstitutet tillämpade vid det första redovisningstillfället för låntagarens låneexponering. Hänsyn bör också tas till huruvida låneexponeringen utgivits genom ett undantag från policyn. Ett kreditinstituts lånepolicy bör innehålla detaljer om institutets principer för kreditgivning och om de riktlinjer och förfaranden som ingår i kreditinstitutets process för att godkänna lån.
• b. En låntagares löpande inkomstkällor som är tillgängliga för att täcka avbetalningarna.
• c. En låntagares möjlighet att generera tillräckliga kassaflöden under det finansiella instrumentets löptid.
• d. Låntagarens totala skuldsättning och förväntningar på förändringar i skuldsättningen.
• e. Låntagarens incitament för eller vilja att uppfylla sina åtaganden.
• f. Icke intecknade tillgångar¹⁰ som låntagaren kan ställa som säkerhet på marknaden eller bilateralt för att erhålla finansiering samt förväntningar på ändringar i de tillgångarnas värde.
• g. Rimligt möjliga engångshändelser och återkommande beteenden som kan påverka låntagarens förmåga att fullgöra sina avtalsförpliktelser.
• h. Utvärderingar som görs i tid av säkerheters värde och hänsyn till faktorer som kan påverka säkerhetens framtida värde (med hänsyn till att säkerheters värde direkt påverkar beräkningar av LGD).

¹⁰ Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2015/79 av den 18 december 2014 om ändring av kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 om fastställande av tekniska standarder för genomförande av instituts tillsynsrapportering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 vad gäller inteckning av tillgångar, gemensam datapunktsmodell och valideringsregler.

När faktorer som rör kreditinstitutets affärsmodell och nuvarande och förväntade makroekonomiska villkor kan komma att påverka kreditinstitutets förmåga att återvinna belopp som har förfallit till betalning bör institutet ta hänsyn till dessa,, vilka t.ex. kan inkludera följande:

• a. Konkurrens och lagstadgade krav.
• b. Trender i institutets övergripande kreditvolym.
• c. Den övergripande riskprofilen för kreditinstitutets låneexponeringar och förväntningar på ändringar i den.
• d. Kreditkoncentration till låntagare eller per produkttyp, segment eller geografisk marknad.
• e. Förväntade krav-, bortskrivnings- och återvinningsmetoder.
• f. Kvaliteten på kreditinstitutets system för att övervaka kreditrisker och graden av tillsyn från kreditinstitutets högre ledning och ledningsorgan.
• g. Andra faktorer som kan påverka förväntade kreditförluster, däribland, men inte begränsat till, förväntningar på förändringar i arbetslöshet, BNP, riktmärken för räntor, inflation, likviditetsvillkor och teknik.

En sund kreditriskmetod bör ta hänsyn till olika möjliga scenarier och bör inte enbart baseras på subjektiva, partiska eller överdrivet optimistiska överväganden. Kreditinstituten bör utveckla och dokumentera sina processer för att ta fram relevanta scenarier som ska användas i uppskattningen av förväntade kreditförluster. Framför allt gäller följande:

• a. Kreditinstituten bör visa och dokumentera hur deras uppskattningar av förväntade kreditförluster skulle påverkas av förändringar i scenarierna, bl.a. till följd av ändringar i yttre omständigheter som kan påverka uppskattningarna av förväntade kreditförluster eller i komponenter i uppskattningen av förväntade kreditförluster (t.ex. parametrar för PD och LGD).
• b. Kreditinstituten bör ha en dokumenterad process för att fastställa tidshorisonten för scenarierna och, om det är relevant, hur förväntade kreditförluster uppskattas för exponeringar som har längre löptid än den period som omfattas av de ekonomiska prognoser som används.
• c. Scenarier kan utvecklas internt eller externt. För scenarier som utvecklas internt bör kreditinstituten använda sig av en rad olika experter, t.ex. riskexperter, ekonomer, verksamhetsansvariga och den högre ledningen, som kan hjälpa till med urvalet av scenarier som är relevanta för kreditinstitutets profil för kreditriskexponering. För scenarier som utvecklas externt bör kreditinstituten se till att den externa leverantören skräddarsyr scenarierna så att de speglar kreditinstitutets verksamhet och profil för kreditriskexponering, eftersom kreditinstitutet fortfarande har ansvaret för scenarierna.
• d. Utfallstester bör göras för att se till att de mest relevanta ekonomiska faktorer som påverkar möjligheten till återbetalning och kreditrisken beaktas och tas med i uppskattningarna av förväntade kreditförluster.
• e. När det finns tillgängliga marknadsindikatorer (t.ex. spreadar för kreditswappar) får den högre ledningen betrakta dem som ett giltigt riktmärke som kan användas för att kontrollera sina egna bedömningar.

Ett kreditinstitut behöver inte identifiera eller modellera alla möjliga scenarier genom simuleringar, men det bör beakta all rimlig och verifierbar information som är relevant för produkten, låntagaren, affärsmodellen, den ekonomiska miljön och regelverket när det utvecklar sina uppskattningar av förväntade kreditförluster. När kreditinstitut utvecklar sådana uppskattningar för sin finansiella rapportering bör de ta hänsyn till erfarenheter och lärdomar av liknande uppskattningar som de har gjort för kapitaltäckningsändamål (även om stresscenarier inte är avsedda att användas direkt för redovisningsändamål). Framåtblickande information, inklusive ekonomiska prognoser och relaterade kreditriskfaktorer som används för uppskattningar av förväntade kreditförluster bör stämma överens med indata till andra relevanta uppskattningar i finansiella rapporter, budgetar, strategiska planer och kapitalplaner och med annan information som används för ledning och rapportering i ett kreditinstitut.

Den högre ledningen bör kunna visa att den förstår och på ett lämpligt sätt beaktar inneboende risker vid prissättningen av låneexponeringar. Kreditinstitut bör vara särskilt uppmärksamma på följande faktamönster, som kan vara ett tecken på att uppskattningarna av förväntade kreditförluster är bristfälliga:

• a. Låntagare beviljas kredit på grundval av svaga inkomstströmmar (som kanske upphör vid en nedgång) eller utan dokumentation eller med begränsad verifiering av låntagarens inkomstkällor.
• b. Stora avbetalningskrav på skulder i förhållande till låntagarens förväntade tillgängliga nettokassaflöden.
• c. Flexibla återbetalningsplaner, inklusive avbetalningsfria perioder, betalning av enbart ränta och negativ amortering.
• d. För fastigheter och annan tillgångsbaserad finansiering: utlåning av belopp som motsvarar eller överstiger värdet på den egendom som finansierats eller som inte ger en tillräcklig säkerhet av andra anledningar.
• e. Otillbörlig ökning av antalet modifieringar i låneexponeringar på grund av att låntagaren har finansiella svårigheter¹¹ eller av omförhandlingar/modifieringar av låneexponeringar av andra orsaker (t.ex. att kreditinstitutet möter konkurrens).
• f. Klassificerings- och kreditbedömningskraven kringgås, bl.a. genom ändrade löptider för, refinansiering eller omklassificering av låneexponeringar.
• g. Otillbörliga ökningar av kreditvolymen, framför allt i förhållande till andra långivares ökning av kreditvolymen på samma marknad.
• h. Ökande volym och allvarlighetsgrad i fråga om krediter som är förfallna, av låg kvalitet eller utgör kreditförsämrade krediter.

¹¹ Se även kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 2015/227 av den 9 januari 2015 om ändring av genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 om tekniska standarder för genomförande av instituts tillsynsrapportering enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (EUT L 41, 20.2.2015, s. 16) där det fastställs särskilda definitioner av anstånd och exponeringar mot nödlidande lån.

Kreditinstitutens redovisningsprinciper bör beskriva, och deras reserveringsmetod bör omfatta, kriterier för a) omförhandling/modifieringar av låneexponeringar på grund av finansiella svårigheter eller av andra orsaker, varvid hänsyn också ska tas till de särskilda definitionerna av låneeftergifter som fastställs i del 2 i bilaga V till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014 och b) behandlingen av köpta eller utgivna kreditförsämrade låneexponeringar enligt definitionen i det tillämpliga redovisningsregelverket:

• a. Kreditinstituten bör ta hänsyn till följande kriterier för omförhandling/modifieringar av låneexponeringar:
• i. Reserveringsmetoden bör göra det möjligt för kreditinstitutet att göra en tillförlitlig bedömning av kreditrisk och uppskattning av förväntade kreditförluster, så att reservnivån fortsätter att avspegla möjligheten att den omförhandlade/modifierade exponeringen återbetalas, oavsett om den ursprungliga tillgången tas bort från redovisningen eller ej enligt det tillämpliga redovisningsregelverket.
• ii. Omförhandlingar/modifieringar bör inte automatiskt leda till slutsatsen att det har skett en direkt reducering i exponeringens kreditrisk. En minskning i den rapporterade reservnivån på grund av förbättrad kreditrisk bör underbyggas med starka bevis. Kunder bör uppvisa konsekvent tillfredsställande betalningsbeteende under en rimlig tidsperiod innan en kreditrisk kan anses ha reducerats, även med hänsyn till de gällande kraven för exponeringar under prövningsperioden enligt definitionen i del 2 i bilaga V till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014.
• iii. Kreditinstituten bör noggrant överväga om det är rimligt säkerställt att kapitalbeloppet för lånet kommer att betalas in när återbetalningen enbart sker i form av räntebetalningar efter en omförhandling eller en modifiering. Dessutom kan ytterligare förväntade förseningar i inbetalningen av sådana kassaflöden visa att kreditrisken inte har förbättrats, vilket innebär att nivån på de förväntade kreditförlusterna bör bedömas noggrant.
• iv. Metoderna bör också omfatta ett krav på att den personal som arbetar med utlåning snabbt meddelar institutets redovisningsfunktion när exponeringar har omförhandlats eller modifierats, så att förändringen kan redovisas på lämpligt sätt. När det gäller mer komplicerade omförhandlingar och modifieringar bör den personal som ansvarar för utlåningen och redovisningsfunktionen kommunicera med varandra regelbundet.
• b. Kreditinstituten bör ta hänsyn till följande kriterier för köpta eller utgivna kreditförsämrade låneexponeringar:
• i. Metoden bör göra det möjligt till en korrekt identifiering och redovisning av köpta eller utgivna kreditförsämrade lån.
• ii. Kassaflödesberäkningarna för sådana låneexponeringar bör granskas vid varje rapportperiod och uppdateras vid behov. Sådana uppdateringar bör styrkas och dokumenteras på lämpligt sätt och godkännas av den högre ledningen.

4.2.3 Princip 3 – Process för riskklassificering och gruppering av kreditrisk

Ett kreditinstitut bör ha en process för riskklassificering som gör det möjligt att gruppera exponeringarna korrekt på grundval av gemensamma kreditriskegenskaper.

Process för riskklassificering

Som ett led i sin process för kreditriskbedömning bör kreditinstitutet ha infört heltäckande förfaranden och informationssystem för att övervaka kvaliteten i sina låneexponeringar. De bör bl.a. ha en effektiv process för kreditriskvärdering som fångar upp variationer som kan uppstå över tid i kreditriskens nivå, egenskaper och riskdrivare för att på ett rimligt sätt kunna säkerställa att alla låneexponeringar övervakas korrekt och att reserverna för förväntade kreditförluster värderas på lämpligt sätt.

Riskklassificeringen bör omfattas av en oberoende granskningsfunktion. De initiala kreditriskbetygen för exponeringar och den fortlöpande uppdateringen av dem som utförs av den personal som ansvarar för utlåningen bör granskas av den oberoende granskningsfunktionen.

Kreditinstituten bör ta hänsyn till flera kriterier när de fastställer ett kreditriskbetyg vid det första redovisningstillfället för en låneexponering, inklusive, när så är relevant, produkttyp, villkor, typ av samt belopp för säkerhet, låntagaregenskaper och geografi, eller en kombination av dessa faktorer.

När befintliga kreditriskbetyg ändras för en portfölj eller på individuell basis bör kreditinstitutet ta hänsyn till andra relevanta faktorer, däribland, men inte enbart, förändringar i utsikterna för branschen, affärstillväxt, konsumenternas attityder och förändringar i ekonomiska prognoser (t.ex. räntor, arbetslöshet och råvarupriser) och svagheter i kreditgivningen som har upptäckts efter det första redovisningstillfället.

När effekten av förändringar i kreditrisken bedöms, bör riskklassificeringssystemet fånga upp alla låneexponeringar inte enbart de låneexponeringar som genomgått en betydande ökning av kreditrisken eller som har drabbats av förluster eller är kreditförsämrad av andra anledningar. Syftet är att göra det möjligt att differentiera låneexponeringarnas kreditrisk och gruppera exponeringarna korrekt i riskklassificeringssystemet och för att avspegla risken hos individuella exponeringar lika väl som kreditrisken i portföljen som helhet, när risken för alla exponeringar har slagits samman. I detta sammanhang bör ett effektivt riskklassificeringssystem ge kreditinstituten möjlighet att identifiera såväl migrering av kreditrisk som betydande ändringar i kreditrisken.

Kreditinstituten bör beskriva delarna i sitt riskklassificeringssystem och tydligt definiera varje kreditriskbetyg. De bör utse den personal som ansvarar för systemets utformning, tillämpning, funktion och resultat och även den personal som ansvarar för att testa och validera systemet regelbundet (dvs. den oberoende granskningsfunktionen).

Kreditriskbetygen bör uppdateras när relevant ny information erhållits eller när ett kreditinstituts syn på kreditrisken har förändrats. De fastställda kreditriskbetygen bör regelbundet genomgå en formell granskning (t.ex. minst en gång om året eller oftare om det krävs i en viss jurisdiktion) för att på ett rimligt sätt kunna säkerställa att betygen är korrekta och aktuella. Kreditriskbetyg för individuellt bedömda låneexponeringar som har högre risk eller som är kreditförsämrade bör granskas oftare än en gång om året. Uppskattningarna av förväntade kreditförluster bör uppdateras i god tid för att avspegla förändringar i kreditriskbetyg för grupper av exponeringar eller individuella exponeringar.

Gruppering baserat på gemensamma kreditriskegenskaper

Kreditinstituten bör gruppera exponeringar med gemensamma kreditriskegenskaper på ett sätt som är tillräckligt detaljerat för att det på ett rimligt sätt ska gå att bedöma förändringar i kreditrisken och deras inverkan på uppskattningen av förväntade kreditförluster för dessa grupper.

Ett kreditinstituts metod för att gruppera exponeringar för bedömningen av kreditrisk (t.ex. per instrumenttyp, produktvillkor, bransch/marknadssegment, geografisk placering eller löptider) bör dokumenteras och omfattas av lämplig granskning och godkännas internt av den högre ledningen.

Låneexponeringar bör grupperas efter gemensamma kreditriskegenskaper, så att förändringar i en gemensam uppsättning av riskdrivare leder till motsvarande förändring i kreditrisknivån. I detta ingår att ta hänsyn till effekten på gruppens kreditrisk till följd av förändringar i framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer. Grunden för grupperingen bör granskas av den högre ledningen för att se till att exponeringarna inom gruppen är homogena i fråga om hur de påverkas av riskdrivare för kreditrisk och att de relevanta kreditriskegenskaperna och deras effekt på kreditrisknivån i gruppen inte har förändrats över tid.

Exponeringarna bör inte grupperas på ett sätt som innebär att en ökning i kreditrisken för vissa exponeringar döljs av resultatet för gruppen som helhet.

Kreditinstitutet bör ha en stabil process för att se till att låneexponeringar grupperas på lämpligt sätt redan från början. Därefter bör grupperingen av exponeringarna granskas på nytt, och exponeringarna bör grupperas på andra sätt om det kommer in nya relevanta uppgifter eller om ett kreditinstituts syn på kreditriskerna förändras på ett sådant sätt att det är befogat att göra en permanent justering. Om ett kreditinstitut inte kan gruppera om exponeringar i tid bör en tillfällig justering användas. Användning av tillfälliga justeringar

Kreditinstitut bör bara använda tillfälliga justeringar av en reserv som en lösning på kort sikt, framför allt under snabbt föränderliga förhållanden eller när det inte finns tillräckligt med tid för att införliva relevant ny information på ett lämpligt sätt i det befintliga kreditriskbetyget och den befintliga modelleringsprocessen, eller för att omgruppera befintliga grupper av låneexponeringar, eller när låneexponeringar i en grupp av låneexponeringar reagerar annorlunda på faktorer eller händelser än vad man till en början hade väntat sig.

Sådana justeringar bör inte användas fortlöpande på lång sikt för riskfaktorer som inte är snabbt övergående. Om orsaken till justeringen inte väntas vara tillfällig, t.ex. om det framträder en ny riskdrivare, som tidigare inte har tagits med i institutets reserveringsmetod, bör metoden uppdateras snarast för att införliva den faktor som väntas få en stadigvarande inverkan på värderingen av förväntade kreditförluster.

Det krävs betydande bedömningar för att använda tillfälliga justeringar, så att dessa inte leder till partiskhet. För att undvika att det uppstår potentiell partiskhet bör tillfälliga justeringar gå i samma riktning som prognoserna, underbyggas med lämplig dokumentation och omfattas av lämpliga styrningsprocesser.

4.2.4 Princip 4 – Tillräckliga reserver

Ett kreditinstituts sammanlagda reserver bör, oavsett om reserverna fastställs på kollektiv eller individuell basis, vara tillräckliga och förenliga med målen för det tillämpliga redovisningsregelverket.

Kreditinstituten bör införa sunda kreditriskmetoder, så att den övergripande balansen i reserven för förväntade kreditförluster utvecklas i enlighet med det tillämpliga redovisningsregelverket och avspeglar de förväntade kreditförlusterna på ett adekvat sätt .

I sin bedömning av huruvida reserverna är tillräckliga bör kreditinstituten ta hänsyn till relevanta faktorer och förväntningar på balansdagen som kan påverka inbetalningen av återstående kassaflöden över löptiden för en grupp av låneexponeringar eller för en enskild låneexponering. Kreditinstituten bör ta hänsyn till mer än enbart historiska och aktuella uppgifter utan även beakta rimlig och verifierbar framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer, som är relevant för den exponering eller de exponeringar som utvärderas (t.ex. hushåll eller företag) i enlighet med det tillämpliga redovisningsregelverket.

Beroende på förmågan att ta med framåtblickande information i uppskattningen av förväntade kreditförluster kan kreditinstituten använda individuella eller kollektiva bedömningsmetoder. Oavsett vilken metod de använder bör den vara förenlig med gällande redovisningskrav och inte leda till väsentligt annorlunda värdering av reserven. Individuella och kollektiva bedömningar bildar tillsammans grunden för reserven för förväntade kreditförluster.

Den bedömningsmetod som används bör vara den som är bäst lämpad för de specifika omständigheterna och bör stämma överens med kreditinstitutets hantering av låneexponeringen. Kollektiv bedömning används t.ex. ofta för stora grupper av homogena låneexponeringar med gemensamma kreditriskegenskaper, t.ex. hushållsportföljer. Individuella bedömningar används ofta för väsentliga exponeringar eller när det har uppstått farhågor om krediten på individuell lånenivå, t.ex. på en bevakningslista eller avseende lån som har förfallit till betalning.

Oavsett vilken bedömningsmetod som kreditinstitutet använder (individuell eller kollektiv) bör institutet se till att detta inte leder till att redovisningen av förväntade kreditförluster fördröjs.

När kreditinstitut använder individuella bedömningar bör uppskattningen av förväntade kreditförluster alltid omfatta den förväntade effekten av all rimlig och verifierbar framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer, som påverkar inbetalningsförmåga och kreditrisk. När en individuell bedömningsmetod används bör kreditinstitutets dokumentation på samma sätt som för kollektiva bedömningar tydligt visa hur framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer, har avspeglats i den individuella bedömningen.

I fall där ett kreditinstituts individuella bedömningar av exponeringar inte tar hänsyn till framåtblickande information på ett adekvat sätt, och för att göra det möjligt att identifiera sambanden mellan framåtblickande information och uppskattningar av förväntade kreditförluster som inte tydligt framgår på individuell nivå, bör ett institut gruppera låneexponeringar med gemensamma kreditriskegenskaper för att uppskatta effekten av framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer. När ett kreditinstitut fastställer att all rimlig och verifierbar framåtblickande information har införlivats i den individuella bedömningen av förväntade kreditförluster bör det däremot inte göras någon ytterligare framåtblickande bedömning på kollektiv basis, om detta riskerar att leda till dubbelräkning.

4.2.5 Princip 5 – Validering av modellen för förväntade kreditförluster

Ett kreditinstitut bör ha policyer och förfaranden för att på ett lämpligt sätt validera de modeller som används för att värdera förväntade kreditförluster.

I sin process för att bedöma och värdera förväntade kreditförluster får kreditinstituten använda antagandebaserade uppskattningar för att identifiera risker och för värdering av såväl individuella låneexponeringar som på portföljnivå. Detta inkluderar även kreditbetygsättning, identifiering av kreditrisk, värdering av reserver för förväntade kreditförluster för redovisningsändamål, stresstestning och kapitalallokering De modeller som används i processen för att bedöma och värdera förväntade kreditförluster bör ta hänsyn till effekten av förändringar i variabler som rör låntagare och kreditrisk, t.ex. förändringar i PD, LDG, exponeringsbelopp, säkerheters värde, migrering av sannolikhet för fallissemang och interna kreditriskbetyg för låntagaren baserat på historisk, nuvarande och rimlig verifierbar framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer.

Kreditinstituten bör ha stabila policyer och förfaranden för att validera tillförlitligheten och konsekvensen i de modeller som används för att bedöma kreditrisk och värdera förväntade kreditförluster, däribland deras modellbaserade system och processer för att fastställa kreditriskbetyg och beräkna alla relevanta riskkomponenter när modellen börjar användas och därefter fortlöpande. Sådana policyer och förfaranden bör på ett lämpligt sätt innefatta professionella bedömningar.

Modellerna för förväntade kreditförluster bör valideras när de initialt utvecklas och när det görs betydande förändringar i dem. Valideringen bör säkerställa att modellerna fortlöpande är lämpliga för den avsedda användningen.

En sund valideringsram för modeller bör omfatta, men inte vara begränsad till, följande element:

• a. Tydliga roller och ansvarsområden samt lämpligt oberoende och lämplig kompetens för modellvalidering. Modellvalideringen bör utföras oberoende av modellutvecklingen och göras av personal som har den nödvändiga erfarenheten och expertisen. Slutsatser och resultat från modellvalideringen bör rapporteras utan dröjsmål till lämplig befogenhetsnivå. Även om ett kreditinstitut har lagt ut sin valideringsfunktion på en extern part är det fortfarande kreditinstitutet som ansvarar för att all modellvalidering är effektiv. Institutet bör se till att den externa partens arbete kontinuerligt följer ett sunt regelverk för modellvalidering.
• b. En lämplig omfattning och metod för modellvalidering bör omfatta en systematisk process för att utvärdera modellens stabilitet, konsekvens och tillförlitlighet och även dess fortsatta relevans för den underliggande individuella låneexponeringen eller portföljen. En effektiv process för modellvalidering bör också göra det möjligt att snabbt upptäcka och hantera potentiella begränsningar för modellen. Valideringen bör omfatta en granskning av indata till modellen, modellens utformning och modellens utfall/resultat.
• • Indata till modellen: Kreditinstituten bör ha internt fastställda riktlinjer för kvalitet och tillförlitlighet i historisk, aktuell och framåtblickande information som används som indata i modellen. De uppgifter som används för att uppskatta reserver för förväntade kreditförluster bör vara relevanta för kreditinstitutets portföljer och, så långt det är möjligt, vara korrekta, tillförlitliga och fullständiga (dvs. utan uteslutningar som skulle kunna snedvrida beräkningarna av förväntade kreditförluster). Valideringen bör säkerställa att de uppgifter som används uppfyller dessa riktlinjer.
• • Modellens utformning: När det gäller modellens utformning bör valideringen kontrollera att den underliggande teorin för modellen är begreppsmässigt sund, erkänd och allmänt accepterad för det avsedda ändamålet. Ur ett framåtblickande perspektiv bör valideringen också bedöma i vilken omfattning modellen på övergripande modellnivå och individuell riskfaktornivå kan ta hänsyn till förändringar i de ekonomiska förutsättningarna eller kreditförutsättningarna och till förändringar i portföljens affärsprofil eller affärsstrategi, utan att modellens stabilitet försämras på något väsentligt sätt.
• • Modellens utfall/resultat: Kreditinstituten bör ha internt fastställda riktlinjer för acceptabla modellutfall. När tröskelvärdena för utfallen överskrids på ett väsentligt sätt bör det vidtas korrigerande åtgärder, och modellen bör vid behov kalibreras om eller ändras.
• c. Detaljerad dokumentation av regelverket för modellvalidering och för processen för modellvalidering. Detta bör omfatta dokumentation av de valideringsprocedurer som har utförts, eventuella ändringar i valideringsmetoden eller valideringsverktygen, intervall av data som har använts, valideringsresultat och eventuella korrigerande åtgärder som har vidtagits. Kreditinstituten bör se till att dokumentationen granskas och uppdateras regelbundet.
• d. En granskning av modellvalideringsprocessen som utförs av oberoende parter (t.ex. interna eller externa parter) för att utvärdera modellvalideringens övergripande effektivitet och kontrollera att modellvalideringen är oberoende av utvecklingsprocessen. Slutsatserna från granskningen bör rapporteras utan dröjsmål till lämplig befogenhetsnivå (t.ex. högre ledning, revisionskommitté).

4.2.6 Princip 6 – Kvalificerade kreditbedömningar

När kreditinstitut bedömer kreditrisk och värderar förväntade kreditförluster är det mycket viktigt att de använder sin erfarenhet av kreditbedömningar, framför allt för att ta hänsyn till rimlig och verifierbar framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer.

Kreditinstituten bör ha de verktyg som krävs för att säkerställa att förväntade kreditförluster uppskattas på ett tillförlitligt sätt och redovisas i tid. Eftersom information om tidigare erfarenheter av förluster eller inverkan av nuvarande förhållanden kanske inte fullt ut återspeglar kreditrisken i låneexponeringar bör kreditinstituten använda sin erfarenhet av kreditbedömningar för att fullt ut ta hänsyn till de förväntade konsekvenserna av all rimlig och verifierbar framåtblickande information, inklusive makroekonomiska faktorer, i sin uppskattning av förväntade kreditförluster. Kreditinstitutet bör dokumentera att de använder sin erfarenhet av kreditbedömningar i sin kreditriskmetod och se till att metoden ses över på ett lämpligt sätt.

Historisk information ger en användbar grund för att identifiera de trender och samband som behövs för att avgöra vilka riskdrivare för kreditrisk som låneexponeringarna berörs av. Uppskattningarna av förväntade kreditförluster får dock inte bortse från hur riskdrivare påverkas av olika (framåtblickande) händelser och förhållanden. Uppskattningen bör spegla de förväntade framtida underskotten i kassaflödena till följd av sådana effekter.

Kreditinstitutet bör inte undvika att ta hänsyn till framåtblickande information för att kostnaden för att införliva den framåtblickande informationen upplevs som för hög eller onödig, eller för att det finns osäkerhet i utformningen av framåtblickande scenarier. Kreditinstitutet får bortse från framåtblickande information om den tillkommande kostnaden och den operativa bördan för verksamheten för att ta fram informationen inte skulle bidra till en högkvalitativ implementering av redovisningsregelverket för förväntade kreditförluster.

Kreditinstitutet bör kunna visa att den framåtblickande information som tas med i beräkningen av förväntade kreditförluster har en koppling till riskdrivarna för kreditrisk för specifika exponeringar eller portföljer. Eftersom det kanske inte statistiskt går att påvisa en stark koppling mellan vissa typer av information, eller ens informationen som helhet, och riskdrivarna för kreditrisk, bör kreditinstituten använda sin erfarenhet av kreditbedömningar för att fastställa en lämplig nivå för den individuella eller kollektiva reserven. När en framåtblickande faktor som har konstaterats vara relevant inte ingår i den individuella eller kollektiva bedömningen kan det vara nödvändigt att göra tillfälliga justeringar.

Makroekonomiska prognoser och annan relevant information bör tillämpas på ett enhetligt sätt i de portföljer där riskdrivarna för kreditrisk i portföljerna påverkas på samma sätt av sådana prognoser/antaganden. När kreditinstituten gör sina uppskattningar av förväntade kreditförluster bör de också använda sin erfarenhet av kreditbedömningar för att avgöra deras position i kreditcykeln, vilket kan variera mellan de olika jurisdiktioner som institutet har låneexponeringar i.

Kreditinstituten bör vara noggranna när de fastställer nivån för de reserver för förväntade kreditförluster som ska redovisas i redovisningssammanhang, detta för att säkerställa att utfallet av uppskattningarna av reserverna är rimligt (dvs. stämmer överens med kravet på neutralitet och varken är under- eller överskattat).

Dessutom bör kreditinstituten använda en rad olika uppgifter från kreditriskhanteringen, även av framåtblickande karaktär för riskhanterings- och kapitaltäckningsändamål, när de utvecklar sina uppskattningar av förväntade kreditförluster.

4.2.7 Princip 7 – Gemensamma processer, system, verktyg och uppgifter

Kreditinstituten bör ha en sund process för att bedöma och mäta kreditrisk som ger dem en stabil grund för gemensamma processer, system, verktyg och uppgifter för att bedöma kreditrisker och redovisa förväntade kreditförluster.

Kreditinstituten bör i så stor utsträckning som möjligt använda gemensamma processer, system, verktyg och uppgifter för att bedöma kreditrisk, värdera förväntade kreditförluster för redovisningsändamål och fastställa förväntade förluster för kapitaltäckningsändamål för att förbättra tillförlitligheten och enhetligheten i uppskattningarna av förväntade kreditförluster, öka insynen och, genom marknadsdisciplin, skapa incitament för att använda sunda kreditriskmetoder.

Kreditriskmetoderna bör ses över regelbundet för att se till att de relevanta uppgifter som finns tillgängliga i kreditinstitutets organisation fångas upp och att systemen uppdateras i takt med att kreditinstitutets kreditgivnings- eller affärsmetoder ändras eller utvecklas över tid. Det bör finnas en återkopplingsprocess för att se till att information om uppskattningar av förväntade kreditförluster, ändringar i kreditrisk och verkliga förluster i låneexponeringar delas mellan kreditriskexperter, redovisningspersonal och personal som ansvarar för den lagstadgade rapporteringen och framför allt med den personal som arbetar med kreditgivning.

De gemensamma processer, system, verktyg och uppgifter som avses ovan kan omfatta system för att sätta kreditriskbetyg, beräknade PD-värden (efter lämpliga justeringar), status som förfallen till betalning, belåningsgrad, historiska förluster, produkttyp, amorteringsplan, krav på kontantinsats, marknadssegment, geografisk placering, åldersanalys så kallad vintageanalys (dvs. tidpunkt för utgivning) och typ av säkerhet.

4.2.8 Princip 8 – Upplysningar

Kreditinstitutets offentliga upplysningar bör främja transparens och jämförbarhet genom att i tid lämna relevanta upplysningar som underlättar beslutfattandet.

Syftet med offentliga upplysningar är att underlätta beslutsfattande genom att ge en rad olika användare tydlig och begriplig information om kreditinstitutets finansiella ställning och resultat och ändringar av dem. Kreditinstituten bör sträva efter att lämna relevanta och jämförbara upplysningar så att användarna kan fatta väl underbyggda beslut i rätt tid och kan utvärdera ledningsorganets och den högre ledningens förvaltning.

Upplysningar om hanteringen av finansiell risk och kreditrisk bör lämnas i enlighet med de tillämpliga redovisnings- och tillsynsregelverken.¹² Kreditinstituten bör lämna de upplysningar som krävs för att ge en rättvisande bild av deras exponering för kreditrisk, inklusive deras uppskattningar av förväntade kreditförluster, och lämna relevanta upplysningar om kreditinstitutets kreditgivningsmetoder.

¹² I enlighet med del 8 i förordning (EU) nr 575/2013, EBA/GL/2016/11 om informationskrav enligt del 8 i förordning (EU) nr 575/2013 och EBA/GL/2014/14 om väsentlighet, företagshemligheter, konfidentiell information och upplysningsfrekvens enligt artiklarna 432.1, 432.2 och 433 i förordning (EU) nr 575/2013.

Kreditinstitutets högre ledning bör i enlighet med de tillämpliga redovisningsstandarderna och redovisningsreglerna använda sitt omdöme för att fastställa en lämplig aggregerings- och detaljnivå för de upplysningar som offentliggörs och se till att upplysningarna hela tiden uppfyller redovisningskraven och ger inblick i kreditinstitutets exponering för kreditrisk och förväntade kreditförluster, så att användarna kan analysera enskilda institut och jämföra med relevanta jämförelsegrupper.

Kvantitativa och kvalitativa upplysningar bör sammantaget ge användarna en bild av de viktigaste antaganden/indata som används för att uppskatta förväntade kreditförluster. Offentliggjorda upplysningar bör belysa de policyer och definitioner som ingår i uppskattningen av förväntade kreditförluster (t.ex. vad som ligger till grund för kreditinstitutets gruppering av låneexponeringar i portföljer med liknande kreditriskegenskaper och dess definition av fallissemang¹³ ), faktorer som leder till ändringar i uppskattningarna av förväntade kreditförluster och på vilket sätt den högre ledningens erfarenhet av kreditbedömningar har beaktats. Upplysningar om väsentliga policyer bör ge en inblick i hur dessa policyer har tillämpats i kreditinstitutets specifika sammanhang.

¹³ I punkterna 89 och 90 i nästa avsnitt finns mer vägledning om definitionen av fallissemang.

Kreditinstituten bör lämna kvalitativa upplysningar om hur framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer, har införlivats i uppskattningen av förväntade kreditförluster i enlighet med det tillämpliga redovisningsregelverket, framför allt när bedömningen görs på individuell basis.

Upplysningar om grunden för grupperingar av låneexponeringar bör omfatta information om hur den högre ledningen förvissar sig om att låneexponeringar har grupperats korrekt, t.ex. att grupperna fortlöpande har likartade kreditriskegenskaper.

För att förbättra kvaliteten i de upplysningar som lämnas i fråga om uppskattningar av förväntade kreditförluster och göra informationen mer meningsfull, bör kreditinstitutet lämna en förklaring till väsentliga ändringar i uppskattningar av förväntade kreditförluster från en period till annan. Denna information bör innehålla relevanta kvalitativa och kvantitativa upplysningar som ger en bättre förståelse av hur uppskattningarna av förväntade kreditförluster har förändrats.

Kreditinstitutets ledningsorgan bör se över sin policy för upplysningar regelbundet för att se till att informationen som lämnas fortfarande är relevant för kreditinstitutets riskprofil, produktkoncentrationer, branschnormer och aktuella marknadsvillkor. Kreditinstituten bör lämna upplysningar som underlättar jämförelser med liknande institut och som gör det möjligt för användarna att följa ändringarna i kreditinstitutets uppskattningar av förväntade kreditförluster från en period till annan och göra meningsfulla analyser av nationella och internationella jämförelsegrupper.