9.3.1 Allmänna överväganden

Kreditinstituten bör ha definierade metoder för värdering av säkerheter avseende varje enskild säkerhetstyp, och metoderna bör vara tillräckliga och lämpliga i förhållande till säkerhetstypen i fråga.

All fast egendom som ställs som säkerhet bör värderas med utgångspunkt från marknadsvärde eller pantlånevärde enligt vad som anges i artikel 229 i förordning (EU) nr 575/2013. Lös egendom bör värderas till dess marknadsvärde.

När det gäller lös egendom bör kreditinstituten, i enlighet med kraven i artikel 199.6 i förordning (EU) nr 575/2013, regelbundet bedöma egendomens likviditet. Om väsentlig volatilitet i marknadspriserna föreligger bör institutet kunna uppvisa att säkerhetens värdering är tillräckligt konservativ.

När det gäller lös egendom bör kreditinstituten, i enlighet med kraven i artikel 210 i förordning (EU) nr 575/2013, inom en rimlig tidsram utföra en lämplig juridisk granskning för att bekräfta att säkerheten är indrivningsbar. Granskningen bör inkludera en bedömning av den lagliga rätten att driva in och realisera säkerheten i händelse av fallissemang.

Övergripande värderingar som enbart baseras på diskonterade återanskaffningskostnader bör inte användas. När det gäller inkomstgenererande egendom kan en marknadsjämförande eller diskonterad kassaflödesmetod användas.

Egendom som ställs som säkerhet bör värderas i enlighet med gällande internationella, europeiska och nationella standarder³³ .

³³ Dessa inbegriper Europeiska värderingsstandarder EVS-2016 (blå boken) och Royal Institute of Chartered Surveyors (RICS) standarder.