4.2 Identifiering, beräkning och allokering av kapital

I samband med utvärderingen av belopp, slag och fördelning av internt kapital i enlighet med artikel 73 i direktiv 2013/36/EU bör instituten basera bidraget från exponeringen mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret till den övergripande interna kapitalbedömningen på resultaten av institutets interna mätsystem, med beaktande av huvudantaganden och riskgränser. Den övergripande kapitalnivån bör stå i proportion till både institutets faktiska uppmätta risknivå (inklusive för exponering mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret) och dess riskaptit, och ska dokumenteras på vederbörligt sätt i dess rapport om intern process för bedömning av kapitalbehov (ICAAP-rapport).

Instituten bör visa att deras interna kapital är förenligt med nivån för exponering mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, med beaktande av effekten på internt kapital till följd av eventuella förändringar av institutets ekonomiska värde och framtida resultat som härrör från förändrade räntor. Instituten förväntas inte dubbelräkna sitt interna kapital för ekonomiska värdemått och resultatmått.

I sin ICAAP-analys av kapitalbehovet för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten överväga

• (a) internt kapital som innehas för risker knutna till ekonomiskt värde som kan uppstå från negativa ränterörelser, och
• (b) behov av internt kapital till följd av effekten av ränteförändringar på framtida resultatkapacitet, och de därav följande konsekvenserna för interna kapitalbuffertar.

Instituten bör inte förlita sig på tillsynsmyndighetens bedömning av kapitaltäckning för exponering mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret eller på extremvärdestestet (se avsnitt 4.5); i stället bör instituten utveckla och tillämpa sina egna metoder för kapitalallokering baserat på sin riskaptit, sin risknivå och sina strategier för riskhantering. Vid fastställandet av lämplig kapitalnivå bör instituten beakta både belopp och kvalitet på det kapital som behövs.

Vid bedömningar av kapitaltäckning för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör följande beaktas:

• (a) Storleken och löptiden av interna gränser för exponering mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, och huruvida dessa gränser kan uppnås vid kapitalberäkningen.
• (b) Kostnaden för att risksäkra öppna positioner som är avsedda för att utnyttja interna förväntningar på framtida räntenivåer.
• (c) Känsligheten av interna åtgärder för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret för väsentliga eller ofullkomliga modelleringsantaganden.
• (d) Effekten av chock- och stresscenarier på positioner som prissätts med olika ränteindex (basrisk).
• (e) Effekterna på ekonomiskt värde och resultat (inbegripet effekter på portföljens verkliga värde via övrigt totalresultat) hos obalanserade positioner i olika valutor.
• (f) Effekterna på inbäddade förluster och inbäddade vinster.
• (g) Fördelningen av kapital i förhållande till risker mellan juridiska personer som ingår i gruppens konsolidering under tillsyn, utöver den samlade kapitaltäckningen på gruppnivå.
• (h) De underliggande riskfaktorerna.
• (i) Under vilka förhållanden risken kan bli verklighet.

Resultaten av kapitaltäckningen för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör övervägas i ett instituts interna process för bedömning av kapitalbehov och påverka bedömningen av kapital knutet till affärsområden.

För att avväga hur stort internt kapital som ska innehas för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten tillämpa mätsystem och olika räntechock- och stresscenarier som är anpassade till institutets riskprofil för att kvantifiera den potentiella omfattningen av eventuella ränteriskeffekter under ogynnsamma förhållanden.

Institut som använder modeller för ekonomiskt kapital bör se till att den interna kapitalallokeringen till ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret delas upp på ett tillfredsställande sätt i den totala allokeringen av ekonomiskt kapital, och att eventuella antaganden om diversifiering dokumenteras och deras tillförlitlighet samt stabilitet kontrolleras med hjälp av historiska data som är lämpliga för det enskilda institutet och de marknader på vilka det är verksamt. Kostnader för ekonomiskt kapital kan allokeras tillbaka till affärsenheter och produkter för att se till att de som ansvarar för hanteringen av de underliggande verksamheterna eller produkterna är medvetna om de fullständiga kostnaderna.

När instituten överväger huruvida en allokering av internt kapital bör göras med hänsyn till ränterisk i resultatet som följer av verksamhet utanför handelslagret bör hänsyn tas till

• (a) den relativa betydelsen av räntenetto i förhållande till nettoinkomster och därmed effekten av betydande variationer i räntenetto från år till år,
• (b) faktiskt räntenetto som kan uppnås i olika scenarier (dvs. i vilken utsträckning marginalerna är tillräckligt omfattande för att absorbera volatiliteten som uppstår utifrån räntepositioner och förändringar av skuldkostnaden),
• (c) möjligheten att faktiska förluster uppstår vid stress eller som ett resultat av långsamma förändringar av marknadsmiljön, då det kan bli nödvändigt att likvidera positioner som var avsedda för långsiktig investering för att stabilisera resultatet,
• (d) den relativa betydelsen av räntekänsliga instrument (inbegripet räntederivat) utanför handelslagret, med potentiella effekter som antingen syns i resultaträkningen eller direkt i eget kapital (t.ex. via övrigt totalresultat), och
• (e) variationer i räntenetto, styrkan och stabiliteten i resultatflödet och inkomstnivån som krävs för att skapa och upprätthålla normal affärsverksamhet. Institut med en hög ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret som, vid ett rimligt antal marknadsscenarier, kan leda till förlust, minskad normal utdelning, eller minskad affärsverksamhet bör se till att de har tillräckligt med kapital för att motstå de negativa effekterna av dessa scenarier.

Instituten bör överväga att justera den interna kapitalbufferten om det av resultaten av deras stresstester framgår att det finns en risk för minskade intäkter (och därmed minskad kapacitet att generera kapital) vid stresscenarier.