4.1 Program för stresstestning

Instituten bör ha ett inrättat program för stresstestning som åtminstone täcker följande:

• a) Vilka typer av stresstestning som används och deras huvudsakliga mål och tillämpningar.
• b) Hur ofta de olika stresstesten utförs.
• c) Vilka interna styrformer som används, inklusive väldefinierade, öppna och enhetliga ansvarsfördelningar och förfaranden.
• d) Vilka tillämpningsområden de omfattade enheterna har och stresstestens omfattning, t.ex. risktyper och portföljer (om det rör sig om en grupp).
• e) Vilken datainfrastruktur som är relevant.
• f) Vilken metod som tillämpas, inklusive vilka modeller som används och möjliga kopplingar mellan stresstest för likviditet och stresstest för solvens, närmare bestämt omfattningen av sådana dynamiska samspel och insamlingen av återkopplingseffekter.
• g) Vilka antaganden som används, inklusive affärs- och ledningsantaganden, och korrigerande åtgärder som planeras för varje stresstest.

Moderinstitut inom en medlemsstat och inom EU bör även utarbeta ett program för gruppstresstestning, som ska godkännas och övervakas av ledningsorganet och genomföras av deras verkställande ledning i samband med deras centraliserade riskhanteringspolicy. Ett program för gruppstresstestning bör i lämplig utsträckning omfatta och rikta sig till alla institut som är föremål för konsoliderad tillsyn.

De institut som omfattas av konsoliderad tillsyn bör ta hänsyn till det relevanta programmet för gruppstresstestning när de inrättar sina enskilda program för stresstestning.

Instituten bör även ta med omvänd stresstestning och scenarier för omvänd stresstestning i sina program för stresstestning.

Instituten bör se till att deras program för stresstestning är praktiskt genomförbara och att de fungerar som beslutsunderlag på alla lämpliga ledningsnivåer när det gäller alla befintliga och potentiella väsentliga risker.

Instituten bör regelbundet bedöma sina program för stresstestning för att fastställa deras ändamålsenlighet och hållbarhet, och bör uppdatera dem när så är lämpligt. Bedömningen bör göras minst en gång om året, på grundval av både en kvantitativ och en kvalitativ analys, och bör fullt ut återspegla de föränderliga externa och interna förhållandena. Instituten bör se till att bedömningarnas frekvens fastställs med hänsyn till frekvensen för motsvarande stresstest.

Instituten bör se till att deras kvantitativa analys enligt föregående punkt omfattar tillförlitliga kvantitativa tester som utfallstestverktyg för att validera antagandena, parametrarna och resultaten från stresstestmodellerna (t.ex. modeller för kreditrisk, modeller för marknadsrisk och modeller för nettointäkter före kreditförluster). Instituten bör se till att deras kvalitativa analys enligt föregående punkt grundas på expertomdömen eller referensbedömningar.

När instituten gör en bedömning av programmet för stresstestning ska de åtminstone överväga följande:

• a) Programmets ändamålsenlighet när det gäller att uppfylla de avsedda ändamålen.
• b) Behovet av förbättringar.
• c) Identifierade riskfaktorer, definitioner och motiveringar för relevanta scenarier och modellantaganden, och hur känsliga resultaten är för dessa antaganden, samt expertomdömenas roll i att garantera att bedömningen åtföljs av en tillförlitlig analys.
• d) Modellens resultat, inklusive i fråga om data utanför den datamängd som användes för att utveckla modellen.
• e) Hur man bör införliva möjliga negativa återkopplingar mellan solvens och likviditet.
• f) Tillräckligheten för de möjliga kopplingarna mellan stresstest för solvens och stresstest för likviditet.
• g) Återkoppling från behöriga myndigheter i samband med deras tillsynstest eller andra stresstest.
• h) Tillräckligheten för datainfrastrukturen (systemimplementering och datakvalitet).
• i) Lämplig nivå av medverkan av den verkställande ledningen och ledningsorganet.
• j) Alla antaganden (inklusive affärsantaganden och/eller ledningsantaganden) och ledningsåtgärder som planeras, på grundval av stresstestningens syfte, typ och resultat, inklusive en bedömning av hur genomförbara ledningens åtgärderna är i stressituationer och ett föränderligt företagsklimat.
• k) Tillräckligheten för den relevanta dokumentationen.

Institutets program för stresstestning bör dokumenteras på lämpligt sätt för alla typer av stresstester som utförs för enskilda risktyper och/eller på portföljnivå samt den företagsomfattande nivån. Dokumentationen bör åtminstone täcka följande:

• a) Metoden för stresstestning.
• b) De möjliga kopplingarna mellan stresstest för solvens och stresstest för likviditet, närmare bestämt en kartläggning av sambandet mellan försämrad kapitalsituation (solvens) och förmågan att emittera företagscertifikat och obligationer (likviditet), makrodrivna sannolikheter för fallissemangförändringar (solvens) och den underförstådda riskklassmigrationen för bankers icke intecknade tillgångar och effekten på säkerheter som satts in på den relevanta centralbanken (likviditet), ökningen av förväntade nödlidande lån (solvens) och minskningen av förväntade inflöden från återbetalningar av lån eller från icke-finansiella företagsobligationer (likviditet) eller ett möjligt likviditetsgap (likviditet) och nödförsäljningar av tillgångar (solvens) och en ökning av finansieringskostnader (likviditet) och vinst- och förlusteffekter (solvens).
• c) De roller och ansvarsområden som fastställs i den interna policyn, med specificerade funktioner för den andra och tredje försvarslinjen och processer för åtminstone genomförandet av programmet för stresstestning.
• d) En beskrivning av hela processen för utformning, godkännande, genomförande, övervakning av genomförandet och regelbunden bedömning av programmet för stresstestning och programmets resultat.
• e) En beskrivning av processerna för att utvärdera stresstestresultatet, inklusive uppgifter om områden som till vissa delar kräver manuell eller mänsklig bedömning, och dessutom av processen för att använda resultatet som underlag för ledningens åtgärder och institutets strategi.
• f) En beskrivning och förteckning av de relevanta it-applikationer som används för stresstestning (och om det finns ett centralt arkiv kan en hänvisning göras till detta).

Programmet för stresstestning bör diskuteras inom hela organisationen, till exempel av riskkommittén och internrevisorer. Affärsenheter som inte ansvarar för utformningen och tillämpningen av programmet och/eller externa experter som inte är delaktiga i detta bör spela en viktig roll i bedömningen av denna process, med beaktande av relevant sakkunskap i specifika ämnesområden.

Instituten bör se till att både den inledande utformningen och bedömningen av programmet för stresstestning sker mot bakgrund av en effektiv dialog med experter från institutets alla affärsområden och att programmet och dess uppdateringar på ett lämpligt sätt har granskats av institutets verkställande ledning³ och ledningsorgan, som även ansvarar för att övervaka programmets genomförande och tillsyn.

³ Se även kapitel II avsnitt 1 i EBA:s Riktlinjer för intern styrning .