5.2.1 Omförhandlingsenheter för nödlidande exponeringar

I syfte att i tillräckligt hög utsträckning förhindra eventuella intressekonflikter vid hanteringen av nödlidande exponeringar samt till fullo utnyttja relevant kompetens inom hela organisationen bör kreditinstituten upprätta särskilda omförhandlingsenheter för nödlidande exponeringar. Dessa enheter ska arbeta oberoende av affärsverksamheten inom kreditorganisationen. Denna åtskillnad mellan funktioner bör omfatta både kundrelaterad verksamhet (t.ex. förhandlingar om anståndslösningar med kunder) och beslutsprocesser. Mot bakgrund av detta bör kreditinstituten överväga implementeringen av särskilda beslutande organ för omförhandlingar av nödlidande exponeringar (t.ex. en kommitté för nödlidande exponeringar).

I situationer då överlappningar mellan beslutande organ, chefer eller experter inom kreditgivningsprocessen inte kan undvikas bör det institutionella ramverket och internkontroller säkerställa att potentiella intressekonflikter begränsas i tillräcklig utsträckning.

Kreditinstituten bör ha etablerade rutiner som ser till att regelbunden återkoppling mellan affärsenheter inom kreditorganisationen och omförhandlingsenheter för nödlidande exponeringar sker.

När kreditinstituten utformar en lämplig struktur för omförhandlingsenheterna för nödlidande exponeringar bör de ta hänsyn till karaktären och egenskaperna hos huvudportföljerna med nödlidande exponeringar, inklusive typen av exponering (privatpersoner och mindre företag, små och medelstora företag, stora företag) samt typen av säkerhet som portföljerna innehåller.

Kreditinstituten bör överväga att utforma automatiserade förfaranden för omförhandlingsenheterna för nödlidande exponeringar avseende homogena portföljer med nödlidande exponeringar inom segmentet hushållsexponeringar. För företagsportföljer med nödlidande exponeringar bör kreditinstituten, när så är relevant och beroende på de nödlidande exponeringarnas sektorkoncentration, överväga en relationsbaserad förvaltningsmetod med sektorspecifik specialisering av personalen inom omförhandlingsenheten i fråga. För portföljer som innehåller enskilda näringsidkare och mikroföretag bör en kombination av automatiserade funktioner och relationsbaserad förvaltning övervägas.

Små och mindre komplexa kreditinstitut (t.ex. institut som klassificeras inom ÖuP-kategori 3 eller 4) kan etablera särskilda omförhandlingsfunktioner som är proportionerliga till institutets storlek, karaktär, komplexitet och riskprofil. Kreditinstituten bör säkerställa att utformningen av sådana funktioner förhindrar och undanröjer intressekonflikter vid hantering av nödlidande exponeringar.

Av hänsyn till proportionalitet kan små och mindre komplexa kreditinstitut (t.ex. de som klassificeras inom ÖuP-kategori 3 eller 4), som ett alternativ till att upprätta särskilda beslutsorgan för omförhandlingar av nödlidande exponeringar, välja att hantera de relevanta kraven inom sina befintliga kredit- eller riskkommittéer så länge eventuella intressekonflikter förebyggs i tillräckligt stor utsträckning.