9.7 Värdering av ianspråktagna tillgångar

Kreditinstituten bör starkt överväga att klassificera ianspråktagna tillgångar som anläggningstillgångar som innehas för försäljning enligt IFRS 5. Denna behandling i redovisningen innebär att tillgången måste vara tillgänglig för omedelbar försäljning i dess aktuella tillstånd (IFRS 5 7), att ledningsorganet bör godkänna en enskild plan för att sälja tillgången inom en kort tidsram (normalt ett år) och att en aktiv försäljningspolicy bör eftersträvas (IFRS 5 8), och därmed främjas återhämtningar.

Ianspråktagna tillgångar som erhålls bör värderas till det lägsta av

• a) värdet av tillämpbara finansiella tillgångar, där tillgången som tagits i anspråk eller erhållits som betalning av en skuld behandlas som säkerhet,
• b) den ianspråktagna tillgångens verkliga värde, minus försäljningskostnader.

När det verkliga värdet inte beräknas genom hänvisning till en aktiv marknad utan baseras på en värderingsteknik (antingen nivå 2 eller nivå 3) krävs vissa justeringar, särskilt till följd av två faktorer:

• a) Tillgångarnas skick eller fysiska placering. Risker och ovisshet när det gäller tillgången bör ingå i uppskattningen av det verkliga värdet.
• b) Volymen eller aktivitetsnivån på marknaderna som rör tillgångarna. Kreditinstitutets tidigare erfarenheter av enheten i samband med realiseringar samt av skillnaderna mellan belopp som fastslås av värderingstekniken och slutliga belopp som erhålls vid realiseringar bör ingå i beräkningen. Det kan vara lämpligt att dokumentera antaganden som görs i syfte att mäta denna justering och dokumentationen bör finnas tillgänglig för chefen på begäran. Värdejusteringar för illikviditet får övervägas.

När kreditinstitutens ianspråktagna tillgångar fortfarande står under färdigställande och det beslutas att färdigställandet bör slutföras innan tillgången säljs bör instituten visa fördelarna med denna strategi samt att kostnaderna inte kommer att överstiga det verkliga värdet, minus kostnader för att slutföra och sälja tillgången, med beaktande av den lämpliga värdejusteringen för illikviditet som beskrivs ovan.

När en ianspråktagen tillgång har överskridit den genomsnittliga försäljningstiden för liknande tillgångar för vilka aktiva försäljningspolicyer finns etablerade, bör kreditinstituten revidera värdejusteringen för illikviditet som tillämpats under den beskrivna värderingsprocessen genom att öka justeringen i enlighet med omständigheterna. Under dessa omständigheter bör kreditinstituten undvika att erkänna återföringar/upphävanden av befintlig ackumulerad nedskrivning av tillgången, eftersom dess kvardröjande förekomst i balansräkningen ger belägg för att kreditinstitutet inte kan sälja tillgången vid en högre värdering.

Hur ofta värdering av ianspråktagna tillgångar bör göras och vilka förfaranden som är tillämpliga är desamma som gäller för fast egendom, som beskrivs i avsnitt 9.1.2 och 9.2.