10. Tillsynsutvärdering av hanteringen av nödlidande exponeringar och exponeringar med anstånd

Som en del av den löpande kontakten med kreditinstituten, som stipuleras i ÖuP, bör behöriga myndigheter övervaka kreditinstitutens tillämpning av dessa riktlinjer, i synnerhet vad gäller utveckling och implementering av strategier för nödlidande exponeringar med relaterad styrning och operativa ramverk enligt beskrivningen i avsnitt 4 och 5. De behöriga myndigheternas bedömningar bör inbegripa, men inte begränsas till, huruvida kreditinstitutets strategi för nödlidande exponeringar

• a) införlivas i kreditinstitutets övergripande strategi och är föremål för tillämplig styrning avseende nödlidande exponeringar som inkluderar ett riskhanterings- och kontrollramverk,
• b) grundas i en trovärdig självutvärdering av kreditinstitutets interna kapacitet,
• c) på erforderligt sätt beaktar kreditinstitutets verksamhetsmiljö, externa förhållanden och kapitalställning,
• d) inte enbart omfattar kortfristiga tidshorisonter utan även medelfristiga och/eller långfristiga sådana,
• e) inbegriper tidsbundna och realistiska men ambitiösa kvantitativa målsättningar för nödlidande exponeringar och målsättningar för ianspråktagna tillgångar, när så är lämpligt, och att dessa stöds av en verksamhetsplan.

Om den behöriga myndigheten fastslår att ett kreditinstituts strategi för nödlidande exponeringar tydligt saknar en eller flera av de faktorer som anges i punkt 235 a–e bör detta anses vara en allvarlig brist i strategin för nödlidande exponeringar. I detta fall bör den behöriga myndigheten kräva en omedelbar revidering av strategin för nödlidande exponeringar.

Om resultatet av den behöriga myndighetens bedömning är att kraven i punkt 235 a–e generellt uppfylls av strategin för nödlidande exponeringar, men vissa brister identifieras, bör den behöriga myndigheten säkerställa att kreditinstitutet lägger fram en åtgärdsplan för hur institutet ska avhjälpa bristerna och etablera en effektiv och tidsrimlig hanteringsram för nödlidande exponeringar.

Behöriga myndigheter bör tillämpa och utföra tillsynsutvärderingar på ett proportionerligt sätt, med hänsyn till institutets specifika egenskaper (t.ex. storlek, karaktär och komplexitet). I sina ÖuP-bedömningar av strategier för nödlidande exponeringar och relaterade styrnings- och operativa organisering bör de behöriga myndigheterna även beakta institutens affärsmodeller, i synnerhet när institutets enda verksamhet är inköp och försäljning av nödlidande exponeringar.

Proportionalitet i tillsynsbedömningen av strategin för nödlidande exponeringar hos ett litet eller mindre komplext kreditinstitut (t.ex. ett institut som ingår i ÖuP-kategori 3 eller 4³⁴ ) kan uppnås genom att bedömningen anpassas efter ÖuP-åtagandemodellen, vilken säkerställer en riskbaserad översynsmetod och tar globala och inhemska instituts systemvikt i beaktande.

³⁴ Beskrivs i avsnitt 2.1.1, ”Kategorisering av institut”, i EBA:s riktlinjer om ÖuP (EBA/GL/2014/13).

Behöriga myndigheter bör pröva kreditinstitutens:

• a) Verksamhetsplan och organisatoriska arrangemang om något av följande kriterier uppfylls:
• i. Ramverket för att identifiera, mäta, hantera, övervaka och begränsa nödlidande exponeringar och exponeringar med anstånd, inklusive när det gäller tidigt erkännande av nödlidande exponeringar och lämpliga omförhandlingsåtgärder, bedöms av de behöriga myndigheterna vara otillräcklig i förhållande till storleken och komplexiteten på kreditinstitutets problem med nödlidande exponeringar.
• ii. Institutet allokerar inte, eller förutser inte framtida allokering av, erforderliga personella och tekniska resurser eller ger möjlighet till lämplig omfattning av interna kontrollfunktioner.
• iii. Institutet beskriver inte det operativa genomförandet av bevaknings- och uppföljningsprocessen för nödlidande exponeringar på ett erforderligt sätt.
• b) Strategi för nödlidande exponeringar: om kombinationen av strategiska alternativ för olika portföljer och segment, inklusive ianspråktagna tillgångar när sådana existerar, inte enligt myndigheten leder till den mest effektiva och verkningsfulla strategin för reducering av nödlidande exponeringar.
• c) Kapitalplan: om den inte på tillämpligt sätt redogör för den planerade reduceringen av nödlidande exponeringar från balansräkningen enligt strategin för nödlidande exponeringar, och inte inbegriper lämpliga åtgärder som säkerställer att ett tillräckligt belopp i form av kapital och kapitalbuffertar finns tillgängliga samt inte planerar inför tillräckliga nedskrivningar och bortskrivningar i god tid.
• d) Prestationsbedömningssystem: om incitament för ledningsorganet och relevanta chefer och personal saknar specifika kvantitativa faktorer som är knutna till de reduceringsmål för nödlidande exponeringar som anges i kreditinstitutets strategi för nödlidande exponeringar.

Men hänsyn till vikten av tidig upptäckt och förebyggande av försämrad kreditkvalitet bör behöriga myndigheter bedöma huruvida ”early warning”-mekanismerna finns implementerade i kreditinstitutets interna förfaranden.

Behöriga myndigheter bör bedöma om kreditinstituten

• a) har en etablerad anståndspolicy och relaterade processer för att bedöma anståndsåtgärders bärkraft samt övervaka åtgärdernas effektivitet och verkningsgrad,
• b) redovisar och klassificerar nödlidande exponeringar och exponeringar med anstånd, inbegripet kriterier för ingång i och utträde ur klassificeringarna, på ett konsekvent sätt i hela den konsoliderade situationen och i enlighet med definitionerna som anges i bilaga V till kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 680/2014,
• c) har etablerade policys och metodiker som säkerställer att nedskrivningar och bortskrivningar värderas samt att nedskrivningar och avskrivningar redovisas i god tid.

Behöriga myndigheter bör säkerställa att kreditinstituten har etablerade och tillämpliga skriftliga policyer och förfaranden för värderingar av egendom, enligt vad som anges i avsnitt 9. Behöriga myndigheter bör särskilt verifiera att dessa riktlinjer omfattar alla former av lös och fast egendom som används för att säkra kreditexponeringar, kriterierna för tillämpningen av individuella kontra indexerade värderingar och kraven som gäller beträffande lämpliga värderare.

Om kreditinstituten rapporterar väsentliga avvikelser från verksamhetsplanen i enlighet med avsnitt 4.4 bör de behöriga myndigheterna bedöma huruvida de föreslagna korrigerande åtgärderna är tillräckliga för att avhjälpa avvikelsen från planen. Den behöriga myndigheten bör kräva ytterligare åtgärder av kreditinstitutet om myndigheten inte är övertygad om de föreslagna åtgärdernas effektivitet.

Ovanstående riktlinjer beträffande tillsynsutvärderingar av hanteringen av nödlidande exponeringar och exponeringar med anstånd kompletterar och specificerar den bedömning av nödlidande exponeringar och exponeringar med anstånd som är en del av bedömningen av kreditriskhanteringen som stipuleras i EBA:s riktlinjer om gemensamma förfaranden och metoder för ÖuP. Slutsatserna av tillsynsutvärderingen bör beaktas i bedömningen av kreditrisk enligt avdelning 6.2 i EBA:s riktlinjer om gemensamma förfaranden och metoder för ÖuP samt tillför information till kreditriskbedömningar.