Tillämpningsområde

Riktlinjerna gäller institut som omfattas av definitionen i artikel 4.1.3 i förordning (EU) nr 575/2013. När lånet omfattas av direktiv 2014/17/EU ( direktivet om hypotekslån, även kallat bolånedirektivet ) ska avsnitt 5 tillämpas på kreditgivare enligt definitionen i artikel 4.2 i detta direktiv, med undantag för punkt 93. När lånet omfattas av direktiv 2008/48/EG ( konsumentkreditdirektivet ) ska avsnitt 5 tillämpas på kreditgivare enligt definitionen i artikel 3 b i detta direktiv, med undantag för punkt 93.

Riktlinjerna gäller institutens interna styrning och förfaranden i samband med kreditgivningsprocesser, och under kreditfaciliteternas hela livscykel. Dessa riktlinjer gäller även praxis, policyer, processer och förfaranden för riskhantering vad gäller kreditgivning och övervakning av presterande exponeringar samt deras integration i ramverket för övergripande styrning och riskhantering.

Avsnitten 4 och 8 gäller all kreditrisk som institut tar, med undantag för räntebärande värdepapper, derivat och transaktioner för värdepappersfinansiering.

Avsnitten 5 och 6 gäller för lån till konsumenter, mikroföretag och småföretag samt medelstora och stora företag. Avsnitten 5 och 6 gäller inte lån och förskott till kreditinstitut, värdepappersföretag, finansinstitut, försäkrings- och återförsäkringsföretag och centralbanker samt lån och förskott till suveräna stater, vilket inbegriper statliga myndigheter, regionala och lokala myndigheter samt offentliga organ. Avsnitten 5 och 6 gäller inte lån med anstånd och nödlidande lån.

De behöriga myndigheterna får överväga att tillämpa avsnitten 6 och 7 på kreditgivare som omfattas av direktiv 2014/17/EU och direktiv 2008/48/EU och som inte är kreditinstitut.

När en egendom, i samband med fastighetsutlåning, används för flera olika ändamål, t.ex. som bostadsfastighet och kommersiell fastighet, bör egendomen antingen klassificeras i enlighet med dess huvudsakliga användning eller betraktas som separata fastigheter, utifrån det område som är avsett för varje användning. Om en sådan bedömning inte objektivt kan utföras (t.ex. kan vissa delar av egendomen vara tillgängliga för gemensamt bruk av alla), kan egendomen klassificeras i enlighet med dess huvudsakliga användning.

De behöriga myndigheterna bör se till att instituten tillämpar dessa riktlinjer på individuell nivå, undergruppsnivå och gruppnivå i enlighet med artikel 109 i direktiv 2013/36/EU, såvida inte de behöriga myndigheterna utnyttjar undantagen så som de definieras i artikel 21 och artikel 109 i direktiv 2013/36/EU. De behöriga myndigheterna bör också se till att instituten tillämpar dessa riktlinjer på undergruppsnivå och individuell nivå, i linje med policyer och praxis på gruppnivå och med beaktande av institutens särart och deras kreditportföljer.