Syfte och tillämpningsområde

I dessa riktlinjer fastställs kraven för utformningen och genomförandet av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis för erbjudande eller tillhandahållande av bankprodukter och banktjänster till konsumenter av institut enligt definitionen i punkt 17, i syfte att skydda konsumenter från den intressekonflikt som ersättningen till försäljningspersonal kan orsaka.

Dessa riktlinjer innehåller närmare uppgifter om hur finansinstitut bör verkställa de särskilda bestämmelser som föreskrivs i tillämpliga EU-direktiv, t.ex. i) artiklarna 74.3 och 75.2 i direktiv 2013/36/EU² , som ger EBA i uppdrag att utarbeta riktlinjer om kreditinstitutens styrsystem, inklusive ersättningspolicy och ersättningspraxis, ii) artikel 7.2 i direktiv 2014/17/EU³ , som kräver att medlemsstaterna ska se till att kreditgivares och kreditförmedlares arvodering av sin personal inte inkräktar på skyldigheten att agera hederligt, rättvist, transparent och professionellt, med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen, samt iii) artiklarna 11.4 i direktiv (EU) 2015/2366⁴ och 3.1 i direktiv 2009/110/EG⁵ , som kräver att betalningsinstitut respektive institut för elektroniska pengar har effektiva styrsystem, i den mån de avser ersättningspolicy och ersättningspraxis.

² Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG. 3 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34). 4 Europaparlamentets och rådets direktiv 2015/2366 av den 25 november 2015 om betaltjänster på den inre marknaden och om ändring av direktiven 2002/65/EG, 2009/110/EG, 2013/36/EG samt förordning (EU) nr 1093/2010 samt upphävande av direktiv 2007/64/EG (EUT L 337, 23.12.2015, s. 35). 5 Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/110/EG av den 16 september 2009 om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 10.10.2009, s. 7). 6 Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).

Dessa riktlinjer omfattar inte ersättningar som institut betalar till kreditförmedlare (ofta kallade provisioner) och påverkar inte de ersättningsregler som föreskrivs i direktivet 2014/17/EU⁶ och framför allt i artikel 7.2 i det direktivet, som kräver att kreditgivare som arvoderar kreditförmedlare måste göra detta på ett sätt som inte hindrar kreditgivare, kreditförmedlare eller utsedda representanter från att agera hederligt, rättvist, transparent och professionellt, med beaktande av konsumentens rättigheter och intressen.

De bankprodukter och banktjänster som berörs är de som omfattas av de lagstiftningsakter enligt vilka instituten är auktoriserade eller har tillstånd att utöva sin verksamhet enligt definitionen i punkt 17.

Dessa riktlinjer påverkar inte heller tillämpningen av striktare krav i tillämplig sektorsspecifik lagstiftning, och framför allt enligt artikel 7.4 i direktiv 2014/17/EU, vad gäller tillhandahållande av rådgivningstjänster enligt definitionen i artikel 4.21 i det direktivet.

Behöriga myndigheter kan vilja överväga hur tillämpningen av dessa riktlinjer ska ske även för andra enheter än institut enligt definitionen i punkt 17, framför allt för

• a. andra mellanhänder än kreditförmedlare enligt definitionen i artikel 4.5 i direktiv 2014/17/EU,
• b. utsedda representanter enligt definitionen i artikel 4.8 i direktiv 2014/17/EU.

Behöriga myndigheter kan vilja överväga hur tillämpningen av dessa riktlinjer ska ske i förhållande till andra personer än konsumenter enligt definitionen i punkt 17, t.ex. mikroföretag och små och medelstora företag.

Behöriga myndigheter kan till sist även vilja överväga hur tillämpningen av dessa riktlinjer ska ske avseende de ersättningar (även kallade provisioner) som finansinstitut betalar till kreditförmedlare.

Där dessa riktlinjer anger ett resultat kan resultatet uppnås med olika medel. Behöriga myndigheter kan vilja bedöma lämpligheten för de medel som används av ett finansinstitut med hänsyn till verksamhetens art, omfattning och komplexitet.

Genomförandet av dessa riktlinjer ska inte påverka kraven på kreditinstituten att följa EBA:s riktlinjer för en sund ersättningspolicy enligt artiklarna 74.3 och 75.2 i direktiv 2013/36/EU och offentliggörande enligt artikel 450 i förordning (EU) nr 575/2013.