4. Riktlinjer för ersättningspolicy och ersättningspraxis

1.1. Instituten bör utforma och genomföra en ersättningspolicy och en ersättningspraxis som tar hänsyn till konsumenternas rättigheter och intressen. Framför allt bör institut se till att monetära och/eller icke monetära ersättningsformer inte ger incitament som leder till att berörda personer gynnar sina egna intressen eller institutets intressen till nackdel för konsumenterna.

1.2. Vid utformningen av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis bör instituten överväga om denna policy och praxis medför risker för att nackdelar uppstår för konsumenterna och då bör instituten förhindra att sådana risker uppstår.

1.3. Institutens personalfunktion bör delta i och prägla utformningen av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis. Dessutom bör funktionerna för riskkontroll och regelefterlevnad, om de finns etablerade, bistå med rekommendationer vid utformningen av en ersättningspolicy och ersättningspraxis.

1.4. I syfte att utvärdera en berörd persons resultat bör instituten fastställa lämpliga kriterier i ersättningspolicyn och ersättningspraxisen som ska användas för att bedöma resultat med hänsyn till konsumenternas rättigheter och intressen.

1.5. Vid utformningen av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis bör instituten överväga både kvalitativa och kvantitativa kriterier för att fastställa den rörliga ersättningsnivån i syfte att se till att konsumenternas rättigheter och intressen beaktas på ett lämpligt sätt.

1.6. Instituten bör inte utforma en ersättningspolicy och en ersättningspraxis som

• a. endast kopplar ersättningen till ett kvantitativt mål för erbjudandet eller tillhandahållandet av bankprodukter och banktjänster, eller
• b. gynnar erbjudandet eller tillhandahållandet av en specifik produkt eller produktkategori framför andra produkter, t.ex. produkter som är mer lönsamma för institutet eller för en berörd person till konsumentens nackdel.

1.7. Där en ersättningspolicy och en ersättningspraxis tillåter rörlig ersättning bör institutet se till att kvoten mellan ersättningens fasta och rörliga komponenter är väl avvägd och tar hänsyn till konsumenternas rättigheter och intressen. Institutens ersättningsprinciper bör också omfatta flexibla regler för rörlig ersättning, som ger möjlighet att välja att i lämpliga fall inte betala ut någon rörlig ersättning alls.

1.8. Instituten bör undvika en onödigt komplex policy och praxis och otydliga kombinationer av olika policyprogram och praxis.

2.1. Instituten bör dokumentera ersättningspolicyn och ersättningspraxisen, spara dem för revisionsändamål under minst fem år från det sista tillämpningsdatumet och på begäran ställa dem till berörda myndigheters förfogande. Denna dokumentation bör omfatta utan att begränsa sig till

• a) målen för institutens ersättningspolicy och ersättningspraxis,
• b) de berörda personer som omfattas av denna policy och praxis,
• c) hur ersättningspolicyn har genomförts i praktiken, inklusive kriterierna för rörlig ersättning i de fall rörlig ersättning ges.

2.2. Innan berörda personer tillåts erbjuda bankprodukter eller banktjänster till konsumenter bör de på ett enkelt och transparent sätt tydligt informeras om den ersättningspolicy och den ersättningspraxis som är tillämplig för dem.

2.3. Ersättningspolicyn och ersättningspraxisen bör vara lätt åtkomliga för alla berörda personer på institutet.

3.1. Ledningsorganet godkänner och behåller det slutliga ansvaret för institutets ersättningspolicy och ersättningspraxis.

3.2. Ledningsorganet bör be ersättningskommittén, om en sådan finns etablerad, om råd för institutets ersättningspolicy och ersättningspraxis vad som gäller för uppfyllandet av dessa riktlinjer.

3.3. Funktionen för regelefterlevnad, om en sådan finns etablerad, bör bekräfta att ersättningspolicyn och ersättningspraxisen överensstämmer med dessa riktlinjer.

3.4. Ändringar av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis få endast göras med ledningsorganets godkännande.

4.1 Instituten bör, minst en gång per år, granska sin ersättningspolicy och ersättningspraxis för att säkerställa att dessa riktlinjer uppfylls. När ett institut identifierar att en kvarstående risk för nackdelar för konsumenten kan uppstå som ett resultat av utformningen av en ersättningspolicy och en ersättningspraxis enligt punkt 1.2 i dessa riktlinjer, bör instituten under granskningen bedöma om någon av dessa kvarstående risker utkristalliserar sig och orsakar nackdelar för konsumenter.

4.2 Om granskningen visar att ett instituts ersättningspolicy och ersättningspraxis inte fungerar som avsett eller som det var fastställt bör institutet ändra sin ersättningspolicy och ersättningspraxis i enlighet med dessa riktlinjer.

4.3 Instituten bör införa effektiva kontroller för att se till att deras ersättningspolicy och ersättningspraxis efterlevs och för att identifiera och hantera fall av bristande efterlevnad av dessa riktlinjer.