9.1.3 Individuell värdering av fast egendom och nyttjande av indexering

Kreditinstituten bör ofta och regelbundet kontrollera värdet på fast egendom som ställts som säkerhet, minst enligt vad som anges i artikel 208.3 i förordning (EU) nr 575/2013.

Indexering och liknande metoder kan användas för att bevaka och följa upp värdet på en säkerhet och identifiera säkerheter som behöver omvärderas. Detta bör ske i enlighet med institutets policyer och förutsätter att säkerheten som ska värderas kan bedömas korrekt med hjälp av sådana metoder.

Index som används för att utföra indexeringen kan komma från interna eller externa källor så länge de

• a) granskas regelbundet, och resultaten av granskningen dokumenteras och är enkelt tillgängliga samt att granskningscykeln och styrningskraven finns tydligt definierade i en policyhandling som har godkänts av ledningsorganet,
• b) är tillräckligt detaljerade och att en metodik som är fullgod och lämplig i förhållande till typen av säkerhet i fråga har tillämpats,
• c) är baserade på tillräckligt långa tidsserier av observerade empiriska belägg för faktiska fastighetstransaktioner.

Värderingar och omvärderingar av fast egendom som ställs som säkerhet bör utföras på enskild och egendomsspecifik basis. Värderingar och omvärderingar av fast egendom som ställs som säkerhet bör inte utföras baserat på en statistisk modell som enda medel för genomförande av granskningen av egendomsvärderingen.

Behöriga myndigheter bör ange en gemensam tröskelnivå för individuell värdering och omvärdering av säkerheter för nödlidande exponeringar som utförs av en oberoende värderare. Tröskelnivån bör vara tillämpningsbar på alla kreditinstitut inom myndighetens jurisdiktion och bör redogöras offentligt.