4.1 Kreditriskstyrning och kreditriskkultur

Ledningsorganet, enligt vad som avses i EBA:s riktlinjer om intern styrning, bör när det gäller kreditgivning

• a. godkänna institutets kreditriskstrategi, inom ramen för den övergripande riskstrategin, och affärsstrategi för att säkerställa att de överensstämmer med institutets ramverk för riskaptit, kapital- och likviditetsplanering samt att de är i linje med den interna processen för bedömning av kapitalbehov (IKU) och den interna likviditetsutvärderingen (ILU), när så är relevant,
• b. fastställa kreditriskaptiten inom det övergripande ramverket för riskaptit, däribland standarder för kreditgivning, kvalitativ redovisning, kvantitativa mått och begränsningar samt eskaleringströsklar, utan att snedvridas av företagens prestationer,
• c. godkänna ramverket för förfarandet för godkännande av krediter, inbegripet, i förekommande fall, de interna strukturerna för kreditgivning och övervakning, samt fastställande av delegerade beslutsfattande myndigheter,
• d. säkerställa en effektiv tillsyn av kreditriskkvaliteten, särskilt vid beviljande av kreditgivning, och avsättningar för kreditförluster,
• e. säkerställa adekvata processer för kreditgodkännande, övervakning och kontroller för effektiv kreditriskhantering,
• f. se till att all personal som medverkar i kreditrisktagandet och hanteringen, övervakningen och kontrollen av kreditrisken har tillräckliga kvalifikationer, resurser och erfarenhet,
• g. fastställa, godkänna och övervaka implementeringen av institutets riskkultur, kärnvärden och förväntningar avseende kreditrisk,
• h. se till att ersättningsramverket, inbegripet relevanta prestationsmål, och ramverket för resultatbedömning för anställda identifierade som kreditbeslutsfattare förblir i linje med kreditrisken och kreditriskaptiten.

4.1.2 Kreditriskkultur

Instituten bör utveckla en kreditriskkultur som en del av den övergripande riskkulturen genom policyer, kommunikation och personalutbildning, i enlighet med EBA:s riktlinjer för intern styrning.

Kreditriskkulturen bör omfatta lämpliga ”signaler uppifrån” och se till att kredit beviljas låntagare som, såvitt institutet vet vid tidpunkten för kreditgivningen, kommer att kunna uppfylla villkoren i kreditavtalet och i förekommande fall att krediten säkerställs till en tillräcklig och lämplig nivå, med hänsyn till effekterna på institutets kapitalsituation och lönsamhet, samt med beaktande av hållbarhet och relaterade miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade faktorer (ESG).

Instituten bör se till att en kreditriskkultur effektivt införs på alla nivåer inom institutet och att all personal som medverkar i kreditrisktagandet, kreditriskhanteringen och övervakningsförfaranden är fullt medvetna om den och att de kommer att hållas ansvariga för sina handlingar.

Instituten bör anta policyer och förfaranden för att övervaka att all personal som deltar i kreditgivnings-, övervaknings- och kontrollprocesser är i linje med institutets kreditriskkultur (t.ex. genom självbedömningar som utförs av personalen). Om det konstateras att det finns brister i kreditkulturen, som framgår antingen genom ett instituts självbedömning eller genom tillsynsåtgärder, bör institutet i god tid vidta väldefinierade och utfallsorienterade åtgärder för att komma till rätta med dessa brister. Kreditriskstrategin, kreditpolicyerna och kreditförfarandena bör anpassas för att mildra eventuella negativa effekter till följd av en dålig kreditkultur.