2.1. Overview of the SREP framework

Avdelning 2. Ramverk för översyns- och utvärderingsprocessen

De behöriga myndigheterna bör ha ett omfattande ÖUP-ramverk som omfattar följande komponenter, som bör utvärderas regelbundet, med beaktande av den förteckning över rättsakter som offentliggörs separat på EBA:s webbplats mot vilka institutets efterlevnad bör utvärderas. I ÖUP-uppdragsmodellen i avsnitt 2.4 anges hur detta ramverk kan kalibreras mellan olika institut med tillämpning av proportionalitetsprincipen. Dessa komponenter är följande:

• a. Kategorisering av institutet enligt avsnitt 2.1.1.
• b. Övervakning av nyckelindikatorer enligt avdelning 3.
• c. Affärsmodellsanalys enligt avdelning 4.
• d. Bedömning av intern styrning och institutomfattande riskkontroller enligt avdelning 5.
• e. Bedömning av kapitalrisker enligt avdelning 6.
• f. Bedömning av institutets kapitaltäckning enligt avdelning 7.
• g. Bedömning av likviditets- och finansieringsrisker samt ÖUP-bedömning av likviditet och finansiering enligt avdelning 8.
• h. Samlad ÖUP-bedömning (inbegripande tillämpning av tillsynsåtgärder och vid behov åtgärder för tidigt ingripande) och kommunikation enligt avdelning 9 respektive avsnitt 2.1.2.

De behöriga myndigheterna bör betrakta översyns- och utvärderingsprocessen (ÖUP) som en fortlöpande process som integrerar resultatet av all tillsynsverksamhet och alla tillgängliga informationskällor i en heltäckande tillsynsöversikt över ett institut. Översyns- och utvärderingsprocessen bör omfatta följande:

• a. Resultatet av tidigare ÖUP-bedömningar, affärsmodellsanalys och löpande tillsyn.
• b. Institutets finansiella rapportering, strategiska plan(er), lagstadgade rapportering (gemensam rapportering – COREP, finansiell rapportering – FINREP och kreditregister, om tillgängligt) och intern rapportering (t.ex. ledningsinformation, kapital- och likviditetsrapportering, interna riskrapporter).
• c. Institutets ICAAP/ILAAP och planerade återhämtningsåtgärder.
• d. Platsundersökningar.
• e. Bedömningar av interna modeller.
• f. Riktade fördjupade analyser.
• g. Horisontella tematiska granskningar.
• h. Analys av stresstester.
• i. Rapporter från utomstående parter (t.ex. revisionsrapporter, rapporter från aktie-/kreditanalytiker).
• j. Andra relevanta sektorsvisa eller makroekonomiska studier eller undersökningar. 2.1.1. Kategorisering av institut

De behöriga myndigheterna bör kategorisera alla institut som omfattas av deras tillsynsansvar i fyra olika kategorier utifrån storlek, systemvikt, art, omfattning och komplexitet i de berörda institutens verksamhet och med beaktande av artikel 97.4 i direktiv 2013/36/EU. Kategoriseringen bör avspegla bedömningen av den systemrisk som instituten innebär för det finansiella systemet.

Inom en grupp kan de behöriga myndigheterna, om de fastställer att relevansen för olika enheter inom gruppen, baserat på de faktorer som anges i punkt 18, varierar, göra en kategorisering på individuell nivå för att återspegla dessa skillnader (t.ex. tilldela olika kategorier till olika dotterföretag i gruppen och/eller till den konsoliderade enheten).

De behöriga myndigheterna bör regelbundet se över kategoriseringen av sina institut och följa händelser som kan påverka affärsmodellernas risk, och större företagstransaktioner såsom stora avyttringar, sammanslagningar eller förvärv, som är viktiga strategiska åtgärder.

För att säkerställa en lägsta nivå av jämförbarhet bör de behöriga myndigheterna som utgångspunkt hänvisa till nedanstående kategorier:

► Kategori 1 – alla institut som definieras som ”stora institut” i artikel 4.1.146 i förordning (EU) nr 575/2013. De behöriga myndigheterna får klassificera stora institut som institut i kategori 2 eller 3 av proportionalitetsskäl, förutsatt att de inte är globala systemviktiga institut. Omklassificeringen av ”stora institut” som inte är globala systemviktiga institut (G-SII) bör utföras i enlighet med de kvalitativa kriterierna för kategori 2 och kategori 3 nedan, med beaktande av institutets storlek, systemvikt, art, omfattning och komplexitet.

► Kategori 2 – i) medelstora till stora institut som inte ingår i kategori 1 och som inte är ett ”litet och icke-komplext institut” enligt definitionen i artikel 4.1.145 i förordning (EU) nr 575/2013 och som bedriver verksamhet inom flera affärsområden, inbegripet annan verksamhet än bankverksamhet, eller har betydande gränsöverskridande verksamhet, och erbjuder kredit- och finansiella produkter till privatkunder och företagskunder, ii) icke-systemviktiga specialiserade institut med betydande marknadsandelar inom sina affärsområden eller betalningssystem, eller handelsplattformar/-marknader för finansiella instrument, iii) institut som anses vara viktiga på grund av sin storlek, verksamhet eller affärsmodell (t.ex. centrala institut i ett institutionellt skyddssystem, centrala motparter, centrala värdepappersförvarare, centrala kooperativa banker eller centrala sparbanker), för ekonomin (t.ex. i form av totala tillgångar över bruttonationalprodukten) eller för banksektorn i en viss medlemsstat.

► Kategori 3 – i) små till medelstora institut som inte ingår i kategorierna 1 och 2, som inte är ”små och icke-komplexa institut” enligt definitionen i artikel 4.1.145 i förordning (EU) 575/2013 och som är verksamma inom ett begränsat antal affärsområden eller har en icke-betydande gränsöverskridande verksamhet och som huvudsakligen erbjuder kreditprodukter till privatpersoner, företag och institutioner med ett begränsat utbud av finansiella produkter, ii) specialiserade institut med mindre betydande marknadsandelar inom sina affärsområden, betalningssystem eller finansiella börser.

► Kategori 4 – alla institut som definieras som ”små och icke-komplexa institut” i enlighet med artikel 4.1 punkt 145 i förordning (EU) 575/2013 och alla andra små icke-komplexa institut som inte omfattas av kategorierna 1–3 (t.ex. med en begränsad omfattning av verksamheter och icke-väsentliga marknadsandelar inom sina affärsgrenar).

2.1.2. Kontinuerlig bedömning av risker, eskaleringsramverk och tillsynsåtgärder

De behöriga myndigheterna bör fortlöpande bedöma de risker som institutet är eller kan bli exponerat för genom sin tillsynsverksamhet. Intensiteten på tillsynsverksamheten ska motsvara vad som framgår i tabell 1 som beskrivs i avsnitt 2.4.

De behöriga myndigheterna bör se till att resultaten av deras bedömningar dokumenteras tydligt, med fokus på de bakomliggande orsakerna till de identifierade bristerna. Dessa resultat bör återspeglas i de ÖUP-betyg som tilldelas i enlighet med dessa riktlinjer och bör ligga till grund för efterföljande tillsynsåtgärder som de behöriga myndigheterna kan tillämpa i enlighet med artiklarna 102, 104 och 105 i direktiv 2013/36/EU och nationell lagstiftning samt, i tillämpliga fall, åtgärder för tidigt ingripande enligt artikel 27 i direktiv 2014/59/EU, eller någon kombination av dessa.

Som en del av sin löpande tillsynsverksamhet bör de behöriga myndigheterna genomföra lämpliga och snabba uppföljningsåtgärder för att säkerställa att ett institut på ett effektivt sätt har åtgärdat de identifierade bristerna. I detta avseende bör de behöriga myndigheterna inrätta ett eskaleringsramverk och stödja valet av de lämpligaste åtgärderna (både kvantitativa och kvalitativa) för att åtgärda de identifierade bristerna. Detta påverkar inte de tillsynsbefogenheter som föreskrivs enligt den tillämpliga rättsliga ramen eller de behöriga myndigheternas utrymme för egen bedömning när det gäller att fastställa de lämpligaste åtgärderna på grundval av de specifika omständigheterna och bristerna.

Det ramverk som avses i föregående punkt bör beakta följande åtgärder, som inte är avsedda att vara strikt sekventiella och som kan trappas upp eller trappas ned på lämpligt sätt:

• a. Starta en intensifierad tillsynsdialog med institutet, till exempel hålla ett möte med ledningsorganet eller begära en självutvärdering från institutet.
• b. Meddela korrigerande åtgärder som institutet bör vidta (icke-bindande åtgärder), såsom förväntningar eller rekommendationer från ett tillsynsperspektiv.
• c. Besluta om krav på särskilda korrigerande åtgärder från institutets sida (bindande krav), såsom beslut om kvalitativa åtgärder som institutet måste vidta och/eller besluta/öka nivå på pelare 2- eller likviditetskrav.
• d. Besluta om ingripande tillsynsåtgärder för att avhjälpa de identifierade bristerna, såsom administrativa sanktioner, rättelser eller sanktionsavgifter.

När de behöriga myndigheterna väljer tillsynsåtgärder bör de beakta hela eskaleringsramverket, med hänsyn till tillgänglig information, institutets art, storlek och komplexitet samt behovet av att säkerställa att identifierade brister åtgärdas i tid. Valet bör vägledas av följande överväganden, beroende på vad som är tillämpligt:

• a. Det avsedda resultat som åtgärderna syftar till att uppnå och, när så är möjligt, de förväntade tidsfristerna för institutet för att åtgärda bristerna.
• b. Bristernas allvarlighetsgrad och de potentiella konsekvenserna av att inte ta itu med problemet (dvs. om det är nödvändigt att ta itu med problemet med en särskild åtgärd) och om bristerna redan har åtgärdats eller omfattas av andra åtgärder.
• c. Institutets påvisade förmåga eller avsikt att åtgärda bristerna.
• d. Huruvida andra åtgärder skulle nå samma mål med mindre administrativa och finansiella konsekvenser för institutet.
• e. Möjligheten att risker och svagheter kan vara korrelerade till varandra eller vara självförstärkande, eller både och, vilket talar för att tillsynsåtgärderna bör tillämpas strängare.
• f. Eventuella andra faktorer som de behöriga myndigheterna anser vara relevanta.

Utan att det påverkar de behöriga myndigheternas utrymme för egen bedömning vid valet av de lämpligaste åtgärderna, bör alla tillgängliga kvantitativa och kvalitativa åtgärder användas på ett sätt som gör det möjligt att på bästa sätt hantera risknivån och/eller bristerna. Detta bör ta hänsyn till riskens art (kvantitativ och/eller kvalitativ), eskaleringsprocessen och det faktum att kvantitativa åtgärder bör vidtas för att hantera brister i den interna styrningen, inklusive interna kontrollsystem, och andra brister, om andra tillsynsåtgärder inte har varit effektiva eller anses otillräckliga för att åtgärda de identifierade bristerna inom en lämplig tidsram⁷ .

⁷ I enlighet med artikel 104a.1 b i Europeiska unionens och rådets direktiv 2013/36 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut, om ändring av direktiv 2002/87/EG och om upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 27.6.2013, s. 338, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2013/36/2026-01-11).

Bestämmelserna i denna avdelning påverkar inte möjligheten för behöriga myndigheter att vidta tillsynsåtgärder som är direkt kopplade till resultaten av tillsynsverksamheten (t.ex. platsundersökningar eller bedömningar av lämpligheten hos ledamöter i ledningsorganet och personer i nyckelfunktioner) om resultaten av sådan verksamhet kräver omedelbar tillämpning av tillsynsåtgärder för att hantera väsentliga brister.

2.1.3. Dialog med institut

De behöriga myndigheterna bör föra dialog med instituten när de utför sin tillsynsverksamhet.