5.2.4 Personalresurser

Kreditinstituten bör ha en lämplig organisatorisk ram i förhållande till sina affärsmodeller som tillgodoser de risker som institutet utsätts för, inbegripet risker som härrör från nödlidande exponeringar. Kreditinstituten bör därför se till att omförhandlingar av nödlidande exponeringar samt internkontroller och relaterade processer ges en tillräcklig och proportionell andel av resurserna inom förvaltningsverksamheten.

Om förvaltningen och resurserna avses delas med andra funktioner inom värdekedjan (t.ex. kreditgivning) ska denna struktur granskas noggrant innan den implementeras, i syfte att undvika intressekonflikter och säkerställa tillräcklig specialisering enligt resonemanget ovan.

Baserat på resultaten av kreditinstitutets självutvärdering avseende nödlidande exponeringar, som beskrivs i avsnitt 4.2.1, bör kreditinstitutet regelbundet granska hur väl interna och externa omförhandlingsresurser för nödlidande exponeringar fungerar samt åtgärda eventuella personalresursbrister i god tid. Omförhandlingsverksamheten kan medföra stora belastningar på resurser, varför kreditinstituten bör överväga om det är lämpligt att använda sig av tidsbestämda anställningsavtal, intern/extern utkontraktering eller samarbetsarrangemang för omförhandlingar av nödlidande exponeringar. Oavsett vilket tillvägagångssätt som väljs ligger det slutliga ansvaret för denna verksamhet hos kreditinstitutet. När utkontraktering används bör kreditinstituten se till att utkontrakteringen sker i enlighet med gällande lagstiftning och regelverk.

Kreditinstituten bör bygga upp den expertis som krävs enligt den operativa modellen för nödlidande exponeringar, inbegripet omförhandlingsenheter och interna kontrollfunktioner, i enlighet med bestämmelserna i Esmas och EBA:s gemensamma riktlinjer för lämplighetsbedömningar av ledamöter i ledningsorganet och personer som innehar nyckelfunktioner²⁰ . Personal som tilldelas primära uppgifter inom omförhandlingarna av nödlidande exponeringar bör ha specifik sakkunskap om och yrkeserfarenhet av nödlidande exponeringar. Kreditinstituten bör införliva adekvat och dedikerad utbildning om nödlidande exponeringar, inbegripet om frågor som gäller konsumentskydd, och bör utforma personalutvecklingsplaner som syftar till att bygga upp den interna kompetensen med hjälp av tillgänglig expertis.

²⁰ Esmas och EBA:s gemensamma riktlinjer för lämplighetsbedömningar av ledamöter i ledningsorganet och personer som innehar nyckelfunktioner enligt direktiv 2013/36/EU och direktiv 2014/65/EU (EBA/GL/2017/12).

När det inte är möjligt eller praktiskt lämpligt att bygga upp den interna kompetensen och infrastrukturen bör omförhandlingsenheterna för nödlidande exponeringar ha enkel tillgång till kvalificerade och oberoende externa resurser (t.ex. fastighetsvärderare, juridiska rådgivare, företagsutvecklare, branschexperter) eller till dedikerade företag som specialiserar sig på nödlidande exponeringar.

Kreditinstitutet bör, i enlighet med den övergripande strategin för nödlidande exponeringar och den operativa planen, implementera ett utvärderingssystem som är anpassat efter omförhandlingsenheternas behov. Utvärderingssystemet bör utformas enligt bestämmelserna i EBA:s riktlinjer för sund ersättningspolicy²¹ och artikel 7 i direktiv 2014/17/EU²² . När det gäller konsumentexponeringar bör även bestämmelserna i EBA:s riktlinjer om ersättningspolicy och ersättningspraxis för försäljning och tillhandahållande av bankprodukter och banktjänster till konsumenter²³ beaktas. Utvärderingssystemet bör huvudsakligen kopplas till de kvantitativa faktorerna i kreditinstitutets målsättningar för nödlidande exponeringar, men kan även inkludera kvalitativa faktorer (Nivån på förmågan att analysera och förstå erhållen finansiell information och annan data, strukturering av kreditpropåer, kvaliteten på rekommendationer eller uppföljning av omstrukturerade fall samt ha effektiva förhandlingsfärdigheter). De resultat som produceras av personalen vid omförhandlingsenheterna för nödlidande exponeringar bör regelbundet följas upp och mätas i förhållande till dessa målsättningar, antingen på individuell basis eller som en grupp.

²¹ Riktlinjer för en sund ersättningspolicy enligt artiklarna 74.3 och 75.2 i direktiv 2013/36/EU och upplysningar enligt artikel 450 i förordning (EU) nr 575/2013 (EBA/GL/2015/22).

²² Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).

²³ Riktlinjer om ersättningspolicy och ersättningspraxis för försäljning och tillhandahållande av bankprodukter och banktjänster till konsumenter (EBA/GL/2016/06)

Resultatmätningsramen för ledningsorganet och relevanta chefer bör inbegripa specifika indikatorer kopplade till de mål som anges i kreditinstitutets strategi och verksamhetsplan för nödlidande exponeringar. Vikten av dessa indikatorer inom den övergripande resultatmätningsramen bör vara proportionerlig till allvarligheten i de ärenden rörande nödlidande exponeringar som kreditinstitutet ställs inför.

Kreditinstituten bör genom ersättningspolicyn och incitamentramen främja hantering och åtgärdande av så kallade ”early warning”-signaler och indikatorer för att säkerställa att försenade betalningar hanteras på ett effektivt sätt och inflödet av nödlidande exponeringar därmed reduceras.