5.4.4 Omstruktureringsverksamhet

Om ingen hållbar omförhandlingslösning kan nås bör kreditinstituten fortfarande sträva efter att åtgärda den nödlidande exponeringen. Åtgärderna kan inbegripa rättsliga lösningar, ianspråktagande av tillgångar, utbyte av fordran mot tillgångar/aktier, avyttring av kreditfaciliteter genom försäljning, överlämning till ett bolag specialiserat på förvaltning av nödlidande exponeringar eller värdepapperisering. När priset som erhålls från ianspråktagandet av fast egendom påverkar fordringen på en konsument ska kreditinstituten, i så stor utsträckning som möjligt, beakta bestämmelserna i artikel 17.5 i direktiv 2014/17/EU²⁵ när de fastställer omstruktureringsåtgärder och nästkommande steg.

²⁵ Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/ЕU av den 4 februari 2014 om konsumentkreditavtal som avser bostadsfastighet och om ändring av direktiven 2008/48/EG och 2013/36/EU och förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 60, 28.2.2014, s. 34).

Kreditinstitutet ska bevaka och följa upp omstruktureringsverksamheten så att verksamheten kan bidra till utformning av strategier och policyer. Kreditinstituten bör bevaka och följa upp avyttringar samt realiserade försäljnings-/överlåtelsepriser i förhållande till redovisade nettovärden.

Kreditinstituten bör övervaka volymerna samt återvinningsgrader av rättsliga ärenden och ianspråktagande av säkerheter. I detta avseende bör prestationerna mätas mot fastställda mål beträffande tidsåtgång i antal månader/år och i förlust för institutet. Vid uppföljning av den faktiska förlustnivån förväntas instituten upprätta historiska tidsserier för varje låneportfölj för att stödja tidigare premisser för nedskrivningsgranskningar och stresstester.

När det gäller exponeringar som täcks av säkerheter eller andra typer av garantier ska kreditinstituten övervaka tidsåtgången som krävs för att realisera en säkerhet eller en garanti. Kreditinstituten bör även bevaka och följa upp potentiella värderingsavdrag på framtvingade försäljningar vid realisation samt utvecklingen inom vissa marknader (t.ex. fastighetsmarknaden) för att få en uppfattning om potentiella återvinningsgrader.

Bevakning och uppföljning av återvinningsgraden från ianspråktagande av säkerheter och andra rättsliga processer bidrar till att kreditinstituten på ett tillförlitligt sätt kan bedöma huruvida ett beslut om ianspråktagande av säkerheter ger ett högre nettonuvärde jämfört med nyttjandet av ett anståndsalternativ. Data som avser återvinningsgrader av ianspråktagande av säkerheter bör bevakas och följas upp kontinuerligt samt användas för att överväga eventuella ändringar av kreditinstitutets strategier för hur de hanterar skuldåterhämtning/portföljer som är föremål för rättsliga åtgärder.

Kreditinstituten bör även bevaka och följa upp den genomsnittliga tidsåtgången av rättsliga processer som nyligen har avslutats samt genomsnittliga belopp (inräknat relaterade återhämtningskostnader) som har återvunnits genom dessa processer.

Kreditinstituten bör noggrant bevaka och följa upp ärenden vari låntagarens skuld utbytes mot en tillgång eller aktier, åtminstone genom att använda volymindikatorer efter tillgångstyp, och säkerställa att relevanta nationella bestämmelser beträffande begränsningar av ägarandel efterlevs. När denna metod används som en anståndsåtgärd ska den stödjas av en tillbörlig affärsplan samt ska begränsas till tillgångar om vilka institutet har erforderlig sakkunskap och för vilka marknaden, på ett realistiskt sätt, gör det möjligt att utvinna det fastställda värdet på kort eller medellång sikt. Institutet bör även se till att värderingar av tillgångarna utförs av kvalificerade och erfarna värderare.