Riktlinje 3: Kärntester

3.1 För att insättningsgarantisystemen ska kunna göra en heltäckande bedömning av sin förmåga att effektivt hantera situationer med kreditinstitutfallissemang bör de utföra de kärntester som föreskrivs i detta avsnitt.

Kärntester som inbegriper insättningsgarantisystemens funktioner

3.2 Med tanke på EBA:s expertgranskning bör insättningsgarantisystemen utföra kärntester av de funktioner som de enligt lag har anförtrotts (enligt direktiven 2014/49/EU och 2014/59/EU såsom de införlivats i nationell lagstiftning) under en stresstestcykel för insättningsgarantisystemen och rapportera resultaten till EBA. För dessa ändamål bör följande funktioner i insättningsgarantisystemet vara:

• • Att ersätta insättare i deras medlemsstat i händelse av ett kreditinstituts insolvens enligt artikel 11.1 i direktiv 2014/49/EU (”återbetalningsfunktion”).
• • Att ersätta insättare vid filialer som inrättats av kreditinstitut som är auktoriserade i en annan medlemsstat i händelse av ett kreditinstituts insolvens i enlighet med artiklarna 11.1 och 14 i direktiv 2014/49/EU (”återbetalning med gränsöverskridande samarbetsfunktion”). Insättningsgarantisystemen bör utföra ett sådant kärntest endast i fall där de kan vara involverade i gränsöverskridande kompensation (som hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem, värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem eller båda rollerna) i enlighet med ovannämnda artikel 14 i direktivet om insättningsgarantisystem och tillämpliga nationella bestämmelser.
• • Att finansiera resolution av kreditinstitut för att bevara kontinuerlig tillgång till insättningar enligt artikel 11.2 i direktiv 2014/49/EU och artikel 109 i direktiv 2014/59/EU (”funktion gällande bidrag till resolution”).
• • Att använda tillgängliga finansiella medel för alternativa åtgärder i syfte att undvika kreditinstitutfallissemang, om detta är tillåtet enligt lagen i den medlemsstat där insättningsgarantisystemet är inrättat, enligt artikel 11.3 i direktiv 2014/49/EU (”funktion för att undvika fallissemang”).
• • Att använda sina tillgängliga finansiella medel för att finansiera åtgärder för att bevara insättares tillgång till garanterade insättningar i samband med nationella insolvensförfaranden, om detta är tillåtet enligt lagen i den medlemsstat där insättningsgarantisystemet är inrättat, enligt artikel 11.6 i direktiv 2014/49/EU (”bidrag till insolvensförfarandefunktion”).

3.3 Insättningsgarantisystemen bör dessutom utföra och rapportera resultaten av sina regelbundna SCV-filtester, som utförs regelbundet av insättningsgarantisystemet. De regelbundna SCV-filtesterna är också kärntester. Resultaten av de regelbundna SCV-filtesten bör inte förväxlas eller sammanblandas med den bedömning av SCV-filen som görs vid genomförandet av ett kärntest för återbetalningsfunktionen. I det senare fallet bör bedömningen av SCV-filen rapporteras som en del av resultatet av detta kärntest om ersättning till insättare.

3.4 Om insättningsgarantisystem genomför betydande förändringar av systemen eller processerna under stresstestcykeln är insättningsgarantisystemen skyldiga att göra om vissa kärntester under den pågående stresstestcykeln – om omprovning inom denna tidsram är operativt möjlig. När ett insättningsgarantisystem till exempel ändrar sin utbetalningsmetod från en korrespondentbankmodell till elektronisk överföring, med hjälp av insättningsgarantisystemets särskilda it-plattform, förändras utbetalningsprocesserna avsevärt och för att säkerställa motståndskraften bör insättningsgarantisystemet ändra sin återbetalningsfunktion för de indikatorer som beskrivs i riktlinje 4 och som påverkas av förändringen.

3.5 Beroende på kärntestet kommer insättningsgarantisystem att använda de indikatorer som anges i riktlinje 4. Insättningsgarantisystemen bör rapportera resultaten från ovanstående kärntester till de utsedda myndigheterna och till EBA genom att använda rapporteringsmallen som anges i bilaga 1.

3.6 För varje kärntest bör insättningsgarantisystemen rapportera till EBA med hjälp av rapporteringsmallen, som högst upp till tre tester.

3.7 Ett kärntest bör utföras som end-to-end-tester minst en gång per stresstestcykel. Övriga iterationer av kärntestet inom samma stresstestcykel kan utföras med hjälp av en serie detaljerade tester som tillsammans omfattar alla indikatorer för detta kärntest.

Återbetalningsfunktion

3.8 Insättningsgarantisystemen bör testa sin förmåga att ersätta insättare enligt artikel 11.1 i direktiv 2014/49/EU. Inget insättningsgarantisystem bör avstå från att testa återbetalningsfunktionen med motiveringen att systemet har testat funktionen som förhindrar resolution eller fallissemang som beskrivs nedan, eller att alla anslutna kreditinstitut skulle omfattas av kategorin som beskrivs i punkt 3.27.

3.9 I ett återbetalningsscenario bör insättningsgarantisystemet simulera fallissemanget av ett eller flera kreditinstitut för att bedöma om det återbetalningsbara beloppet som avses i artikel 7 i direktiv 2014/49/EU skulle vara tillgängligt inom den återbetalningsperiod som föreskrivs i artikel 8 i det direktivet.

3.10 När insättningsgarantisystemet testar sin förmåga att kompensera insättare bör det dessutom bedöma kvaliteten på sina interna processer för att samla in och analysera SCV-filer och samarbeta med det berörda kreditinstitutet för att vid behov begära ytterligare/korrigerande uppgifter. Dessa tester som rör SCV-filer bör inte förväxlas eller sammanblandas med de regelbundna rutinmässiga SCV-filbedömningarna. 3.11 Under den programperiod som avses i riktlinje 2 bör insättningsgarantisystemen tillämpa de indikatorer som beskrivs i riktlinje 4 och som är tillämpliga på återbetalningsfunktionen.

Återbetalning med gränsöverskridande samarbete

3.12 Om insättningsgarantisystem fyller en funktion som hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem eller värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem enligt artikel 14 i direktivet, bör insättningsgarantisystemet simulera ett eller flera kreditinstituts fallissemang med en eller flera filialer i en annan medlemsstat.

3.13 Insättningsgarantisystemen bör utföra sådana tester i de roller som är tillämpliga på dem: som hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem, som värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem eller i båda roller i tillämpliga fall. Ett insättningsgarantisystem bör testa sin roll som värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem om det befinner sig i en medlemsstat där minst en filial som innehas av ett kreditinstitut från en annan medlemsstat finns. Ett insättningsgarantisystem bör testa sin roll som hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem om något av dess medlemsinstitut har en filial etablerad i en annan medlemsstat. Ett insättningsgarantisystem bör testa båda rollerna om båda fallen är tillämpliga. Om de nationella bestämmelserna föreskriver att ett enda insättningsgarantisystem ansvarar för att hantera gränsöverskridande kompensationsåtgärder för de andra insättningsgarantisystemens räkning i samma medlemsstat, gäller kravet på att utföra kärntester med samarbete mellan hemmedlemsstat och värdmedlemsstat endast det berörda insättningsgarantisystemet.

3.14 Insättningsgarantisystemen bör, när så är möjligt, överväga att använda en riskbaserad metod vid val av partnerländers insättningsgarantisystem för att testa en återbetalning med ett gränsöverskridande samarbetsscenario. Om insättningsgarantisystem X till exempel är hem och värd för insättningsgarantisystem Y, och endast värd för insättningsgarantisystem Z, kan insättningsgarantisystemet X, baserat på en riskbaserad metod, besluta att utföra testet i rollen som hem för insättningsgarantisystem Y och i rollen som värd för insättningsgarantisystem Z.

3.15 Under den programperiod som avses i riktlinje 2 bör insättningsgarantisystemen tillämpa de indikatorer som är specifika för återbetalningsscenariot med hem- och värdmedlemsstatssamarbete enligt beskrivningen i riktlinje 4.

3.16 Om ett insättningsgarantisystem inte kan genomföra ett sådant kärntest på grund av att inget annat insättningsgarantisystem valt att delta som partnerinsättningsgarantisystem i samband med gränsöverskridande samarbetsövningar, bör detta anges i rapporteringsmallen som ”område som inte testats” i enlighet med punkt 5.7. Bidrag till resolution

3.17 Resolutionsscenarierna bör utgå från ett ingripande som rör ett anslutet kreditinstitut som är föremål för resolution i enlighet med direktiv 2014/59/EU och som behöver ett bidrag från insättningsgarantisystemet enligt artikel 109 i det direktivet.

3.18 Stresstester som genomförs på insättningsgarantisystem enligt resolutionsscenarier kan utföras på enskild nivå eller som del av ett mer omfattande resolutionstest som genomförs under ledning av resolutionsmyndigheter, förutsatt att den särskilda uppsättning indikatorer som beskrivs i riktlinje 4 testas respektive tillämpas.

3.19 Om ett stresstest på ett insättningsgarantisystem genomförs på enskild nivå enligt ett resolutionsscenario, bör insättningsgarantisystemet konsultera resolutionsmyndigheten för att utarbeta scenariot och genomföra testet, och bör begära att resolutionsmyndigheten deltar i testet. Resolutionsmyndigheter bör samarbeta med insättningsgarantisystemen och förse dem med den nödvändiga informationen, antingen direkt eller via de utsedda myndigheterna, för att utarbeta och genomföra stresstester.

3.20 Den antagna nivån på insättningsgarantisystemets bidrag till resolutionsfinansiering bör avpassas med hänsyn till de regler som fastställs i artiklarna 108 och 109 i direktiv 2014/59/EU och till profilen för de kreditinstitut som valts ut för testet som innefattar ett resolutionsscenario.

3.21 I undantagsfall och efter samråd med resolutionsmyndigheten kan ett insättningsgarantisystem avstå från att testa resolutionsscenarier förutsatt att det fastställer att inget anslutet kreditinstitut omfattas av den kategori som beskrivs i punkt 3.27.

Förhindrande av fallissemang

3.22 Om ett insättningsgarantisystem enligt artikel 11.3 i direktiv 2014/49/EU tillåts använda medel i syfte att undvika kreditinstitutfallissemang bör det genomföra minst två typer av tester:

• • ett test som simulerar en betydande försämring av den finansiella situationen hos ett eller flera anslutna kreditinstitut, inbegripet deras kapitalposition, tillgångarnas kvalitet och likviditetsläge. I detta sammanhang bör testet bedöma huruvida insättningsgarantisystemet skulle kunna förhindra fallissemang under de förhållanden som anges i artikel 11.3 i direktiv 2014/49/EU, inbegripet genom att överväga vilken typ av alternativa åtgärder som skulle kunna genomföras, och huruvida insättningsgarantisystemet skulle ha finansieringskapaciteten för att ge det nödvändiga stödet, och
• • ett test av insättningsgarantisystemens system för riskövervakning. Om ansträngda situationer har förekommit tidigare bör insättningsgarantisystemen fastställa om övervakningssystemen har kunnat upptäcka den överhängande risken. 3.23 Insättningsgarantisystemens stresstester i samband med förhindrande av fallissemang bör utföras med hjälp av en särskild uppsättning indikatorer som beskrivs i riktlinje 4.

Bidrag till insolvensförfaranden

3.24 Centrala tester som rör insättningsgarantisystemets bidrag till insolvensförfaranden bör anta ett ingripande för att bevara insättarnas tillgång till garanterade insättningar i samband med nationella insolvensförfaranden i enlighet med artikel 11.6 i direktiv 2014/49/EU.

3.25 Insättningsgarantisystemens stresstester avseende bidrag till insolvensförfaranden bör genomföras med hjälp av en särskild uppsättning indikatorer som beskrivs i riktlinje 4.

Urval av anslutna kreditinstitut som ska ingå i kärntester

3.26 För att utföra kärntester bör ett insättningsgarantisystem välja ut ett eller flera av sina anslutna kreditinstitut som har en lämplig profil för testets planerade fokus, inbegripet typen av funktioner som ska testas, scenariots allvarlighetsgrad och komplexitet, samt dess geografiska räckvidd.

3.27 Ett insättningsgarantisystem bör välja ut ett eller flera anslutna kreditinstitut som bedöms vara relevanta för att testa bidrag till resolution. Insättningsgarantisystem bör överväga att välja ett eller flera anslutna kreditinstitut i samråd med resolutionsmyndigheterna.

Allvarlighetsgrad och komplexitet i kärntester

3.28 Insättningsgarantisystemen bör utföra kärntester utifrån olika grader av allvarlighet och komplexitet. EBA inser dock att det finns en gräns för testernas ökande komplexitet och allvarlighetsgrad och att stresstestscenarierna bör förbli realistiskt tillämpliga på insättningsgarantisystemen. Därför bör insättningsgarantisystemen med tiden tillämpa allt mer sofistikerade och allvarliga scenarier, samtidigt som man upprätthåller bedömningar av förmågan att hantera referensscenarier som realistiskt kan förväntas. Till exempel skulle ett insättningsgarantisystem till en början kunna utföra ett test för gränsöverskridande samarbete i rollen för hemmedlemsstatens insättningsgarantisystem med ett annat insättningsgarantisystem som värdmedlemsstatens insättningsgarantisystem. Därefter skulle insättningsgarantisystemet kunna öka testets komplexitet genom att utföra ett annat test för gränsöverskridande samarbete med två eller tre insättningsgarantisystem samtidigt i värdmedlemsstaten. Insättningsgarantisystemen kan också öka allvarlighetsgraden och komplexiteten i utformningen av stresstestövningarna, till exempel genom att välja en annan typ av test (dvs. ett insättningsgarantisystem kan till att börja med utföra en skrivbordsövning för att bedöma en viss aspekt och därefter en simulering för att bedöma denna aspekt).

3.29 Insättningsgarantisystemen bör överväga att lägga till ytterligare en nivå av komplexitet och stress till ett eller flera av kärntesterna, genom att till det valda kärntestet lägga till ett ”särskilt” scenario med allvarliga problem med driftskontinuitet eller yttre omständigheter som skulle medföra extra stress för ett insättningsgarantisystem när det gäller att utföra dess funktioner, vilket beskrivs i riktlinje 4.

3.30 Insättningsgarantisystemen bör rapportera om och hur de har ökat allvarlighetsgraden och komplexiteten över tid i de stresstester som genomförts av insättningsgarantisystemet (jämfört med den föregående stresstestcykeln eller, i tillämpliga fall, inom den rapporterade stresstestcykeln). Ett insättningsgarantisystem bör överväga att öka stresstestets allvarlighetsgrad och komplexitet från en stresstestcykel till en annan. Ett insättningsgarantisystem bör också överväga att öka allvarlighetsgraden och komplexiteten hos två liknande stresstester (avsedda för samma rättsliga funktion) som utförs inom samma stresstestcykel.

3.31 För att säkerställa historisk relevans bör insättningsgarantisystemen under hela det program som avses i riktlinje 2 testa scenarier som bedömer systemens förmåga att hantera fall med ingripanden av sådan typ och intensitet som redan har förekommit, i synnerhet under åren 2008–2012.

1. Översikt

1.1 Referenser

1.2 Identifierade krav

1.3 Relaterade standarder

2. Identifierade krav

3. Relaterade standarder

• EBA - Published by the European Banking Authority at https://www.eba.europa.eu/