15.7.1 Malus och återkrav

Malus- eller återkravsförfaranden är explicita mekanismer för riskjustering i efterhand där värdepappersföretaget självt justerar ersättningen för den identifierade personalen baserat på sådana mekanismer (t.ex. genom att sänka beviljad kontant ersättning eller genom att minska antalet eller värdet på beviljade instrument).

Utan att det påverkar de allmänna principerna i nationell avtals- eller arbetsrätt måste värdepappersföretagen kunna tillämpa malus- eller återkravsförfaranden på upp till 100 procent av den totala rörliga ersättningen i enlighet med artikel 32.1 m i direktiv (EU) 2019/2034, oavsett vilken metod som används för utbetalningen, inklusive system för uppskjuten eller kvarhållen betalning.

Riskjusteringar i efterhand bör alltid vara resultat- eller riskrelaterade. De bör svara mot det faktiska riskutfallet eller förändringar i kvarstående risker för värdepappersföretaget, affärsområdet eller personalens verksamhet. De bör inte baseras på beloppet för utbetalda utdelningar eller aktiekursens utveckling.

Värdepappersföretagen bör analysera om deras ursprungliga riskjusteringar på förhand varit tillräckliga, t.ex. om risker har utelämnats eller underskattas eller om nya risker har identifierats eller oväntade förluster har uppstått. I vilken omfattning det behövs en sådan riskjustering i efterhand beror på precisionen i riskjusteringen på förhand och bör fastställas av värdepappersföretaget på grundval av utfallstest.

När värdepappersföretagen fastställer kriterier för tillämpning av malus och återkrav i enlighet med artikel 32.1 m i direktiv (EU) 2019/2034 bör de också fastställa en period under vilken malus eller återkrav kommer att tillämpas på identifierad personal. Perioden bör åtminstone omfatta uppskovs- och kvarhållandeperioderna. Värdepappersföretagen får göra åtskillnad mellan kriterierna för tillämpningen av malus och återkrav. Återkrav bör särskilt EBA Public

tillämpas vid bedrägeri eller annat beteende med uppsåt eller allvarlig försumlighet som ledde till betydande förluster.

Värdepappersföretag bör använda åtminstone de prestanda- och riskkriterier som ursprungligen användes för att säkerställa en koppling mellan den inledande resultatmätningen och dess utfallstest. Värdepappersföretagen bör, utöver de kriterier som anges i artikel 32.1 m led i och led ii i direktiv (EU) 2019/2034, använda särskilda kriterier, som avser

• a. bevis på olämpligt uppträdande eller allvarliga fel av den anställde (t.ex. överträdelser av uppförandekoder och andra interna regler, särskilt riskrelaterade sådana),
• b. huruvida värdepappersföretaget och/eller affärsenheten senare drabbas av en betydande nedgång i sitt finansiella resultat (t.ex. särskilda affärsindikatorer),
• c. huruvida värdepappersföretaget och/eller den affärsenhet där den identifierade anställde arbetar drabbats av ett allvarligt fel i riskhanteringen,
• d. väsentliga ökningar av värdepappersföretagets eller affärsenhetens ekonomiska eller lagstadgade kapitalbas,
• e. eventuella regulatoriska sanktioner t.ex. av bestraffande, administrativ, disciplinär eller annan karaktär, där den identifierade anställdes beteende har bidragit till sanktionen.

I de fall malus endast kan tillämpas vid övergångsögonblicket för den uppskjutna betalningen får värdepappersföretagen när så är möjligt välja att tillämpa återkrav efter utbetalningen eller övergången av den rörliga ersättningen. Det är inte möjligt att tillämpa malus om undantaget enligt artikel 32.4 i direktiv (EU) 2019/2034 är tillämpligt, eftersom kravet på att skjuta upp rörlig ersättning inte tillämpas. Värdepappersföretagen bör se till att återkrav kan tillämpas.

Malus- och återkravsförfaranden bör leda till en minskning av den rörliga ersättningen när så är lämpligt. En explicit riskjustering i efterhand bör under inga omständigheter leda till en höjning av den ursprungligen beviljade rörliga ersättningen eller, om malus och återkrav redan har tillämpats tidigare, till en ökning av den sänkta rörliga ersättningen.