4.1 Väsentlighetsbedömning

Som en del av de referensmetoder för identifiering och mätning av ESG-risker som ska ingå i institutens strategier och interna förfaranden bör instituten se till att en väsentlighetsbedömning av ESG-risker utförs regelbundet. Denna bedömning bör göras minst en gång om året eller, för små och icke-komplexa institut, vartannat år. Alla institut, inklusive små och icke-komplexa institut, bör emellertid uppdatera sin bedömning oftare om deras affärsmiljö förändras väsentligt till följd av ESG-faktorer, till exempel betydande ändringar av den offentliga politiken eller förändringar av institutets affärsmodell, portföljer eller verksamheter.

Väsentlighetsbedömningen av ESG-risker bör utföras som en institutspecifik bedömning som ger institutet en bild av ESG-riskernas finansiella väsentlighet för dess affärsmodell och riskprofil, med stöd av en kartläggning av ESG-faktorer och överföringskanaler till traditionella finansiella riskkategorier. Väsentlighetsbedömningen av ESG-risker bör vara förenlig med andra väsentlighetsbedömningar som utförs av institutet, särskilt de som görs i syfte att redovisa väsentliga hållbarhetsrisker i enlighet med direktiv 2013/34/EU⁶ och kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/2772⁷ , i tillämpliga fall. Den bör även integreras i väsentlighetsbedömningen av den interna processen för kapitalutvärdering (IKU).

⁶ Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG (EUT L 182, 29.6.2013, s. 19).

⁷ Kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/2772 av den 31 juli 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU vad gäller standarder för hållbarhetsrapportering (EUT L, 2023/2772, 22.12.2023).

I sin väsentlighetsbedömning av ESG-risker bör instituten använda en riskbaserad metod som tar hänsyn till sannolikheten för att ESG-risker inträffar och de finansiella effekternas potentiella omfattning i ett kort och medellångt tidsperspektiv och ett långt tidsperspektiv på minst tio år.

För att göra en heltäckande bedömning av ESG-riskernas väsentlighet bör instituten säkerställa att väsentlighetsbedömningens omfattning i tillräcklig utsträckning återspeglar arten, storleken och komplexiteten hos deras verksamhet, portföljer, tjänster och produkter. Instituten bör ta hänsyn till ESG-riskernas inverkan på alla traditionella kategorier av finansiell risk som de är exponerade för, däribland kredit-, marknads- och likviditetsrisker, operativa risker (inklusive risk för rättstvister), anseenderisker, risker som rör affärsmodellen samt koncentrationsrisker. Vid fastställandet av väsentliga ESG-risker bör hänsyn tas både till deras inverkan på kategorierna av finansiell risk och beloppen och/eller andelarna av de exponeringar, intäkter och vinster som är exponerade för riskerna.

När det gäller väsentlighetsbedömningen av miljörisker bör instituten använda både kvalitativ och kvantitativ information. Instituten bör ta hänsyn till ett tillräckligt stort antal miljöfaktorer som åtminstone omfattar klimatrelaterade faktorer, förstörelse av ekosystem och förlust av biologisk mångfald. Instituten bör bedöma riskfaktorer för både omställningsrisker och fysiska risker, åtminstone med beaktande av följande:

• a) För omställningsrisker:
• i. De viktigaste ekonomiska sektorer som de finansierade tillgångarna stöder eller i vilka institutets motpart har sin huvudsakliga verksamhet.
• ii. Pågående och framtida väsentliga förändringar inom offentlig politik, teknik

skatteincitament, utveckling av innovativa koldioxidsnåla tekniker, förändringar i efterfrågan från konsumenter eller investerare).

• iii. När det gäller klimatrelaterade risker:

• b) För fysiska risker:
• i. De geografiska områden där motparternas viktigaste tillgångar (t.ex. produktionsanläggningar) och, särskilt när det gäller fastighetsexponeringar, deras fysiska säkerheter är belägna.
• ii. Sårbarheten för miljöfaror (t.ex. faror relaterade till temperatur, vind, vatten eller fast massa) i samband med olika klimatscenarier och omställningsvägar eller, för små och icke-komplexa institut och andra institut som inte definieras som stora institut, i samband med minst ett negativt scenario.

⁸ Kommissionens delegerade förordning (EU) 2020/1818 av den 17 juli 2020 om komplettering av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1011 vad gäller minimistandarder för EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet (EUT L 406, 3.12.2020, s. 17) – förordningen om EU-referensvärden för klimatomställning – skäl 6: Sektorer som anges i avsnitten A–H och avsnitt L i bilaga I till förordning (EG) nr 1893/2006.

Instituten bör som en del av sin IKU motivera och dokumentera sina väsentlighetsbedömningar av ESG-risker, däribland vilka metoder och tröskelvärden som använts, vilka synpunkter och faktorer som beaktats och vilka huvudsakliga resultat och slutsatser som nåtts, inbegripet slutsatser om icke-väsentlighet.

Instituten bör ta fram och genomföra mätmetoder, riskhanteringssystem och processer för omställningsplanering, i enlighet med avsnitt 4.2, avsnitt 5 respektive avsnitt 6, som står i proportion till och bygger på resultaten av väsentlighetsbedömningen. I detta syfte bör instituten ha mer omfattande och avancerade system för ESG-risker som identifierats som väsentliga. De metoder för mätning av ESG-risker och de riskmått för övervakning av ESG-risker som instituten använder bör i sin tur stödja och ligga till grund för de regelbundna uppdateringarna av väsentlighetsbedömningen. Mindre institut med mindre komplex verksamhet kan använda mindre omfattande och avancerade system, vilka dock bör stå i proportion till resultaten av deras väsentlighetsbedömning av ESG-risker.