7.2. Fastställande av krav enligt pelare 2 för andra risker än risken för alltför låg bruttosoliditet (P2R)

När de behöriga myndigheterna bedömer ramen för kreditriskhantering bör de utvärdera institutets efterlevnad av de rättsakter som offentliggjorts separat på EBA:s webbplats i enlighet med punkt 12.

De behöriga myndigheterna bör bedöma den kreditrisk som uppstår till följd av alla exponeringar utanför handelslagret (inbegripet poster utanför balansräkningen). De bör också bedöma motpartsrisken och avvecklingsrisken som kan hänföras till både verksamhet utanför handelslagret och till handelslagret. För att utföra en sådan bedömning bör de behöriga myndigheterna beakta alla komponenter som avgör potentiella kreditförluster, och i synnerhet:

• a. sannolikheten för en kredithändelse (dvs. fallissemang) eller sammanhängande kredithändelser som huvudsakligen berör låntagarna och deras förmåga att infria berörda åtaganden,
• b. storleken på exponeringen som är föremål för kreditrisk,
• c. kreditexponeringens återvinningsgrad i händelse av att låntagarna inte betalar.

De behöriga myndigheterna bör beakta möjligheten att dessa komponenter kan förvärras över tiden och försämras jämfört med förväntade resultat.

De behöriga myndigheterna bör bedöma de miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade riskernas inverkan på den inneboende kreditrisken och kreditriskkontrollernas lämplighet med avseende på miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade risker och prioritera miljörisker. De behöriga myndigheterna bör särskilt beakta miljörelaterade omställningsrisker och fysiska risker när de bedömer kreditkoncentrationsrisk och fastighetsrisk samt när de bedömer kreditrisk i specifika portföljer eller exponeringsklasser som anses vara väsentligt exponerade mot miljörisker.

Dessutom bör behöriga myndigheter också vara uppmärksamma på huruvida risker för penningtvätt och finansiering av terrorism beaktas i samband med kreditgivningsprocessen, inbegripet huruvida institutet har system och kontroller för att säkerställa att de medel som används för att återbetala lån kommer från lagliga källor.

6.2.2. Bedömning av inneboende kreditrisk

Identifiering av väsentliga källor till kreditrisk

De behöriga myndigheterna bör bedöma kreditrisken ur både ett aktuellt och ett framåtblickande perspektiv och kombinera analysen av den aktuella portföljens kreditrisk med bedömningen av institutets kreditriskstrategi, riskaptit och risklimiter (eventuellt som en del av den bredare bedömning av strategin som utförs som en del av analysen av affärsmodellen). De behöriga myndigheterna bör också överväga hur den förväntade och den stressade makroekonomiska utvecklingen kan påverka dessa faktorer.

För att bedöma ett instituts inneboende kreditrisk bör de behöriga myndigheterna först identifiera dess kreditriskexponering. För att uppnå detta och säkerställa en konsekvent identifiering av de källor till kreditrisk som institutet är eller kan bli exponerat för, bör de beakta följande informationskällor:

• a. Mallar för lagstadgad rapportering, t.ex. COREP och FINREP, med beaktande av de relevanta exponeringsklasserna enligt institutets metod för kapitalbaskrav (dvs. schablonmetoden eller IRK).
• b. Insikter från bedömningen av andra ÖUP-delar (t.ex. affärsmodellsanalysen) och från tidigare tillsynsverksamhet.
• c. Jämförelser av institutets ställning i förhållande till jämförelsegrupper, om sådana finns. För institut som använder IRK bör de behöriga myndigheterna särskilt beakta resultatet av tillsynsmyndigheternas riktmärkning som utförts i enlighet med artikel 78 i direktiv 2013/36/EU.

De behöriga myndigheterna bör i första hand inrikta sin bedömning på de mest betydande identifierade källorna till kreditrisk och utvärdera deras väsentlighet för institutet ur ett tillsynsperspektiv. För att göra denna bedömning bör de beakta följande:

• a. Kreditriskstrategi och riskaptit samt relevanta limiter.
• b. Beloppet för exponeringsvärdet för den aktuella portföljen jämfört med det totala exponeringsvärdet för kreditexponeringar, inbegripet dess tillväxt över tid.
• c. Kapitalbaskravet för kreditrisk för portföljen i fråga jämfört med det totala kapitalbaskravet, inbegripet dess tillväxt över tid.
• d. I förekommande fall, det interna kapital som institutet har allokerat för kreditrisk för portföljen i fråga jämfört med det totala interna kapitalet.
• e. Sammansättningen av och kvaliteten på institutets kreditrelaterade poster i och utanför balansräkningen i den presterande (inklusive exponeringar med anstånd) och nödlidande portföljen, inklusive nivån på och förändringen över tid av nedskrivningar och avskrivningar samt fallissemangsandelen i kreditportföljen.

De behöriga myndigheterna bör bedöma riskens väsentlighet i förhållande till den aktuella portföljen samt med ett historiskt och framåtblickande perspektiv (tidigare förändring av dessa siffror och prognoser, om sådana finns tillgängliga).

Som ytterligare informationskälla för väsentlighetsbedömningen bör de behöriga myndigheterna beakta de interna kreditriskparametrar som institutet använder, om sådana uppgifter finns tillgängliga och är lämpliga. Detta inbegriper att bedöma deras lämplighet när det gäller att korrekt kvantifiera kreditriskexponeringar i olika portföljer, med särskild uppmärksamhet på belägg från den årliga rapport som tas fram av institutets valideringsfunktion, i synnerhet utfallstesters resultat, dvs. jämförelser av uppskattade parametrar med observerade resultat som utförts av institutet. De behöriga myndigheterna bör lägga vikt vid portföljer där de uppskattade parametrarna har underskattat de observerade resultaten.

De behöriga myndigheterna bör också beakta resultat av stresstester som genomförts av institutet för att identifiera tidigare oidentifierade källor till kreditrisk, t.ex. sådana som uppstår ur ändrad kreditkvalitet, kreditkoncentrationer, säkerhetsvärde och kreditexponering under en stressperiod.

På grundval av den väsentlighetsbedömning som gjorts i föregående punkter samt storleken och komplexiteten hos institutets kreditrisk och kreditportfölj bör de behöriga myndigheterna välja den relevanta detaljnivån för bedömningen.

Karaktären, storleken och sammansättningen av institutets kreditportfölj (kreditrelaterade poster i och utanför balansräkningen)

De behöriga myndigheterna bör bedöma kreditexponeringarnas karaktär (dvs. typerna av låntagare och exponeringar) och analysera sammansättningen av institutets kreditportfölj. Under denna bedömning bör de behöriga myndigheterna även beakta hur kreditriskexponeringens karaktär kan påverka exponeringens omfattning (t.ex. kreditlimiter/outnyttjade kreditmöjligheter som utnyttjas av låntagare, denominering i utländsk valuta), med hänsyn till institutets rättskapacitet att ensidigt annullera outnyttjade belopp för beviljade kreditfaciliteter.

För att bedöma typen av kreditrisk bör de behöriga myndigheterna beakta åtminstone följande underkategorier av kreditrisk genom att göra en mer detaljerad bedömning av de underkategorier som anses vara mest relevanta för institutet²⁸ :

• a. kreditkoncentrationsrisk,
• b. motpartsrisk och avvecklings- och leveransrisk,
• c. landrisk,
• d. kreditrisk i samband med värdepapperisering,
• e. risk till följd av utlåning i utländsk valuta,
• f. fastighetsrisk,
• g. aktierisk utanför handelslagret,
• h. utspädningsrisk,
• i. modellrisk för lagstadgade godkända modeller.

²⁸ Se bilaga I för en icke uttömmande uppdelning av underkategorier av kreditrisk och närmare information om deras bedömning.

Om specialiserade låneexponeringar anses väsentliga bör de behöriga myndigheterna bedöma sådana exponeringar separat från annan utlåningsverksamhet, eftersom risken för sådana exponeringar ligger i lönsamheten för den tillgång eller det projekt som finansieras (t.ex. kommersiella fastigheter, energianläggningar, sjöfart, råvaror) snarare än låntagaren (som i allmänhet är ett specialföretag). När de behöriga myndigheterna gör denna bedömning bör de beakta

• a. projektens lönsamhet och hur försiktiga de underliggande antagandena i affärsplanerna är (inbegripet kreditrisken för de viktigaste kunderna),
• b. lagstiftningsändringars inverkan på framtida kassaflöden, i synnerhet i subventionerade sektorer,
• c. inverkan av ändrad efterfrågan på marknaden, där det är relevant, och om det finns en marknad för en framtida försäljning av objektet som finansieras,
• d. förekomsten av ett finanskonsortium eller andra långivare som delar kreditrisken,
• e. om någon form av garanti utlovas av sponsorerna,
• f. den potentiella ökning av koncentrationsrisken som dessa aktiviteter kan medföra.

Portföljens kreditkvalitet

För att bedöma en portföljs kreditkvalitet bör de behöriga myndigheterna särskilt utvärdera hur lämplig klassificeringen av kreditexponeringen är och konsekvenserna av en möjlig felklassificering som leder till försenad reservering och redovisning av kreditförluster.

De behöriga myndigheterna bör göra en analys för att skilja mellan kategorierna av presterande och nödlidande exponeringar samt exponeringar med anstånd, med beaktande av både antalet gäldenärer och relevanta belopp och volymer. De behöriga myndigheterna bör utvärdera den övergripande kreditkvaliteten på portföljnivå och de olika kvalitetsgrupperna inom var och en av de ovannämnda kategorierna för att fastställa institutets samlade kreditrisk. Som en del av denna bedömning bör de behöriga myndigheterna analysera fallissemangs- och migrationsrisker per exponeringsklass, med beaktande av trender i kreditkvaliteten över tid, och de bör överväga om portföljens faktiska kreditkvalitet överensstämmer med den angivna riskaptiten och fastställa skälen till eventuella avvikelser.

Detta bör resultera i en övergripande bedömning av institutets hela kreditcykel från framställning, under övervakning och hantering av varje exponeringskategori. När de behöriga myndigheterna gör denna analys bör de använda referensportföljer (dvs. portföljer med låntagare som är gemensamma för grupper av institut) där så är lämpligt och möjligt. Denna analys bör utföras med beaktande av följande:

• a. Indikatorer för tillgångarnas kvalitet, historiska trender och tillväxttakt per typ av låntagare, sektor och produkt, fördelningen av låntagare per kreditvärdighet, historisk migration mellan olika kreditvärdigheter, misskötsel och fallissemang för olika tidshorisonter.
• b. Andelen nödlidande exponeringar och täckningsgraden per portfölj, sektor, geografi och förändringar över tid, även med hänsyn till relevanta inflöden/utflöden från varje relevant portfölj, fördelningen av exponeringarna mellan klasser av nödlidande exponeringar (dvs. förfallna, osäkra), nivån och förändringar över tid av nedskrivningar och bortskrivningar för varje relevant drivande faktor, historiska återvinningsgrader och återvinningsprocessens varaktighet, utmätta tillgångar och förändringar över tid, samt den tid som gått sedan exponeringarna klassificerades som nödlidande.

De behöriga myndigheterna bör bedöma om nivån på reserveringar för kreditförluster och kreditvärdighetsjustering är lämplig för exponeringens kvalitet och, i förekommande fall, för säkerhetens nivå, och särskilt bedöma om nivån av reserveringar för kreditförluster är förenlig med risken för olika portföljer, över tid och i jämförelse med institutets relevanta jämförelsegrupper samt relevant makroekonomisk utveckling och om kreditvärdighetsjusteringarna av derivatens marknadsvärden återspeglar kreditvärdigheten hos relevanta motparter. När det anses nödvändigt bör de behöriga myndigheterna göra inspektioner på plats eller andra lämpliga tillsynsåtgärder för att bedöma om reserveringarna för kreditförluster och risktäckningen är tillräckliga, t.ex. genom att utvärdera ett urval lån. När de behöriga myndigheterna gör en sådan bedömning bör de också beakta eventuella iakttagelser som gjorts av interna och externa revisorer, om sådana finns tillgängliga.

När de behöriga myndigheterna utvärderar ett instituts inneboende kreditrisk bör de också ta hänsyn till resultat av stresstester som genomförts av institutet för att identifiera tidigare oidentifierade källor till kreditrisk, t.ex. i samband med ändrad kreditkvalitet, kreditkoncentrationer, säkerhetsvärde och kreditexponering under en stressperiod.

Omfattning och kvalitet på ramverket för kreditriskreducering

De behöriga myndigheterna bör beakta omfattningen av och kvaliteten på garantier (inklusive kreditderivat) och på tillgängliga säkerheter som skulle reducera kreditförlusterna i händelse av kredithändelser, inbegripet dem som inte godtas som lämpliga kreditriskreducerande tekniker vid beräkningen av kapitalbas. När de behöriga myndigheterna gör en sådan bedömning bör de beakta:

• a. säkerheters och garantiers täckning per portfölj, typ av låntagare, kreditvärdering, sektor och andra relevanta aspekter,
• b. säkerhetsvärden för presterande och nödlidande exponeringar,
• c. historisk återvinningsgrad per typ av och belopp för säkerheter och garantier.

De behöriga myndigheterna bör också bedöma hur väsentlig den kvarstående risken är (som avses i artikel 80 i direktiv 2013/36/EU), särskilt säkerheternas och garantiernas tillräcklighet och verkställbarhet, tidpunkten för och förmågan att realisera säkerheter och verkställa garantier enligt den nationella rättsliga ramen, likviditeten och volatiliteten för säkerheters tillgångsvärden och säkerheternas återvinningsbara värde vid kreditindrivning. De behöriga myndigheterna bör även göra en bedömning av koncentrationen av garanter och säkerheter, samt korrelationen med låntagares kreditvärdighet (dvs. korrelationsrisk) och den möjliga effekten beroende på skyddets ändamålsenlighet.

Miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade faktorer

När de behöriga myndigheterna bedömer effekterna av miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade risker och miljörisker, särskilt på den inneboende kreditrisken, bör de sträva efter att ta hänsyn till dessa riskers specifika egenskaper, såsom deras framåtblickande karaktär och olika inverkan över olika tidshorisonter, och beakta de osäkerheter som är förknippade med långsiktiga prognoser och samtidigt utveckla sin förmåga att ta hänsyn till dessa egenskaper i sin bedömning. Bedömning av ramen för hantering och kontroll av kreditrisk

För att få en heltäckande uppfattning om institutets kreditriskprofil bör de behöriga myndigheterna se över institutets ramverk för hantering och kontroll av kreditrisker och dess lämplighet när det gäller de inneboende kreditriskexponeringarna. För denna bedömning bör de behöriga myndigheterna också förlita sig på resultatet från bedömningen av andra ÖUP-delar (t.ex. affärsmodellsanalysen och styrningsområden). För institut som omfattas av tillämpningen av strategierna för minskning av nödlidande exponeringar och tillhörande styrning och operativa vägledning bör de behöriga myndigheterna också bedöma om instituten uppfyller särskilda krav som anges i EBA:s relevanta riktlinjer för sådana strategier och deras operationalisering, även när det gäller att uppfylla konsumentskyddskraven.

Strategi för kreditrisk och riskaptit

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har en sund, tydligt formulerad och dokumenterad kreditriskaptit, kreditriskstrategi och kreditrisklimiter, som har godkänts av ledningsorganet. Vid denna bedömning bör de behöriga myndigheterna bland annat ta hänsyn till ledningsorganets roll när det gäller att fastställa, godkänna och se över kreditriskstrategin och kreditriskaptiten, den verkställande ledningens korrekta genomförande av denna strategi samt dess lämplighet för institutet med tanke på dess affärsmodell, övergripande riskaptit, nuvarande och framtida marknadsmiljö och finansiella ställning.

Ram för organisatorisk och intern kontroll

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har en lämplig organisatorisk ramverk och lämpliga styrformer för att möjliggöra ett effektivt kreditrisktagande, hantering, mätning och kontroll, med tillräckliga (både kvalitativa och kvantitativa) personalresurser och tekniska resurser för att utföra de uppgifter som krävs. De bör särskilt bedöma om institutets ledningsorgan och verkställande ledning förstår de antaganden som ligger till grund för systemet för kreditmätning. Vid denna bedömning bör de behöriga myndigheterna ta hänsyn till om ansvarsfördelningen är lämplig samt till personalens kompetens och erfarenhet för att utföra sina uppgifter, för att anta, mäta, övervaka och rapportera kreditrisk, inklusive hantering av nödlidande exponeringar, och i synnerhet återvinning av nödlidande exponeringar, och slutligen förekomsten av en tydlig avgränsning mellan risktagare och riskhanterare.

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har lämpliga policyer och förfaranden för kreditgivning, identifiering, mätning, rapportering och kontroll av kreditrisk och om dessa är förenliga med institutets kreditriskstrategi och täcker alla huvudsakliga verksamheter och processer. Detta inbegriper en bedömning av huruvida dessa policyer är tydligt formaliserade, kommunicerade och tillämpas konsekvent inom hela institutet och den bankkoncern som det tillhör. Vid denna bedömning bör de behöriga myndigheterna ta hänsyn till om ledningsorganet godkänner dessa riktlinjer och regelbundet diskuterar och granskar dem i enlighet med riskstrategierna samt om den verkställande ledningen ansvarar för att utarbeta och genomföra de policyer och förfaranden som ledningsorganet har fastställt.

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutets system för att identifiera, förstå, mäta, övervaka och rapportera kreditrisk är lämplig med hänsyn till institutets storlek och komplexitet. I detta sammanhang bör de behöriga myndigheterna överväga om institutet har lämplig datainfrastruktur och om analysteknikerna är lämpliga för att institutet ska kunna hantera sin kreditrisk på ett tillfredsställande sätt och uppfylla kraven på tillsynsrapportering, samt upptäcka, mäta och regelbundet övervaka den kreditrisk som är inneboende i alla poster i och utanför balansräkningen (i förekommande fall på koncernnivå).

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutets ledningsorgan och verkställande ledning förstår de antaganden som ligger till grund för systemet för kreditmätning och om de är medvetna om graden av relevant modellrisk. De bör bedöma om institutet har genomfört stresstester för att förstå effekterna av negativa händelser på dess kreditriskexponeringar och på lämpligheten av dess reserveringar för kreditrisk, genom att beakta hur ofta stresstester genomförs, relevanta identifierade riskfaktorer, antaganden som ligger till grund för stresscenariot samt den interna användningen av resultat av stresstester för kapitalplanering och kreditriskstrategier.

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har definierat och genomfört kontinuerlig och effektiv övervakning av kreditriskexponeringar (inbegripet kreditkoncentration) för hela institutet, bland annat med hjälp av särskilda indikatorer samt en relevant och effektiv mekanism för tidig varning. De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har infört en regelbunden rapportering av kreditriskexponeringar, inbegripet resultatet av stresstester, till ledningsorganet, den verkställande ledningen och relevanta kreditriskhanterare.

De behöriga myndigheterna bör bedöma om institutet har ett starkt och heltäckande system för intern kontroll och lämpliga skyddsåtgärder för att reducera kreditrisken i enlighet med dess strategi och riskaptit när det gäller kreditrisk. Vid denna bedömning bör de behöriga myndigheterna särskilt uppmärksamma om institutets kontrollfunktioner (inbegripet alla konsoliderade enheter, geografiska områden och kreditverksamheter) har tillräcklig täckning, till förekomsten av operativa limiter och annan praxis som syftar till att hålla kreditriskexponeringar inom nivåer som är godtagbara för institutet i enlighet med dess riskaptit och risklimiter. För detta ändamål bör de behöriga myndigheterna ägna särskild uppmärksamhet åt huruvida institutet har lämpliga interna kontroller och rutiner för att säkerställa att överträdelser av (eller undantag från) policyer, förfaranden och limiter i god tid rapporteras till lämplig ledningsnivå för åtgärder, inbegripet kontroller för att identifiera, bedöma och hantera de risker för penningtvätt och finansiering av terrorism som institutet är exponerat för till följd av kreditgivningsverksamheten.

När de behöriga myndigheterna gör denna bedömning bör de överväga om limitsystemet är lämpligt för institutets komplexitet och kapacitet att mäta och hantera kreditrisk. Detta inbegriper en bedömning av huruvida de fastställda limiterna är absoluta eller om överskridanden av dem kan inträffa. I det senare fallet bör institutets policyer tydligt beskriva under vilken tidsperiod och under vilka särskilda omständigheter sådana överskridanden av limiter är möjliga. Dessutom bör de behöriga myndigheterna bedöma om de förfaranden som införts är lämpliga för att hålla kredithanterare informerade om deras limiter samt om sådana limiter regelbundet granskas och uppdateras (t.ex. för att förbli anpassade till strategiförändringar).

De behöriga myndigheterna bör också bedöma internrevisionsfunktionens funktion vad gäller lämplighet, omfattning och frekvens för internrevisioner av ramverket för kreditriskhantering. Dessa revisioner bör omfatta en översyn av de viktigaste delarna av ramverket för hantering, mätning och kontroll av kreditrisk för hela institutet och efterlevnaden av relevanta externa bestämmelser för interna policyer och förfaranden samt eventuella avvikelser från dessa.

För institut som använder en intern ratingbaserad metod för att fastställa minimikrav på kapitalbas för kreditrisk bör de behöriga myndigheterna också bedöma om den interna valideringsprocessen är sund och effektiv när det gäller att utmana modellantaganden och upptäcka eventuella brister i systemet för kreditriskhantering. Denna bedömning bör, i förekommande fall, baseras på information som härrör från redan utförd tillsynsverksamhet gällande interna modeller (t.ex. inspektioner på plats) och med beaktande av den tillsynspraxis som beskrivs i EBA:s Supervisory handbook for the validation of internal ratings-based systems²⁹ .

Sammanfattning av resultat, betygsättning och tillsynsåtgärder

²⁹ EBA/REP/2023/29.

Efter denna bedömning bör de behöriga myndigheterna ha fått en uppfattning om institutets kreditrisk och motpartsrisk. Denna bedömning bör återspeglas i en sammanfattning av slutsatserna, vilken bör åtföljas av ett riskbetyg grundat på de överväganden som anges i tabell 6. Om vissa underkategorier omfattar väsentliga risker kan de behöriga myndigheterna välja att bedöma och betygsätta dessa individuellt, och man bör i så fall så långt som möjligt tillämpa vägledningen i denna tabell på motsvarande sätt.

Tabell 6 Tillsynsöverväganden vid betygsättning av kreditrisk och motpartsrisk

Tabellen nedan innehåller en icke uttömmande förteckning över tillsynsåtgärder som de behöriga myndigheterna kan vidta om brister har konstaterats i institutets system för hantering av kreditrisker och motpartsrisker. De behöriga myndigheterna bör besluta om typen av åtgärd på grundval av hur effektiv den är i förhållande till den specifika konstaterade bristen. De behöriga myndigheterna får vidta ytterligare tillsynsåtgärder (inklusive kvantitativa åtgärder i enlighet med artikel 104.1 a i direktiv 2013/36/EU) eller en kombination av dem om dessa anses vara lämpligare för att åtgärda de konstaterade bristerna.

Tabell 7. Potentiella och icke uttömmande tillsynsåtgärder för kredit- och motpartsrisk Potentiella tillsynsåtgärder för behöriga myndigheter i enlighet med artikel 104.1 b, d, e, f, j, l, m och n i direktiv 2013/36/EU, de behöriga myndigheterna kan kräva att institutet

• a) mer aktivt involverar ledningsorganet eller dess kommittéer i relevanta kreditbeslut,
• b) förbättrar systemen för kreditriskmätning,
• c) förbättrar kontrollen av kreditprocesser, inbegripet kreditgivning, övervakning och återhämtning,
• d) förbättrar hanteringen, värderingen och övervakningen av säkerheter,
• e) förbättrar kvaliteten på och frekvensen av rapporteringen om kreditrisker till ledningsorganet och den verkställande ledningen.
• f) inför en särskild reserveringspolicy samt ökar sina reserveringar, om detta tillåts enligt redovisningsprinciperna,
• g) justerar interna riskparametrar och/eller riskvikter som används för att beräkna riskvägda exponeringsbelopp för specifika produkter, sektorer eller typer av gäldenärer,
• h) tillämpar högre värderingsavdrag på säkerhetens värde,
• i) minskar stora exponeringar eller andra källor till kreditkoncentrationsrisk,
• j) skärper kriterierna för kreditgivning för alla eller vissa produkt- eller gäldenärskategorier,
• k) minskar sin exponering eller skyddar sig mot särskilda typer av faciliteter (t.ex. bolån, exportfinansiering, kommersiella fastigheter, värdepapperiseringar), gäldenärskategorier, sektorer, länder etc.,
• l) genomför en lämplig strategi för att minska mängden eller andelen nödlidande exponeringar,
• m) förbättrar kreditriskhanteringen i samband med miljömässiga, sociala och styrningsrelaterade risker, särskilt miljörisker, potentiellt baserat på en eller flera av de åtgärder som anges ovan.