Avdelning IV – Krav för institut som är originatorer

Institut som är originatorer bör lämna all begärd information till den behöriga myndigheten rörande de värdepapperiseringar som de vill bevisa leder till betydande risköverföring, så att den behöriga myndigheten kan bedöma den betydande risköverföringen till tredje parter på det sätt som anges i avdelningarna I–III i dessa riktlinjer.

Institut som är originatorer bör till den behöriga myndigheten åtminstone anmäla värdepapperiseringar som de vill bevisa leder till betydande risköverföring, vars struktur och portföljsammansättning skiljer sig från tidigare transaktioner som institutet har anmält.

12. Styrning och riktlinjer när det gäller bedömningar av betydande risköverföring

Institut som är originatorer bör ha en styrningsprocess för bedömningar av transaktioner som hävdas leda till betydande risköverföring. Processen bör ge information om relevanta kommittéer, eventuella interna godkännandeförfaranden och påvisa en lämplig delaktighet för intressenter och en lämplig revisionskedja när det gäller dokumentationen.

Institut som är originatorer bör ha lämpliga system och kontroller när det gäller betydande risköverföring genom värdepapperisering, bl.a. för den fortlöpande övervakningen av kraven när det gäller betydande risköverföring, minst en gång i kvartalet under de relevanta transaktionernas hela löptid.

Institut som är originatorer bör ha riktlinjer och metoder för att se till att kraven när det gäller betydande risköverföring uppfylls fortlöpande i enlighet med artiklarna 243 och 244 i förordning (EU) nr 575/2013. Del 2 – Särskilda krav för institut som är originatorer för att uppfylla kraven i artikel 243.4 eller artikel 244.4 i förordning (EU) nr 575/2013

13. Riskhantering och självutvärdering

Institut som är originatorer bör ha riktlinjer och metoder för att se till att det för eventuella reduceringar av kapitalbaskraven som uppnås genom värdepapperisering finns en motsvarande kreditrisköverföring till tredje parter.

Riktlinjer för betydande risköverföring bör ingå i de mer övergripande strategierna för kapitalallokering hos institut som är originatorer. Särskilt bör riktlinjerna för kreditrisköverföring och betydande risköverföring hos institut som är originatorer beskriva hur transaktioner som hävdas leda till betydande risköverföring sammanfaller med riskhanteringsstrategierna och den interna kapitalallokeringen.

Institut som är originatorer bör bedöma de risker som är involverade i potentiella transaktioner som hävdas leda till betydande risköverföring, bl.a. genom att bedöma risken beträffande underliggande tillgångar, själva värdepapperiseringsstrukturen och kreditriskerna i trancherna, samt andra relevanta faktorer som påverkar kreditrisköverföringens innebörd.

När de gör sin bedömning av betydande risköverföringar bör institut som är originatorer även undersöka om den eventuella reduceringen av kapitalbaskraven överensstämmer med den överföring av ekonomisk risk som uppnås, t.ex. genom att jämföra värdepapperiseringens effekter på deras ekonomiska kapital och på deras kapitalbaskrav.

Institut som är originatorer bör analysera om de har råd med premierna i de relevanta transaktionerna mot bakgrund av sin vinst, sitt kapital och sitt allmänna finansiella tillstånd.

14. Andra krav

Institut som är originatorer bör använda lämpliga metoder och förfaranden för att bedöma och påvisa betydande risköverföring.

Institut som är originatorer bör när de bedömer en betydande risköverföring beakta förväntade förluster och ej förväntade förluster när det gäller de värdepapperiserade tillgångarna under hela transaktionens löptid.

Institut som är originatorer bör när de bedömer en betydande risköverföring beakta transaktionens struktur och värdepapperiseringens strukturella inslag, t.ex. om det är en kontanttransaktion eller en syntetisk transaktion, eventuella risksäkringsmetoder eller löptidsobalanser.

För att upptäcka faktorer som kan urholka överföringen av kreditrisk och den betydande risköverföringen till tredje parter bör institut som är originatorer bedöma graden av kreditriskreducering eller kreditrisköverföring till följd av en transaktion och i detta sammanhang bl.a. ta hänsyn till följande faktorer, i den mån de är tillämpliga:

• a. En jämförelse av nuvärdet av premier och andra kostnader som ännu inte inräknats i kapitalbasen i förhållande till förluster på de skyddade exponeringarna i olika stresscenarier.
• b. Priset på transaktionen i förhållande till marknadspriser, varvid hänsyn ska tas till premiebetalningar.
• c. Tidpunkten för betalningar inom transaktionen, inbegripet potentiella tidsmässiga skillnader mellan institut som är originatorens avsättningar för eller nedskrivningar av skyddade exponeringar och betalningar av den som säljer skyddet.
• d. En granskning av tillämpliga inlösendatum för att bedöma kreditskyddets sannolika längd i förhållande till potentiella tidpunkter för framtida förluster på de skyddade exponeringarna.
• e. En bedömning av motpartsrisk, i synnerhet en analys av huruvida vissa omständigheter kan leda till att institutet som är originator blir mer beroende av den motpart som tillhandahåller kreditriskskyddet, samtidigt som motpartens förmåga att fullgöra sina åtaganden försämras.
• f. Typen av kopplingar mellan de olika parter som deltar i transaktionen (originator, arrangör, investerare, säljare av kreditriskskydd etc.).
• g. Förekomsten av implicita former av kreditförstärkning.
• h. Tjockleken på mezzanine-trancher och lägre prioriterade trancher i förhållande till de underliggande exponeringarnas kreditriskprofil.
• i. En bedömning av kreditrisken i de underliggande tillgångarna, vilken kan göras genom stresstester avseende de underliggande tillgångarna, en bedömning av betalningsprofilen för exponeringen mot de underliggande tillgångarnas kreditrisk, bedömning av grundläggande kreditriskfaktorer (dvs. LGD ( loss given default, förlust vid fallissemang), PD ( probability of default , sannolikhet för fallissemang), EAD ( exposure at default , exponering vid fallissemang) etc.).