5.1 Verksamhet som kräver ansökan om tillstånd

Enligt direktiv 2013/36/EU krävs det för att skydda sparandet och den finansiella stabiliteten att utförandet av verksamheten som kreditinstitut kräver ett förhandsgodkännande från den behöriga myndigheten som endast får beviljas efter en positiv bedömning av den ansökan som lämnats in av det ansökande kreditinstitutet.

De behöriga myndigheterna bör bedöma att sökanden uppfyller alla delar av definitionen av kreditinstitut som anges i led 1 i artikel 4.1 a i kapitalkravsförordningen – ”ett företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel och att bevilja krediter för egen räkning”. De bör särskilt bedöma att både den verksamhet som består i att ”från allmänheten ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel” och ”bevilja krediter för egen räkning” kommer att utövas av det ansökande kreditinstitutet.

Detta påverkar inte möjligheten för ett kreditinstitut att bedriva sådan verksamhet som anges i bilaga I till kapitalkravsdirektivet och i enlighet med nationell lagstiftning. De behöriga myndigheternas bedömning av affärsplanen bör därför omfatta all verksamhet som det ansökande kreditinstitutet planerar i verksamhetsplanen, även sådan verksamhet som går utöver mottagande av insättningar eller andra återbetalbara medel från allmänheten och beviljande av kredit för egen räkning, oavsett om de anges i bilaga I till kapitalkravsdirektivet, eller ytterligare verksamheter i enlighet med nationell lagstiftning. De behöriga myndigheterna bör undersöka förenligheten och överensstämmelsen mellan den sökandes planerade verksamhet och interna organisation och avsaknaden av faktorer som skulle kunna hindra dem från att utöva en effektiv tillsyn. I linje med detta bör de behöriga myndigheterna klargöra att det ansökande kreditinstitutet, när det väl har auktoriserats, kommer att bli föremål för omfattande granskning av all verksamhet som bedrivs av kreditinstitutet uteslutande i syfte att fastställa effekterna av all sådan verksamhet på tillsynsregleringen och tillsynen av kreditinstitutet som helhet.

Om de behöriga myndigheterna bedömer att det ansökande kreditinstitutets affärsmodell inte uppfyller alla kriterier i definitionen av ett kreditinstitut som anges i led 1 i artikel 4.1 a i kapitalkravsförordningen ska de avslå ansökan om auktorisation.

I avsaknad av ett gemensamt EU-begrepp för de delar som utgör definitionen av ett kreditinstitut enligt led 1 i artikel 4.1 a i kapitalkravsförordningen upplyser dessa riktlinjer de behöriga myndigheterna om centrala aspekter av sådana delar samt områden som kräver särskild uppmärksamhet från de behöriga myndigheternas sida vid bedömningen av ansökan.

Vid bedömningen av om uttrycket ”vars verksamhet” är uppfyllt bör de behöriga myndigheterna bedöma att kombinationen av både ”insättningar eller andra återbetalbara medel från allmänheten” och ”beviljande av krediter för egen räkning” kommer att ske regelbundet och systematiskt.

I enlighet med den allmänna principen om skydd för sparande bör de behöriga myndigheterna, när de bedömer om uttrycket ”ta emot insättningar eller andra återbetalbara medel från allmänheten” är uppfyllt, bland annat se till att det ansökande kreditinstitutets affärsmodell (och därmed dess finansieringsstruktur) omfattar mottagande och/eller innehav av sådana insättningar och andra återbetalbara medel tills de återbetalas i sin helhet. Återbetalningen i sin helhet avser kapitalbeloppet med eventuell upplupen ränta.

När de behöriga myndigheterna bedömer om uttrycket ”insättningar” är uppfyllt bör de åtminstone inrikta sig på att se till att de

• a. är ett belopp av fiatvalutan oavsett form (t.ex. mynt, sedlar, kontotillgodohavanden osv.),
• b. återbetalas på anfordran eller vid en avtalsenlig tidpunkt och med eller utan ränta eller en premie,
• c. har mottagits från tredje part (juridiska eller fysiska personer),
• d. har mottagits i samband med att verksamheten bedrevs.

De behöriga myndigheterna bör också notera att insättningar kan ta flera former, kan vara överlåtbara eller andra insättningar, inbegripet sparkonton, inlåning med fast löptid eller icke överlåtbara inlåningsbevis.

De behöriga myndigheterna bör också bland annat säkerställa att undantagen från begreppet godtagbar insättning och återbetalningsskyldigheten från insättningsgarantisystemet enligt artikel 5.1 i direktiv 2014/49/EU om insättningsgarantisystem inte påverkar begreppet insättningar när det gäller beviljande av auktorisation som kreditinstitut.

Vid bedömningen av om det specifika uttrycket ”andra återbetalbara medel” är uppfyllt bör de behöriga myndigheterna hänvisa till ”finansiella instrument som är av sådan karaktär att de ska återbetalas” samt ” finansiella instrument som inte är av sådan karaktär men för vilka det har ingåtts ett avtal om återbetalning av de medel som betalats”⁷ . De bör också ta hänsyn till att ett sådant begrepp bör omfatta obligationer och andra jämförbara värdepapper såsom överlåtbara (ej nominativa) insättningar, förutsatt att dessa kontinuerligt utges av kreditinstitutet⁸ .

⁷ Domstolens dom av den 12 februari 1999 i mål C-366/97, Romanelli.

⁸ Skäl 14 i kapitalkravsdirektivet har följande lydelse: ”Åtgärderna bör därför ha en så omfattande räckvidd som möjligt och gälla alla institut vars verksamhet består av att ta emot återbetalbara medel från allmänheten, genom insättningar eller i annan form, såsom fortlöpande utgivning av obligationer och andra jämförbara värdepapper […]” (min kursivering).

Vid bedömningen av huruvida insättningar eller andra återbetalbara medel tas från ”allmänheten” bör de behöriga myndigheterna särskilt inrikta sig på huruvida insättningar eller andra återbetalbara medel tas emot som affärsverksamhet från andra juridiska eller fysiska personer än kreditinstitutet.

Vid bedömningen av om uttrycket ”att bevilja kredit” är uppfyllt bör de behöriga myndigheterna särskilt inrikta sig på huruvida det ansökande kreditinstitutet kommer att ingå avtal om tillhandahållande av ett penningbelopp för ett specificerat eller ospecificerat ändamål, för en tidsperiod som ska avtalas och betalas tillbaka i enlighet med avtalade villkor, vanligtvis mot ersättning. Särskilt när det gäller uttrycket ”för egen räkning” bör de behöriga myndigheterna bedöma om det ansökande kreditinstitutet avser att vara borgenär till den beviljade finansieringen.

Som en del av bedömningen för beviljande av auktorisation som kreditinstitut bör de behöriga myndigheterna också överväga huruvida beviljande av auktorisation som kreditinstitut krävs med hänsyn till det ansökande kreditinstitutets underliggande situation och aktuella omständigheter. De bör bedöma lämpligheten och nödvändigheten av auktorisationen som kreditinstitut, med beaktande av den verksamhet som det ansökande kreditinstitutet avser att bedriva.

Om det, på grundval av de uppgifter som lämnats in tillsammans med ansökan, inte är helt klart att det ansökande kreditinstitutet har för avsikt att bedriva verksamhet som kreditinstitut bör de behöriga myndigheterna öka granskningen av ansökan. Detta gäller särskilt när de upptäcker begränsad eller formell överensstämmelse med de enskilda delarna i definitionen av ett kreditinstitut.

Under sådana omständigheter bör de behöriga myndigheterna undersöka det ansökande kreditinstitutets eventuella ytterligare affärsmotiv till stöd för inlämningen av ansökan, såsom de fördelar som följer av kreditinstitutets status i fråga om anseende, tillgång till betalnings- och avvecklingssystem och billigare finansiering. De behöriga myndigheterna bör bland annat lägga särskild vikt vid risknivån för den avsedda verksamheten och affärsmodellens bärkraft, med beaktande bland annat av de potentiella negativa effekterna på insättningsgarantisystemen och storleken på och kvaliteten på de säkerheter som lagras hos centralbankerna.