(ii) Vikter för riskindikatorer och riskkategorier

För varje värde för en riskindikator bör systemet tilldela en individuell riskpoäng mellan 0 och 100, där 0 anger den lägsta risken och 100 den högsta risken. Vid beräkning av varje individuell riskpoäng kan insättningsgarantisystemet antingen tillämpa ”intervallmetoden” eller ”metoden för den glidande skalan”.

Insättningsgarantisystem bör använda expertbedömning för att kalibrera tröskelvärdena, men bör under alla omständigheter respektera följande minimitröskelvärden:

• a. För bruttosoliditetsgrad, kärnprimärkapitalrelation, likviditetstäckningskvot och stabil nettofinansieringskvot bör motsvarande individuella riskpoäng vara 100 om värdet på indikatorn för ett deltagande institut är lägre än det tillämpliga lagstadgade minimikravet enligt artiklarna 92.1, 412 och 413 i förordning (EU) nr 575/2013.
• b. För kapitaltäckningskvoten bör motsvarande individuella riskpoäng vara 100 om värdet på indikatorn för ett deltagande institut är lägre än 100 procent.
• c. För det totala riskvägda exponeringsbeloppet/de totala tillgångarna och de garanterade insättningarna/icke intecknade tillgångarna bör motsvarande individuella riskpoäng vara 100 om värdet av indikatorn för ett deltagande institut är högre än 100 procent.

”Intervallmetoden” för individuell riskpoäng

Vid intervallmetoden definierar insättningsgarantisystemet ett fast antal riskklasser (intervall), som ska vara minst två, för en riskindikator. Insättningsgarantisystemet bör fastställa antalet intervall för att spegla de deltagande institutens olika risknivåer (till exempel hög, medelhög och låg risk) som bedöms på grundval av respektive riskindikator.

För varje intervall som tillämpas på riskindikator ”j” bör insättningsgarantisystemet fastställa en övre och nedre gräns för värdet ”A” för riskindikatorn på ett sådant sätt att deltagande institut med liknande risknivå grupperas i samma intervall. Insättningsgarantisystemet bör fastställa intervallens gränser antingen i relativa eller absoluta termer:

• a. Vid fastställande i relativa termer bör insättningsgarantisystemet fördela de deltagande instituten jämnt mellan intervallen. Insättningsgarantisystemet fastställer intervallens gränser efter att ha fastställt värdena ”A” för riskindikatorn för deltagande institut i samma intervall.
• b. Vid fastställande i absoluta termer bör insättningsgarantisystemet fastställa intervallens gränser för att återspegla att alla värden ”A” för riskindikatorn inom dessa gränser motsvarar en liknande risknivå och att alla deltagande institut med en liknande risknivå hamnar i samma intervall.

Insättningsgarantisystemet bör fastställa intervallens antal och gränser för att säkerställa att en tillräcklig och meningsfull åtskillnad görs mellan de deltagande instituten. Insättningsgarantisystemet bör undvika att kalibrera antalet och gränserna på ett sådant sätt att deltagande institut klassificeras i samma intervall trots att de uppvisar betydande skillnader i risknivåer som mäts med en viss riskindikator.

Insättningsgarantisystemet bör inte fastställa en övre gräns för det högsta intervallet och inte heller en nedre gräns för det lägsta intervallet.

För varje intervall som tillämpas för en riskindikator bör insättningsgarantisystemet tilldela en motsvarande individuell riskpoäng. Insättningsgarantisystemet bör tilldela en individuell riskpoäng på intervallet och en individuell riskpoäng på 0 för den minst riskutsatta undergruppen. Insättningsgarantisystemet får avvika från denna regel för riskindikatorer som endast kan ha två möjliga värden och där ett av dessa motsvarar en genomsnittlig risknivå. Om insättningsgarantisystemet beslutar sig för att använda denna möjlighet bör det tilldela en individuell riskpoäng på 50 för det intervall som motsvarar den genomsnittliga risknivån, medan den individuella riskpoäng som tilldelas det andra intervallet bör vara antingen 100 eller 0.

”Metoden för den glidande skalan” för individuell riskpoäng

I denna metod bör insättningsgarantisystemet för varje institut ”I” och för varje riskindikator ”j” beräkna en individuell riskpoäng utifrån värdet ”A” för riskindikatorn. Insättningsgarantisystemet bör fastställa en övre gräns ” ” och en nedre gräns ” ” för varje indikator. Om indikatorns värde ligger mellan 𝑔𝑔 𝑗𝑗 de fastställda gränserna 𝑏𝑏 𝑗𝑗 bör insättningsgarantisystemet fördela värdet på riskpoängen mellan 0 och 100 enligt följande två formler:

• a. Om ett högre indikatorvärde tyder på högre risk och indikatorn ligger över den övre gränsen ” ” bör insättningsgarantisystemet fastställa värdet för den individuella riskpoängen 𝑔𝑔 𝑗𝑗 till 100. Om indikatorns värde är lägre än det nedre gränsvärdet ” ” bör insättningsgarantisystemet på samma sätt fastställa värdet för den individuella 𝑏𝑏 𝑗𝑗 riskpoängen till 0. Motsvarande formel är följande: där j = indikator 𝐼𝐼𝐶𝐶𝐼𝐼 ”j” 𝑖𝑖𝑗𝑗 som = ⎩ ⎧ ⎪ ⎨ ⎪ varierar 100 0 𝐴𝐴 𝑔𝑔 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑗𝑗 från −𝑏𝑏 −𝑏𝑏 𝑗𝑗 𝑗𝑗 1 ∗ till 100, ”m”. 𝑝𝑝𝑚𝑚𝑏𝑏 𝑝𝑝𝑚𝑚 𝑝𝑝𝑚𝑚 𝑗𝑗 𝐴𝐴 𝐴𝐴 ≤ 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝐴𝐴 < > 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑏𝑏 𝑔𝑔 ≤ 𝑗𝑗 𝑗𝑗 𝑔𝑔 𝑗𝑗
• b. På motsvarande sätt bör insättningsgarantisystemet fastställa värdet för den individuella riskpoängen till 100 om en lägre indikator indikerar en högre risk och indikatorn ligger under den nedre gränsen ” ”. Om indikatorns värde överstiger den övre gränsen ” ” bör insättningsgarantisystemet 𝑏𝑏 𝑗𝑗 på motsvarande sätt fastställa värdet för den individuella 𝑔𝑔 𝑗𝑗 riskpoängen till 0. Motsvarande formel är följande:

För varje riskindikator 𝐼𝐼𝐶𝐶𝐼𝐼 bör 𝑖𝑖𝑗𝑗 insättningsgarantisystemet = ⎩ ⎧ ⎪ ⎨ ⎪ 𝑔𝑔 0 𝑔𝑔 100 𝑗𝑗 𝑗𝑗 −𝐴𝐴 −𝑏𝑏 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑗𝑗 ∗ 100, kalibrera 𝑝𝑝𝑚𝑚 𝑝𝑝𝑚𝑚 𝑝𝑝𝑚𝑚𝑏𝑏 𝐴𝐴 𝐴𝐴 𝑗𝑗 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑖𝑖𝑗𝑗 ≤ > < den 𝐴𝐴 𝑔𝑔 𝑏𝑏 𝑖𝑖𝑗𝑗 𝑗𝑗 𝑗𝑗 övre ≤ 𝑔𝑔 𝑗𝑗 gränsen ” ” och den

nedre gränsen ” ” för att se till att det finns tillräcklig och meningsfull skillnad 𝑔𝑔 𝑗𝑗 mellan de deltagande instituten. 𝑏𝑏 𝑗𝑗 ′ Insättningsgarantisystemet bör undvika att kalibrera de övre och nedre gränserna på ett sådant sätt att alla deltagande institut konsekvent hamnar antingen under den nedre eller över den övre gränsen, trots betydande skillnader inom det område som mäts av en viss riskindikator.