Principer och metodologiska överväganden

Beroende på hur sofistikerad metoden är kan scenarierna ta sig uttryck i enkla beskrivningar eller mer detaljerade kvantitativa prognoser.

De behöriga myndigheterna kan besluta att tillämpa samma scenarier på alla finansiella enheter för jämförbarhet eller att anpassa scenarierna till specifika kategorier av finansiella enheter, med beaktande av deras riskprofiler och affärsmodeller.

Uppifrån-och-ned- respektive nedifrån-och-upp-metoder

De behöriga myndigheterna bör bedöma fördelarna med en uppifrån-och-ned-metod respektive en nedifrån-och-upp-metod och välja den som lämpar sig bäst på grundval av de specifika målen, de finansiella enheternas mognadsgrad vid ESG-stresstester och typen av exponeringar som omfattas av bedömningen, med beaktande av följande överväganden:

• ▪ En uppifrån-och-ned-metod, där de behöriga myndigheterna centralt beräknar effekterna av stresstestscenarierna, säkerställer en viss grad av jämförbarhet mellan finansiella enheter och ger de behöriga myndigheterna större kontroll över processen och metoden, vilket minskar bördan för branschen.
• ▪ En nedifrån-och-upp-metod, där de finansiella enheterna själva beräknar effekten av stresstestscenarierna, ger en högre detaljnivå som gör det möjligt att fånga upp idiosynkratiska faktorer som är specifika för vissa portföljer, motparter och exponeringar. Den främjar också ett större deltagande i stresstestprocessen och bidrar till att förbättra de finansiella enheternas kapacitetsuppbyggnad.

När de behöriga myndigheterna använder en nedifrån-och-upp-strategi bör de fastställa tydliga metodologiska ramar för att säkerställa enhetlighet och lika villkor för alla finansiella enheter, inklusive proportionalitetsaspekter när det gäller förväntningarna på hur sofistikerad deras effektberäkning ska vara.

En hybridmetod kan övervägas för att dra nytta av fördelarna med båda metoderna. De behöriga myndigheterna kan basera sitt beslut om lämplig metod på datatillgänglighet och modellägande, med beaktande av att särskilda portföljer eller verksamheter, t.ex. teckningsrisk, kan kräva mer detaljerade uppgifter och modellering än vad som är möjligt med en uppifrån-och-ned-metod.

Detaljnivå

När de behöriga myndigheterna beslutar om detaljnivån bör de göra en lämplig avvägning mellan enkelhet och precision, med beaktande av uppgifternas tillgänglighet och kvalitet samt den metodologiska mognadsgraden. Mer detaljerade data kan behövas för att t.ex. på lämpligt sätt fånga upp effekter på verksamhets- eller enhetsnivå från omställningsrisk eller regionala/lokala effekter av fysiska risker.

De behöriga myndigheterna bör åtminstone beakta följande granularitetsaspekter:

• a. Portföljnivå: Differentiering efter tillgångsklass (t.ex. företagslån, hypotekslån, exponering i statspapper, aktier och innehav av företagsobligationer).
• b. Sektorsnivå: Klassificering baserad på industrisektor (t.ex. industrier med höga koldioxidutsläpp, energi, fastigheter, jordbruk). För specifika sektorer kan en högre detaljnivå utforskas (t.ex. elkraft, sektorer som påverkas av banbrytande teknik, industrier baserade på fossila bränslen). När det gäller fastigheter kan åtskillnad göras mellan exponeringar mot kommersiella fastigheter och bostadsfastigheter.
• c. Geografisk nivå: Uppdelning efter region (t.ex. Nuts 3-nivå) för att bedöma exponering för platsspecifika ESG-risker, särskilt fysiska sådana.
• d. Motpartsnivå: Granularitet per enskild gäldenär eller grupp av gäldenärer där koncentrationsriskerna är betydande.
• e. Riskkategori: Separat identifiering av fysiska risker (akuta och kroniska klimatrisker), omställningsrisker (politiska, tekniska och marknadsrelaterade förändringar) och andra miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsrelaterade faktorer (t.ex. förlust av biologisk mångfald, föroreningar, sociala och styrningsrelaterade risker).

De behöriga myndigheterna bör besluta om vilken detaljnivå som är lämplig beroende på typen av tillgång/portfölj och syftet med bedömningen. För exponeringar i statspapper kan till exempel landsnivå vara tillräckligt, medan regional nivå och upp till detaljerade geolokaliseringsdata bör övervägas för att bedöma fysisk risk i samband med intecknings- eller garantiportföljer.

För analysen av fonder kan de behöriga myndigheterna, när så är möjligt och förenligt med tillämpliga sektorsspecifika föreskrifter, överväga att använda en genomlysningsmetod när det gäller innehav av fonder.

Balansräkningsrelaterade antaganden

Vid ESG-stresstester bör behöriga myndigheter börja med att använda en statisk balansräkningsmetod på samma sätt som det vanligen görs vid traditionella stresstester. De kan dock ta hänsyn till de strukturella effekterna av de finansiella enheternas övergångsplan när så är möjligt och tillämpligt, beroende på tidshorisonten.

För stresstester som tillämpar medellånga till långa tidshorisonter kan en dynamisk balansräkning (med eller utan begränsningar) tillämpas för att säkerställa ett mer realistiskt scenario, med potentiellt fokus på de viktigaste balansräkningsposterna som återspeglar förändringar i portföljsammansättningen (föränderliga exponeringar, omfördelningar av tillgångar och riskreducerande åtgärder som svar på ESG-relaterade chocker).

Med tanke på den osäkerhet som är förenad med omställningsvägar, policyutveckling och marknadsreaktioner bör de behöriga myndigheterna överväga att kräva att de finansiella enheterna motiverar sina planerade åtgärder i syfte att säkerställa att balansräkningsjusteringar

• – t.ex. portföljomfördelning, förändringar i utlånings- eller garantipolicyer eller förändringar i finansieringsstrukturer – är realistiska och förenliga med deras offentliggjorda omställningsstrategier.

Alla förvaltningsåtgärder som erkänns av finansiella enheter bör bedömas på grundval av deras genomförbarhet, tidsaspekter och potentiella oavsiktliga konsekvenser, samtidigt som alltför stor tillit till optimistiska antaganden bör undvikas. De behöriga myndigheterna bör säkerställa att en dynamisk balansräkningsmetod med begränsningar bidrar till en mer verklighetsnära och framåtblickande ESG-stresstestning. Detta bör åstådkommas genom införlivande av trovärdiga planer och åtgärder på ledningsnivå, samtidigt som minimiskyddet mot alltför stor flexibilitet i antaganden bibehålls och jämförbarheten i stresstestresultaten förbättras.

Urval av finansiella enheter

De behöriga myndigheterna bör fastställa ett lämpligt urval av finansiella enheter som ska ingå i ESG-stresstesterna och/eller ESG-scenarieanalyserna, och säkerställa tillräcklig sektors- eller marknadstäckning med beaktande av de fastställda målen och, när det gäller tematiska bedömningar, bedömningens inriktning. Utformningen av stresstestet bör vid behov anpassas för att återspegla särdragen hos olika kategorier av finansiella enheter.

De behöriga myndigheterna bör också överväga att genomföra riktade åtgärder avseende särskilda undergrupper av enheter för att hantera särskilda sårbarheter eller föränderliga trender i fråga om ESG-risker.

Proportionalitet

De behöriga myndigheterna bör tillämpa proportionalitetsprinciper och tillåta metodförenklingar i förhållande till de finansiella enheternas verksamheters storlek, art och komplexitet samt riskernas väsentlighet. Proportionalitetsprincipen bör utvidgas till att omfatta rapporteringskrav, scenarioutformning och modelleringsförväntningar, för att säkerställa en lämplig balans mellan analytisk robusthet och praktisk genomförbarhet.

Med tanke på att modelleringen av ESG-stresstester och datatillgängligheten befinner sig i ett tidigt skede kan de behöriga myndigheterna överväga att begränsa analysens omfattning och säkerställa en lämplig balans mellan kostnad och nytta för både de behöriga myndigheterna och de finansiella enheterna.

Modellbegränsningar

De behöriga myndigheterna bör vara medvetna om att alla modeller har inneboende begränsningar, och detta gäller särskilt framväxande ESG-modeller. När det gäller stresstester enligt nedifrån-och-upp-metoden bör de, för att mildra dessa begränsningar och öka ESG-stresstesternas och resiliensanalysernas robusthet och trovärdighet, använda kompletterande analyser för att korsvalidera resultaten och säkerställa deras rimlighet, använda benchmarkingtekniker och korsvalidera resultaten med alternativa metoder.

De behöriga myndigheterna bör se till att tillräckliga och adekvata mänskliga och materiella resurser anslås till processen. Detta inbegriper löpande eller tillfällig medverkan av personal med expertkunskap inom stresstestmetoder, finansiell tillsyn och riskbedömning på området miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning.

De behöriga myndigheterna bör ha kapacitet för hantering och insamling av data som stöder tillgången till högkvalitativ ESG-information. De bör också utveckla och underhålla it-infrastruktur som möjliggör effektiv datainsamling, fastställande av lämpliga scenarier och resultatanalys.

Tidsplan för stresstestet

De behöriga myndigheterna bör fastställa lämpliga tidsplaner för sina ESG-stresstester och scenarieanalyser. Vid fastställandet av dessa tidsfrister bör de väga behovet av fullständighet och noggrannhet mot kraven i beslutsprocessen. De finansiella enheterna bör få tillräckligt med tid på sig för att sammanställa relevant information och genomföra sina bedömningar, samtidigt som de behöriga myndigheterna måste ges förutsättningar att hinna göra en heltäckande granskning och säkerställa korrekt rapportering.

Processen bör vara strukturerad för att underlätta effektiv analys, konsekvent kommunikation av resultat och integrering i den bredare tillsynsramen.

Insamling av uppgifter

Vid stresstester enligt uppifrån-och-ned-metoden bör de behöriga myndigheterna i möjligaste mån förlita sig på lagstadgad rapportering samt dra nytta av befintliga rapporteringsramar och externa resurser i tillämpliga fall. De kan också dra slutsatsen att särskilda uppgifter måste samlas in som en nödvändig kompletterande informationskälla. Den insamlade informationen bör begränsas till den som används för analyserna och valideringen.

Om det finns dataluckor bör de behöriga myndigheterna fokusera på rimliga proxyvariabler, uppskattningar och expertutlåtanden, samtidigt som de finansiella enheterna uppmuntras att förbättra den interna datakapaciteten över tid.

Kvalitetssäkringsprocess

En noggrann kvalitetssäkringsprocess bör genomföras för att kontrollera att stresstestresultaten är korrekta, konsekventa och tillförlitliga. De behöriga myndigheterna bör inrätta granskningsmekanismer (t.ex. benchmarking eller inbördes utvärderingar) för att bedöma datakvalitet, metodrobusthet och, i förekommande fall, scenariernas lämplighet. Vid behov bör expertutlåtanden komplettera kvantitativa resultat för att mildra begränsningar i modellerna.

Effektiv dialog med finansiella enheter

De behöriga myndigheterna bör föra en effektiv och strukturerad dialog med de finansiella enheterna under hela stresstestprocessen. Detta inbegriper att ge tydlig vägledning om förväntningar, underlätta engagemang i viktiga skeden och säkerställa att finansiella enheter har möjlighet att klargöra metodaspekter. En löpande interaktion borgar för ökad tillförlitlighet i stresstestet och förbättrar de finansiella enheternas förmåga att införliva ESG-relaterade risker i sina egna riskhanteringsramar. Gränsöverskridande och systemövergripande samordning

I den mån det är relevant och möjligt bör de behöriga myndigheterna samordna mellan jurisdiktioner för att möjliggöra en harmoniserad strategi för ESG-stresstester för gränsöverskridande finansiella grupper. Detta inbegriper samarbete med andra tillsynsmyndigheter för att anpassa metoder, utbyta bästa praxis och undvika splittrad lagstiftning.