Avdelning III – Krav för behöriga myndigheter vid tillämpning av artikel 243.4 eller artikel 244.4 i förordning (EU) nr 575/2013 och vid tillämpning av artikel 243.2 eller artikel 244.2 i förordning (EU) nr 575/2013 om någon av omständigheterna i avdelning II föreligger

Bedömning av om den kreditrisk som överförs är betydande

Behöriga myndigheter bör bedöma den dokumentation och de belägg som läggs fram av institut som är originatorer rörande värdepapperiseringen för att fastställa om en motsvarande kreditrisk har överförts till tredje parter, och kräva ytterligare information om det behövs för denna bedömning. Behöriga myndigheter bör i förekommande fall lägga särskild vikt vid bl.a. följande faktorer:

• a. De riskvägda exponeringsbeloppen och, i relevanta fall, de förväntade förlustbeloppen som beräknats för de värdepapperiserade exponeringarna före värdepapperisering och motsvarande belopp för de trancher som överförs och behålls av institutet som är originator efter värdepapperiseringen.
• b. När det gäller hur institut som är originatorer bevisar betydande risköverföring i enlighet med artikel 243.4 eller artikel 244.4 i förordning (EU) nr 575/2013, vilka metoder som har använts för att visa att den kreditrisk som har överförts motsvarar den potentiella reduceringen av kapitalbaskraven.
• c. I fall där institutet som är originator har använt interna modeller för att visa att en betydande kreditrisk har överförts, om dessa modeller är tillräckligt säkra och i fall där externa modeller har använts, om dessa modeller har integrerats i de ordinarie processer hos institutet som är originator, samt om institutet som är originator har tillräckliga kunskaper om hur modellen fungerar och om dess underliggande antaganden.
• d. I fall där institutet som är originator har tillämpat särskilda stressantaganden på poolen av underliggande tillgångar, om antagandena är lämpliga och hur dessa och de beräknade förluster som de resulterar i står sig i jämförelse med de som används i tillsynsmyndigheters stresstester eller med andra empiriska datakällor, t.ex. kreditvärderingsinstitut.

Behöriga myndigheter bör undersöka om institutet som är originator har tillräckliga kunskaper om de underliggande tillgångarna för att kunna göra en lämplig analys av överföringen av kreditrisk och även undersöka om det finns en idiosynkratisk risk i portföljen, som inte fångas upp av kreditriskbedömningen eller kapitalberäkningarna som görs av institutet som är originator. Idiosynkratisk risk bör fångas upp genom mer konservativa antaganden än ett standardbasscenario. Sådana konservativa antaganden bör försöka fånga upp idiosynkratisk risk som i tillämpliga fall kan motsvara ett ”stresscenario”.

I fall där institutet som är originator förlitar sig på en formelbaserad metod för att fastställa sina kapitalbaskrav efter värdepapperiseringen bör behöriga myndigheter undersöka hur känsliga kapitalbaskraven för värdepapperiseringspositioner som behålls av institutet som är originator är för förändringar i de underliggande parametrarna för metoden för intern riskklassificering. Om kapitalkraven för de behållna värdepapperiseringspositionerna är mycket känsliga för små förändringar i dessa parametrar är det inte lika troligt att en motsvarande kreditrisk har överförts.

Bedömning av strukturella faktorer

Behöriga myndigheter bör bedöma om det finns strukturella faktorer i en transaktion som kan undergräva den påstådda överföringen av kreditrisk till tredje parter, t.ex. köpoptioner eller andra överenskommelser som, när det gäller traditionell värdepapperisering, ökar sannolikheten för att tillgångarna kommer att återföras till balansräkning hos institutet som är originator eller, när det gäller syntetisk värdepapperisering, ökar sannolikheten för att kreditriskskyddet kommer att upphöra före transaktionens förfallodag.

När det gäller traditionella värdepapperiseringar bör behöriga myndigheter bara anse att följande köpoptioner som beviljats institutet som är originator inte inverkar menligt på en faktisk överföring av kreditrisk, under förutsättning att köpoptionerna inte ger institutet som är originator rätt att återköpa den överförda exponeringen från förvärvaren för att ta hem vinsterna eller åter påta sig den överförda kreditrisken:

• a. Köpoptioner som bara kan utnyttjas om lagstiftningen eller skattereglerna förändras på ett sätt som påverkar innehållet i avtalet om en värdepapperiseringstransaktion eller som påverkar den ekonomiska nyttan av varje värdepapperiseringstransaktion för någon av parterna i transaktionen.
• b. Städoptioner som uppfyller villkoren i artikel 243.5 f i tillsynsförordningen.

När det gäller syntetiska värdepapperiseringar behöver behöriga myndigheter inte beakta köpoptioner som uppfyller kriterierna i punkt 5.2 a eller 5.2 b.

Vidare, och för att undvika eventuell osäkerhet, bör optioner som beviljas investerare vid traditionell värdepapperisering – förutom optioner som bara kan utnyttjas om institutet som är originator bryter mot avtalet – av behöriga myndigheter anses hindra en originator från att uppnå en faktisk överföring av kreditrisk.

När det gäller syntetisk värdepapperisering bör optioner som beviljas investerare i värdepapperiseringar eller tillhandahållare av kreditriskskydd och som bara kan utnyttjas om andra parter i transaktionen bryter mot avtalet av behöriga myndigheter inte anses hindra ett institutet som är originator från att uppnå en faktisk överföring av kreditrisk, under förutsättning att kraven i artikel 244.5 c i tillsynsförordningen är uppfyllda. Alla andra optioner som beviljas investerare i värdepapperiseringar eller tillhandahållare av kreditriskskydd bör bedömas av behöriga myndigheter, eftersom de kan leda till ytterligare kapitalbaskrav på grund av löptidsobalanser.

Behöriga myndigheter bör undersöka om institutet som är originator tidigare har återköpt transaktioner för att skydda investerare och om institutet som är originator har följt reglerna om implicit stöd som fastställs i artikel 248 i förordning (EU) nr 575/2013, för att se till att risken verkligen har överförts.

Om transaktionerna omfattar påfyllnadsperioder bör behöriga myndigheter bedöma godkännandekriterier för tillgångarna i den underliggande poolen och ta ställning till lägsta och högsta kvalitet på godkända tillgångar, samt om tillgångarna kan användas som substitut i strukturen i syfte att skydda investerarna från förluster och samtidigt öka kreditrisken för institutet som är originator för att se till att denna risk verkligen har överförts.

Behöriga myndigheter bör undersöka om transaktionen innefattar någon inbäddad mekanism från början som över tiden minskar beloppet på den kreditrisk som överförs av institutet som är originator till tredje parter på ett oproportionerligt sätt.

6. Bristande överensstämmelse mellan kreditriskskydd och underliggande tillgångar vid syntetisk värdepapperisering

Behöriga myndigheter bör undersöka om det finns löptids- eller valutaobalanser mellan det skydd som ges och de underliggande tillgångarna. När de tar ställning till skyddets löptid bör behöriga myndigheter undersöka om köpoptioner eller andra faktorer kan minska skyddets löptid i praktiken och hur detta står i förhållande till den förväntade tidpunkten för fallissemang beträffande tillgångspoolen.

Behöriga myndigheter bör bedöma löptidsobalanser för transaktioner där tillgångspoolen kan fyllas på genom att institutet som är originator lägger in tillgångar med längre löptid i slutet av skyddsperioden, vilket ökar eventuella löptidsobalanser.

Behöriga myndigheter bör bedöma valutaobalanser för transaktioner där tillgångspoolen har en annan valutaprofil än skulderna. När sådana obalanser uppstår bör lämpliga värderingsavdrag tillämpas på den eftersträvade kapitallättnaden i enlighet med behöriga myndigheters uppfattning. Riskreduceringsinstrument som valutaswappar bör bedömas utifrån den balans som swappas, swappens längd och eventuella villkorsbestämmelser. 7. Frågor om kreditriskskydd vid syntetisk värdepapperisering

Om värdepapperiseringen är syntetisk och sker med hjälp av ett kreditderivat eller en garanti bör behöriga myndigheter se till att den uppfyller alla relevanta krav i förordning (EU) nr 575/2013 och ger tillräcklig betalningssäkerhet för att inte urholka överföringen av kreditrisk. Om kreditriskskyddet är betalt bör säkerhetsarrangemangen beaktas, bl.a. att de uppfyller alla relevanta krav i förordning (EU) nr 575/2013 för betalt kreditriskskydd. Om kreditriskskyddet inte är betalt bör behöriga myndigheter undersöka om det finns lämpliga arrangemang som säkerställer att betalning sker i tid.

Behöriga myndigheter bör beakta vilka kredithändelser som omfattas av kreditriskskyddet (t.ex. om det täcker normala kredithändelser som konkurs, betalningsinställelse eller omstrukturering av lån).

Om premier som betalas till tillhandahållare av kreditriskskydd inte redovisas i resultaträkning för institutet som är originator bör behöriga myndigheter undersöka om premierna är alltför höga och urholkar den betydande risköverföringen. Detta kan bedömas på flera sätt, t.ex. genom att de premier som betalas jämförs med i) avkastningen på tillgångspoolen, ii) vilka förluster som täcks av skyddet, iii) skäliga marknadspriser, eller iv) någon kombination av dessa olika faktorer. Behöriga myndigheter bör även undersöka om det finns andra inslag i transaktionen förutom premier, t.ex. avgifter, som i praktiken ökar kostnaderna för skyddet på ett sätt som urholkar överföringen av kreditrisk.

Om premierna betalas i förskott eller inte är kopplade till förluster i den tillgångspool som skyddas eller på annat sätt garanteras, bör behöriga myndigheter ta ställning till om detta reducerar överföringen av kreditrisk.

8. Betydande risköverföring till tredje parter

Behöriga myndigheter bör bedöma om betydande kreditrisk överförs till tredje parter som inte har någon koppling till institutet som är originator på ett sätt som kan urholka överföringen av kreditrisk. Behöriga myndigheter bör när de bedömer överföringen av betydande risk undersöka eventuella relevanta kopplingar mellan investerarna eller tillhandahållarna av kreditriskskydd och institutet som är originator, och om institutet som är originator förser tredje parter med betydande finansiering.

9. Kreditbetyg

Om ett institut som är originator använder den externkreditvärderingsmetod som anges i artikel 261 i förordning (EU) nr 575/2013 för att beräkna kapitalbaskraven för sina exponeringar för en värdepapperisering, bör behöriga myndigheter undersöka om det kreditvärderingsinstitut som väljs, såvitt de behöriga myndigheterna känner till, har lämplig erfarenhet och expertis när det gäller den tillgångsklass som bedöms. 10. Interna riktlinjer för bedömning av överföring av kreditrisk och betydande risköverföring

Behöriga myndigheter bör undersöka om institutet som är originator har lämpliga interna riktlinjer för att göra egna bedömningar av överföring av kreditrisk och betydande risköverföring. Detta bör inte bara innefatta en första bedömning av transaktionen när institutet som är originator för första gången ansöker om att värdepapperiserade exponeringar ska undantas från beräkningen av riskvägda exponeringsbelopp och, i relevanta fall, förväntade förlustbelopp, utan även en fortlöpande bedömning av den betydande risköverföringen under transaktionens löptid.