4.6 Typer av stresstestning

Stresstestmetodernas specifika utformning, komplexitet och detaljnivå bör lämpa sig för institutets art, omfattning och storlek samt för affärsverksamhetens komplexitet och risknivå. Institutets strategi, affärsmodell och portföljegenskaper bör därför beaktas.

Instituten bör ta hänsyn till delen av konjunkturcykeln när de utformar stresstestmetoder, inklusive scenariot och behovet av möjliga ledningsåtgärder.

Instituten bör fastställa lämpliga, meningsfulla och solida mekanismer för att omvandla riskfaktorer till relevanta interna riskparametrar (sannolikhet för fallissemang, förlust vid fallissemang, avskrivningar, nedskrivningar till verkligt värde osv.) som visar risker ur ett institut- eller grupperspektiv.

Kopplingen mellan stressjusterade riskfaktorer och riskparametrarna bör inte endast grundas på institutens historiska erfarenheter och analyser, utan även i möjliga och lämpliga fall kompletteras med riktmärken från externa källor och, om möjligt, från tillsynsvägledning.

Eftersom det är en komplicerad affär att utforma hypotetiska och makroekonomiska riskfaktorer/scenarier bör instituten vara medvetna om modellriskerna och se till att följande har utförts när dessa faktorer/scenarier fastställs:

• a) En regelbunden och tillräckligt försiktig expertöversyn av modellens antaganden och mekanismer har utförts och en försiktighetsmodell som tar hänsyn till modellrisker har följts.
• b) En tillräcklig och lämplig försiktighetsnivå har tillämpats i utarbetandet av antaganden som är svåra att mäta på ett kvantitativt sätt (t.ex. riskspridning, förväntad exponentiell tillväxt, förväntade avgifter och framåtsyftande ledningsperspektiv) men som skulle kunna påverka modellresultaten (t.ex. bör resultat från modeller för nettointäkter före kreditförluster utgå från ett tillräckligt statistiskt underlag och affärsmässiga överväganden).
• c) Beroendeförhållanden och känsligheter för antagandenas resultat har slagits fast och deras effekter bedöms regelbundet.

Brister i modeller och mekanismer som kopplar riskfaktorer till förluster eller förhöjda riskparametrar bör förstås, förmedlas tydligt och beaktas när resultaten tolkas. För att undvika att underskatta en chocks påverkan på ett systematiskt och väsentligt sätt bör modellerna ta hänsyn till samspelet mellan solvens och finansieringslikviditet och finansieringskostnader. Om möjligt bör resultaten för olika modeller jämföras (för t.ex. modeller för nettointäkter före kreditförluster bör det finnas en jämförelse mellan den använda modellen och andra möjliga modeller, och skälet till att de inte används). Dessa kopplingar bör utgå från solida statistiska modeller. Kvantitativa analyser bör dock stödjas av kvalitativa expertomdömen om historiska data saknas, är av dålig kvalitet eller omfattar strukturbrott som gör det omöjligt att göra meningsfulla uppskattningar (för t.ex. modeller för nettointäkter före kreditförluster krävs historiska data som täcker en räntecykel och en konjunkturcykel samt information om förändringar i affärsstrategin och organisationsstrukturen). Även om den underliggande modelleringsprocessen är solid bör expertomdömen spela en roll när modellresultaten ifrågasätts.

Instituten bör bedöma möjligt icke-linjärt samspel mellan riskfaktorer och stressjusterade riskparametrar.

4.6.2 Känslighetsanalys

Instituten bör utföra känslighetsanalyser på nivån för enskilda exponeringar, portföljer och affärsenheter som är institutomfattande och, för särskilda risktyper, proportionerliga till deras komplexitet. Instituten bör bedöma på vilken aggregeringsnivå känslighetsanalyser är meningsfulla eller ens genomförbara. Användningen av expertomdömen bör klargöras i detalj i tillämpliga fall.

Instituten bör fastställa relevanta riskfaktorer på olika nivåer av tillämpning av tillsynskrav och för olika portföljer, affärsenheter och geografiska platser. Instituten bör se till att alla relevanta typer av riskfaktorer täcks, inklusive makroekonomiska och makrofinansiella variabler, statistiska aspekter av riskparametrar (t.ex. volatiliteten för parametrar för fallissemangsannolikhet) och idiosynkratiska faktorer som till exempel operativa risker.

Instituten bör definiera de identifierade riskfaktorerna med hjälp av olika allvarlighetsgrader som ett viktigt steg i deras analyser för att upptäcka icke-linjäritet och gränsvärden för effekter, dvs. kritiska värden för riskfaktorer utöver vilka stressreaktioner blir allt snabbare.

Om det är osäkert hur tillförlitligt det uppskattade beroendeförhållandet är mellan makroekonomiska/makrofinansiella riskfaktorer och riskparametrar eller om resultaten av mer omfattande scenarioanalyser måste valideras, bör instituten sträva efter att se till att känslighetsanalyser också utförs genom att belasta statistiska aspekter av portföljriskparametrar enligt historiska utdelningar, kompletterat med hypotetiska antaganden (t.ex. med beaktande av framtida volatilitet).

Analyser av enskilda riskfaktorer bör kompletteras med enkla analyser av multipla riskfaktorer som antas vara sammanhängande, utan att nödvändigtvis definiera ett scenario.

Instituten bör upprätthålla en förteckning över de identifierade riskfaktorerna.

4.6.3 Scenarioanalys

Instituten bör se till att scenarioanalyser utgör kärnan i deras program för stresstestning.

Utformningen av scenarierna för stresstesten bör inte enbart grundas på historiska händelser, utan hänsyn bör även tas till hypotetiska scenarier som ännu inte inträffat. Instituten bör se till att scenarioutformningarna är framåtsyftande och tar hänsyn till systematiska och institutspecifika förändringar som för närvarande pågår och som kan förutses inträffa i framtiden. För att åstadkomma detta bör instituten sträva efter att ha tillgång till externa data från liknande riskmiljöer som är relevanta för institut med liknande affärsmodeller. Instituten bör använda data som är relevanta och tillgängliga. Relevanta data kan vara interna och/eller externa och omfatta riktmärkning och tillsynsvägledning.

En rad olika scenarier bör övervägas för att omfatta olika händelser och allvarlighetsgrader när detta är meningsfullt och genomförbart.

Instituten bör se till att deras stresstestscenarier åtminstone uppfyller följande krav:

• a) Scenarierna ska inbegripa de huvudsakliga riskfaktorer som institutet kan utsättas för. I detta avseende bör resultaten från analyser av enskilda riskfaktorer, som syftar till att ge information om känsligheten för enskilda riskfaktorer, användas för att identifiera scenarier som omfattar stress för en kombinerad uppsättning riskfaktorer som är mycket rimliga. Alla väsentliga riskfaktorer ska stresstestas och övervägas.
• b) Scenarierna ska inbegripa viktiga institutspecifika sårbarheter som härrör från institutets regionala och sektorsvisa särdrag samt institutets särskilda produkt- eller affärsområdesexponeringar och finansieringsstrategier: koncentrations- och korrelationsrisker, både intra- och interrisktyper, bör identifieras på förhand.
• c) Scenarierna ska beskrivas på ett sammanhängande sätt som täcker alla huvudsakliga riskfaktorer och deras (framåtsyftande) utveckling på grundval av multipla utlösande händelser (dvs. penningpolitiken, utvecklingen inom finanssektorn, råvarupriser, politiska händelser och naturkatastrofer). Instituten bör se till att scenariobeskrivningen inte är orimlig eller motsägelsefull när det gäller antagandet om samband mellan riskfaktorer och motsvarande reaktioner från marknadsaktörer. Om vissa riskfaktorer utesluts från scenariobeskrivningen bör instituten se till att detta motiveras och dokumenteras fullt ut.
• d) Scenarierna ska vara inbördes samstämmiga för att säkerställa att de identifierade riskfaktorerna uppträder konsekvent med andra riskfaktorer vid en stresshändelse och att de omfattar uttryckliga uppskattningar och antaganden om beroendeförhållandet bland de huvudsakliga underliggande riskfaktorerna. Det är viktigt att utforska samband mellan riskfaktorer som verkar vara motsägelsefulla för att se om nya känsligheter kan identifieras.
• e) Scenarierna ska ta hänsyn till innovation och närmare bestämt den tekniska utvecklingen eller sofistikerade finansiella produkter utan att förbise samspelet med mer traditionella produkter.
• f) Scenarierna ska säkerställa att stressjusterade riskfaktorer omvandlas till inbördes konsekventa riskparametrar.

Instituten bör fastställa tidsspannet för stresstestningen i enlighet med testets syfte, egenskaperna för institutets portfölj, t.ex. löptid och likviditet för de stressjusterade positionerna, i tillämpliga fall, liksom riskprofilen. Stresstestningen för solvens och stresstestningen för likviditet kräver olika tidsspann och scenarier.

Instituten bör se till att

• a) stresstesten uttryckligen tar hänsyn till dynamiska beroendeförhållanden, t.ex. bland ekonomiska regioner och ekonomiska sektorer, inklusive finanssektorn,
• b) det övergripande scenariot tar hänsyn till systemomfattande dynamik, t.ex. nedläggning av vissa marknader och riskkoncentrationer i en hel tillgångsklass (t.ex. inteckningslån), och
• c) negativ återkopplingsdynamik som orsakas av faktorer som samspel bland värderingar, förluster och marginalsäkerhetskrav täcks.

Instituten bör i tillämpliga fall göra kvalitativa bedömningar av andrahandseffekter eller återkopplingseffekter som rör stress på enskild nivå, särskilt om inga tillförlitliga kvantitativa uppskattningar kan fastställas. Ett enskilt institut kan till exempel göra pris- eller volymjusteringar för att ta hänsyn till vissa strategiska effekter (t.ex. nivån för utlåningsstrategin) och svara endogent på scenariot.

4.6.4 Scenariots allvarlighetsgrad

Instituten bör se till att stresstestningen grundas på allvarliga, men rimliga, scenarier och att allvarlighetsgraden återspeglar stresstestets ändamål. Stresstest ska därför vara

• a) meningsfulla när det gäller att hantera risker som är relevanta för institutet, i syfte att främja institutets stabilitet under ogynnsamma förhållanden, och för systemviktiga banker gäller detta dessutom för det finansiella systemet när som helst under konjunkturcykeln och konjunkturväxlingar, inklusive finansieringsmarknader,
• b) konsekvent tillämpade i hela institutet, enligt konstaterandet att identiska scenarier inte nödvändigtvis medför allvarliga effekter för alla verksamhetsområden.

Instituten bör se till att olika allvarlighetsgrader övervägs för både känslighetsanalyser och scenariostresstestningen, och att de täcker minst en allvarlig ekonomisk nedgång för bedömningen av kapitalkrav och kapitalplanering.

Instituten bör se till att allvarligheten fastställs med hänsyn till varje instituts särskilda sårbarheter inför ett visst scenario, på grundval av institutets affärsmodell (t.ex. exponering för internationella marknader). Instituten bör utveckla sina egna scenarier och inte vara beroende av scenarier från tillsynsorganen. När institutet bedömer ett scenarios allvarlighetsgrad bör det känna till dynamiken för riskmiljöer och erfarenheter som gjorts av institut med liknande affärsmodeller.

Instituten bör se till att de genom sina scenarier bedömer absoluta och relativa förändringar i riskfaktorer. I ett absolut scenario bör allvarlighetsgraden vara en direkt förändring i riskfaktorn och inte bero på den aktuella nivån. I ett relativt scenario bör allvarlighetsgraden bero på den aktuella nivån och den ekonomiska situationen (t.ex. BNP-tillväxten minskar med 2 %, dvs. en relativ förändring i den absoluta nivån). Som ett exempel kommer en negativ relativ förändring på 2 % av BNP från en utgångspunkt med ett betydande positivt produktionsgap (dvs. nuvarande BNP är betydligt högre än strukturell BNP) inte nödvändigtvis att medföra allvarlig stress för BNP i fråga om absoluta tal/nivå. Detta innebär också att ju värre den nuvarande ekonomiska situationen är från början, desto allvarligare blir stressen i ett relativt scenario. Instituten bör se till att de väljer ett scenario som är tillräckligt allvarligt, både relativt och absolut sett. Både valet och valets inverkan på allvarlighetsgraden bör motiveras och dokumenteras.

När instituten bedömer den lämpliga allvarlighetsgraden för scenarier bör de jämföra scenarierna med de som beskrivs i deras omvända stresstestning och överväga särskilda konsekvenser av utformningen av det omvända stresstestet för scenariots rimlighet.

4.6.5 Omvänd stresstestning

Krav

Instituten bör utföra lämpliga omvända stresstester som en del av programmet för stresstestning, som ska dela samma styrning, en effektiv infrastruktur och kvalitetsstandarder samt komplettera andra typer av stresstestning, med beaktande av arten, storleken, omfattningen och komplexiteten i fråga om institutens affärsverksamhet och risker. Små och mindre komplexa institut kan fokusera mer på den omvända stresstestningens kvalitativa aspekter, medan större och mer komplexa institut kräver mer sofistikerade metoder för omvänd stresstestning. Den omvända stresstestningen bör vara tydligt definierad i fråga om ansvarsområden och resurser som tilldelas och bör stödjas av en infrastruktur som är lämplig, flexibel och i enlighet med skriftliga riktlinjer och förfaranden. Den omvända stresstestningen bör utföras regelbundet av alla instituttyper och på samma tillämpningsnivå som IKU och ILU (t.ex. institutomfattande och täcker alla relevanta risktyper).

Instituten bör ta med scenarier som identifieras genom den omvända stresstestningen för att komplettera omfattningen av olika stresstestscenarier som de genomför och, i jämförelsesyfte, för att bedöma den övergripande allvarlighetsgraden, vilket gör det möjligt att identifiera allvarliga, men rimliga, scenarier. Omvänd stresstestning torde vara användbar för att bedöma scenariers allvarlighetsgrad för IKU- och ILU-stresstester. Allvarlighetsgraden för de scenarier som används vid omvänd stresstestning kan även bedömas genom att jämföra den med bland annat historiska scenarier eller andra offentligt tillgängliga tillsynsscenarier.

När instituten utför sina omvända stresstester bör de även överväga om det förhandsdefinierade resultatet skulle kunna orsakas av fallissemang för en eller flera av deras större motparter eller en betydande marknadsstörning som uppstår på grund av att en viktig marknadsaktör fallerar (enskilt eller i kombination med andra).

Användning av omvänd stresstestning

Instituten bör använda omvänd stresstestning som ett regelbundet riskhanteringsverktyg för att förbättra sin medvetenhet om aktuella och möjliga sårbarheter, vilket ger ett mervärde för institutens riskhantering. Proportionalitetsprincipen gäller alla aspekter av användningen av omvänd stresstestning. Instituten bör även överväga om det förhandsdefinierade resultatet av den omvända stresstestningen kan uppstå under andra omständigheter än den omständighet som analyseras i stresstestet.

Som en del av sin affärsplanering och riskhantering bör instituten använda omvänd stresstestning för att förstå hur livskraftiga och hållbara deras affärsmodeller och affärsstrategier är samt för att fastställa omständigheter där instituten kan fallera eller sannolikt kommer att fallera i den mening som avses i artikel 32 i direktiv 2014/59/EU. Det är viktigt att instituten fastställer indikatorer som varnar för att ett scenario håller på att förverkligas. Instituten bör därför

• a) fastställa vilket förhandsdefinierat resultat som ska testas (t.ex. en affärsmodell som blir olönsam),
• b) fastställa vilka möjliga ogynnsamma omständigheter som skulle utsätta dem för allvarliga sårbarheter och leda till det förhandsdefinierade resultatet,
• c) bedöma (beroende på institutets storlek och affärsverksamhetens art, omfattning, komplexitet och risknivå) sannolikheten för att händelser som ingår i scenariot skulle leda till det förhandsdefinierade resultatet, och
• d) anta effektiva ordningar, processer, system eller andra åtgärder för att förhindra eller begränsa identifierade risker och sårbarheter.

Instituten bör använda omvänd stresstestning i planeringen och beslutsfattandet och för att ifrågasätta sina affärsmodeller och affärsstrategier i syfte att identifiera och analysera vad som skulle kunna leda till att institutens affärsmodeller blir olönsamma, till exempel bedömningen av både förmågan att ge god avkastning under de följande månaderna och strategins hållbarhet när det gäller att ge god avkastning under en längre period, baserat på strategiska planer och finansiella prognoser. Ledningsorganet och den verkställande ledningen förväntas medverka i hela processen.

Om det genom den omvända stresstestningen framkommer att risken för att ett instituts affärsmodell fallerar är oacceptabelt hög och inkonsekvent med institutets riskaptit, bör institutet planera åtgärder för att förhindra eller begränsa denna risk, med beaktande av hur lång tid institutet bör ha på sig för att reagera på dessa händelser och vidta åtgärderna. Som en del av dessa åtgärder bör institutet överväga om affärsmodellen måste ändras. De åtgärder som härrör från omvänd stresstestning, inklusive alla ändringar av institutets affärsplan, bör dokumenteras i detalj i institutets IKU-handlingar.

Institut med särskilda affärsmodeller, t.ex. värdepappersföretag, bör använda omvänd stresstestning för att utforska sina sårbarheter för extrema händelser, särskilt om deras risker inte fångas upp i tillräcklig utsträckning av mer traditionella stresscenarier (t.ex. för solvens eller likviditet) baserade på makroekonomiska chocker.

Institut som använder interna modeller för kreditrisk, motpartsrisk och marknadsrisk när de utför omvänd stresstestning i enlighet med artiklarna 177, 290.8 och 368.1 g i förordning (EU) nr 575/2013, bör sträva efter att identifiera allvarliga, men rimliga, scenarier som skulle kunna leda till påtagligt ogynnsamma resultat och kunna hota institutets övergripande livskraft. Instituten bör betrakta dessa omvända stresstester som ett väsentligt komplement till sina interna modeller för att beräkna kapitalkrav och som ett regelbundet riskhanteringsverktyg för att upptäcka möjliga brister i dessa interna modeller. I allvarliga stresscenarier kommer modellriskerna att öka och leda till att modellens förutsägbarhet äventyras, vilket dock inte behöver ses som en indikation på bristande modellering när det gäller indata i internmetodsformeln.

Instituten bör utföra kvalitativa analyser när de utarbetar en väldefinierad beskrivning av den omvända stresstestningen och få en tydlig förståelse av återkopplingen och de icke-linjära effekterna, med beaktande av riskdynamiken, samt hur olika risktyper kan kombineras och samverka. När ett institut utarbetar en väldefinierad beskrivning bör det överväga externa exogena händelser, som till exempel ekonomiska händelser, en industrikrasch, politiska händelser, tvister och naturfenomen, samt riskfaktorer som exempelvis operativa risker, koncentrationer och korrelationer, anseenderisker och minskat förtroende, och kombinationer av dessa händelser och faktorer. Det är mycket viktigt att institutets ledningsorgan på lämpligt sätt medverkar i diskussionerna om beskrivningen, med beaktande av möjliga särskilda sårbarheter och effekterna på institutet i sin helhet.

Instituten bör utföra kvantitativa och mer sofistikerade analyser och ta hänsyn till institutets storlek och affärsverksamhetens art, omfattning, komplexitet och risknivå när de fastställer specifika förlustnivåer eller andra negativa effekter på sitt kapital, sin likviditet (t.ex. tillgången till finansiering, i synnerhet ökade finansieringskostnader) eller sin övergripande finansiella ställning. Instituten bör arbeta bakåt på ett kvantitativt sätt för att identifiera de riskfaktorer och den erfordrade omfattningen av förändringar som skulle kunna orsaka en sådan förlust eller negativ inverkan (t.ex. fastställande av lämplig förlustnivå eller andra åtgärder av intresse i finansinstitutets balansräkning, såsom kapitalrelationer eller finansieringsresurser). Instituten bör förstå och i detalj dokumentera de riskdrivande faktorerna (t.ex. ange den exakta faktor som hade störst inverkan på portföljen vid extrema händelser), de viktigaste verksamhetsområdena och en tydlig och konsekvent beskrivning av svagheter och motsvarande scenarier (t.ex. om de underliggande antagandena och hur känsliga resultaten är för dessa antaganden över tid) som leder till de förhandsdefinierade resultaten och händelseförloppen och det troliga genomflödet (de viktigaste faktorerna kan t.ex. tilldelas makroekonomiska variabler enligt kombinationerna för ett bestämt mål för förlust/kapital i en portfölj), och på så vis identifiera dolda sårbarheter (t.ex. dolda korrelationer och koncentrationer) och överlappande effekter.

Instituten bör i lämpliga fall använda känslighetsanalyser som en utgångspunkt för omvänd stresstestning, t.ex. förskjutning av en eller flera relevanta parametrar till någon ytterlighet för att uppnå förhandsdefinierade resultat. Ett institut bör överväga olika omvända känslighetsanalyser för kreditrisk (t.ex. hur många stora kunder som skulle behöva fallera för att förlusttäckningskapitalet skulle förloras), marknadsrisk, likviditetsrisk (t.ex. stress på insättningar inom detaljhandeln och omständigheter som skulle tömma institutets likviditetsreserver) och operativ risk, bland andra risker, samt en kombinationsanalys där alla risker täcks samtidigt. Ett institut bör dock inte främst använda sig av en känslighetsanalys och enkla mått för att identifiera vilket scenario som är relevant för det omvända stresstestet. Identifieringen av detta scenario bör ske utifrån den kvalitativa analysen, med en kombination av expertomdömen från olika verksamhetsområden, eftersom tankeverksamhet kan vara det mest effektiva sättet att förhindra att en affärsmodell går omkull. En gemensam stressjustering av alla relevanta riskparametrar med hjälp av statistiska aspekter (t.ex. volatilitet för riskfaktorer som överensstämmer med historiska observationer kompletteras med hypotetiska, men rimliga, antaganden) bör utvecklas. Rimligheten för de parameterjusteringar som krävs för att uppnå det förhandsdefinierade resultatet ger en första uppfattning om möjliga sårbarheter i institutet. För att bedöma rimligheten bör man bland annat tillämpa historiska (multivariata) sannolikhetsfördelningar, som i lämpliga fall har anpassats enligt expertomdömen. Kvalitativa analyser och bedömningar, med en kombination av expertomdömen från olika verksamhetsområden, bör leda vägen för identifieringen av relevanta scenarion.

Instituten bör använda omvänd stresstestning som ett verktyg för att skaffa sig insikt i scenarier som omfattar kombinationer av solvens- och likviditetsproblem, i de fall då traditionell modellering kanske inte kan fånga upp komplexa aspekter från verkliga situationer. Instituten bör använda omvänd stresstestning för att ifrågasätta sina kapital- och likviditetsplaner. I lämpliga fall bör instituten identifiera och analysera situationer som skulle kunna förvärra ett likviditetsproblem och omvandla det till ett solvensproblem, och vice versa, och slutligen kunna leda till att verksamheten fallerar. Instituten bör sträva efter att använda omvänd stresstestning på ett integrerat sätt för kapital- eller likviditetsrisker i syfte att förbättra förståelsen och hanteringen av relaterade risker i extrema situationer.

Återhämtningsåtgärder och återhämtningsplanering

Instituten bör utveckla scenarier som inbegriper svår makroekonomisk och finansiell stress med varierande allvarlighetsgrad (inklusive systemomfattande händelser, stress som särskilt avser enskilda juridiska personer och stress som avser hela grupper), och som ska användas i återhämtningsplaner i enlighet med artikel 5.6 i direktivet om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag samt EBA/GL/2014/06, De bör även använda särskild omvänd stresstestning för att utveckla nära fallissemang-scenarier (i vilka institutet nästan men inte helt saknar betalningsförmåga) och som indata för att ge underlag för och testa ändamålsenligheten och effektiviteten för deras återhämtningsåtgärder och återhämtningsplanering samt analysera känsligheter kring motsvarande antaganden. Syftet med sådana nära fallissemang-scenarier är att identifiera och beskriva den punkt som skulle leda till att ett instituts eller en grupps affärsmodell blir olönsam om inte återhämtningsåtgärderna genomförs på ett framgångsrikt sätt. Scenarierna bör möjliggöra uppskattningen av resultat och lämpligheten för alla tillgängliga återhämtningsalternativ. Den terminologi som används i beskrivningen av återhämtningsscenarier bör bidra till att fastställa vilka återhämtningsalternativ som testades under särskilda stresscenarier. Beskrivningen ska vara tillräckligt utförlig, både genom en rad kvantitativa antaganden och en kvalitativ beskrivning, för att fastställa om scenariot är relevant för institutet och hur allvarligt det är. Händelserna bör beskrivas i logisk följd och de antaganden som ligger till grund för de huvudsakliga drivande faktorerna (t.ex. nettoinkomst, riskvägda tillgångar och kapital) bör definieras mycket tydligt. Scenarierna bör även ta hänsyn till en möjlig uppskattning av tväreffekter som kan uppstå om man genomför olika återhämtningsplaner i samma stresscenario. Scenarierna bör även möjliggöra en förståelse av händelseutvecklingen genom en lämplig tidslinje där det tydligt anges vid vilken tidpunkt vissa åtgärder kommer att utvecklas (med konsekvenser för deras trovärdighet och genomförbarhet). Syftet med denna övning är att testa effektiviteten hos ett instituts återhämtningsalternativ i fråga om återställning av finansiell styrka och livskraft när ett institut utsätts för allvarlig stress.

Eftersom de två uppsättningarna av omvända stresstester har skilda mål bör inte stresstest som omfattas av mål och återhämtningsplanering inom IKU och ILU sammankopplas, utan i stället jämföras med varandra.

Instituten bör använda omvänd stresstestning som hjälp i utvecklingen, bedömningen och kalibreringen av nära fallissemang-scenarier som används för återhämtningsplanering.

Instituten bör använda omvänd stresstestning för att identifiera riskfaktorer och vidare förstå och beskriva scenarier som skulle leda till att instituten är nära att fallera, samt för att bedöma effektiva återhämtningsåtgärder som rimligen kan genomföras, antingen på förhand eller när riskfaktorerna eller scenarierna utvecklas.

Omvänd stresstestning bör bidra till scenarier för återhämtningsplaner genom att man använder en dynamisk och kvantitativ scenariobeskrivning, som bör omfatta

• a) mekanismer som utlöser återhämtningen (dvs. vid vilken punkt institutet vidtar återhämtningsåtgärder i det hypotetiska scenariot),
• b) nödvändiga återhämtningsåtgärder och deras förväntade effektivitet, inklusive metoden för att bedöma denna effektivitet (dvs. indikatorer som bör övervakas för att konstatera att ingen ytterligare åtgärd krävs),
• c) den lämpliga tidsplanering och process som krävs för dessa återhämtningsåtgärder, och
• d) leden b och c för eventuella ytterligare återhämtningsåtgärder som krävs för att ta itu med kvarstående risker (om ytterligare stress föreligger).