6.2 Effekterna av obetalt kreditriskskydd

Instituten kan godta de kreditriskreducerande effekterna av obetalt kreditriskskydd med hjälp av någon av följande metoder:

• a) Justering av PD- eller LGD-skattningar i enlighet med artiklarna 160.5, 161.3 och 164.2 i förordning (EU) nr 575/2013 på basis av de kriterier som instituten fastställt i enlighet med artikel 183.2 och 183.3 i förordning (EU) nr 575/2013, i synnerhet med hjälp av någon av följande metoder:
• i. Justering av riskklasser, grupper eller LGD-skattningar, inbegripet LGD vid fallissemang och bästa skattning av förväntad förlust (EL BE ) – oavsett vilken metod som tillämpas på jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren – genom hänsyn till det obetalda kreditriskskyddet vid skattning av riskparametrar enligt närmare anvisningar i dessa riktlinjer (modelleringsmetoden).
• ii. Om jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren hanteras eller skulle hanteras enligt internmetoden med eller utan egna LGD-skattningar och konverteringsfaktorer: ersättning av såväl PD- som LGD-riskparametrar för den underliggande exponeringen med motsvarande PD- och LGD-värden för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren, enligt närmare anvisningar i dessa riktlinjer (metoden för ersättning av riskparametrar).
• iii. Oavsett vilken metod som tillämpas på jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren: justering av riskklasser, grupper eller LGD-skattningar, inbegripet LGD vid fallissemang och EL BE , vid tillämpning av riskparametrar genom avvikelser efter eget omdöme i klassificeringsprocessen enligt artikel 172.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och avsnitt 8.2 i EBA:s riktlinjer för PD- och LGD-skattning (personlig bedömning).
• b) Om institutet använder schablonmetoden för jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren och inte godtar effekterna av kreditriskreducering på obetalt kreditriskskydd vid PD- och LGD-skattningarna i enlighet med led a: tillämpning av riskvikt enligt schablonmetoden i enlighet med artikel 183.4 i förordning (EU) nr 575/2013 (metoden för ersättning av riskvikt).
• c) Beräkning av det riskvägda exponeringsbeloppet i enlighet med artikel 153.3, artikel 154.2, artikel 161.4 och artikel 164.3 i förordning (EU) nr 575/2013 (hantering av dubbla fallissemang).

Instituten bör ha tydliga policyer för bedömning av effekterna av obetalt kreditriskskydd på riskparametrarna. Dessa policyer ska överensstämma med institutens interna riskhanteringspraxis samt avspegla kraven i artikel 183.2 och artikel 183.3 i förordning (EU) nr 575/2013 samt kraven i dessa riktlinjer. Instituten bör tydligt ange i sina policyer vilken av metoderna beskrivna under punkt 31 som används för varje riskklassificeringssystem och de bör tillämpa dessa policyer på ett konsekvent sätt.

Obetalt kreditriskskydd som inte uppfyller godtagbarhetskraven för garantigivare och garantier enligt artikel 183.1 och 183.3 i förordning (EU) nr 575/2013 och i avsnitt 5.2 i dessa riktlinjer får inte hanteras med någon av de metoder som beskrivs i punkt 31. Vid skattning av LGD-värden bör kassaflöden erhållna från utnyttjande av det ej godtagbara obetalda kreditriskskyddet hanteras som om de hade erhållits utan användning av obetalt kreditriskskydd. Oberoende av denna hantering bör instituten samla in informationen om källorna till de kassaflöden som är att hänföra till ej godtagbara obetalda kreditriskskydd och fördela dem på lämpligt sätt. Instituten bör regelbundet övervaka dels nivåerna för denna typ av kassaflöden, dels i vilken utsträckning de relevanta typerna av obetalt kreditriskskydd används. Om det behövs bör instituten göra lämpliga justeringar för att undvika snedvridningar i PD- och LGD-skattningarna.

Om ett institut använder modelleringsmetoden enligt punkt 31.a) bör det överväga och i tillämpliga fall på ett konservativt sätt inkludera följande aspekter i sina LGD-skattningar:

• a) Eventuell valutaobalans mellan den underliggande förpliktelsen och det obetalda kreditriskskyddet.
• b) Graden av korrelation mellan garantigivarens förmåga att fullgöra sin avtalsenliga förpliktelse enligt avtalet om obetalt kreditriskskydd och gäldenärens återbetalningsförmåga.
• c) Garantigivarens fallissemang och därmed nedsatta förmåga att fullgöra sin avtalsenliga förpliktelse i fråga om det obetalda kreditriskskyddet.

Om ett institut använder modelleringsmetoden enligt punkt 31.a) kan det obetalda kreditriskskyddet anses som en riskfaktor i riskklassificeringssystemet. I synnerhet kan detta innefatta

• a) justering av enbart LGD-skattningarna utifrån tidigare erfarenhet vad gäller observerade kreditriskreducerande effekter av obetalt kreditriskskydd på realiserade LGD-värden, bl.a. realiserade återvinningar och väsentliga kostnader i samband med utnyttjandet av det obetalda kreditriskskyddet,
• b) justering av såväl PD- som LGD-skattningar om instituten kan komma med empiriska bevis på att förekomsten av det obetalda kreditriskskyddet påverkar gäldenärens PD-värde och påvisa att samtidig justering av såväl PD- som LGD-skattningar inte leder till dubbelräkningseffekter för det obetalda kreditriskskyddet eller till att den förväntade förlusten underskattas. Att endast justera PD-skattningarna bör anses olämplig oavsett hur situationen ser ut.

Instituten får endast använda metoden för ersättning av riskparametrar enligt punkt 31.a)ii om följande villkor är uppfyllda:

• a) Det obetalda kreditriskskyddet är godtagbart enligt relevanta kriterier för obetalt kreditriskskydd i del tre, avdelning II, kapitel 4 i förordning (EU) nr 575/2013.
• b) Institutet kan rimligen förvänta sig att de direkta kostnaderna för utnyttjande av det obetalda kreditriskskyddet är försumbara i förhållande till det belopp som täcks av det obetalda kreditriskskyddet.
• c) Garantigivaren har inte en status som fallerande.

Om instituten använder metoden för ersättning av riskparametrar eller metoden för ersättning av riskvikt enligt punkt 31.a)ii respektive punkt 31.b) bör de

• a) samla in och lagra information om egenskaper och prestation för gäldenären och exponeringen samt använda denna information vid skattning av gäldenärens PD-värde i enlighet med EBA:s riktlinjer för PD- och LGD-skattning,
• b) vid intern riskhantering separat beakta direkta exponeringar mot garantigivare och exponeringar säkrade med obetalt kreditriskskydd som tillhandahålls av sådana enheter,
• c) definiera ett separat tillämpningsområde för LGD-modellerna och separat beräkna riskvikten för den typ av garanterade exponeringar eller garanterade delar av exponeringar vars PD- och LGD-riskparametrar har ersatts eller som har tilldelats garantigivarens riskvikt. Vid garanterade exponeringar eller garanterade delar av exponeringar inkluderade i tillämpningsområdet för metoden för ersättning av riskparametrar eller metoden för ersättning av riskvikt behöver instituten inte skatta andra LGD-värden än LGD-värden för jämförbara direkta exponeringar mot garantigivare om de använder metoden för ersättning av riskparametrar.

För tillämpningen av punkt 37 gäller att om ett visst obetalt kreditriskskydd inte fullt ut täcker den ursprungliga exponeringen bör instituten till den del av exponeringen som inte täcks av det obetalda kreditriskskyddet kunna tilldela PD- och LGD-skattningarna för den ursprungliga exponeringen, utan att godta effekten av det obetalda kreditriskskyddet i fråga. Vidare gäller att instituten vid beräkning av det realiserade LGD-värde som tillämpas på den del av exponeringen som inte täcks av det obetalda kreditriskskyddet bör fördela kassaflöden och kostnader enligt följande:

• a) Kassaflöden erhållna från garantigivaren bör hänföras till den garanterade delen av exponeringen, medan kassaflöden från andra källor bör hänföras till den del av exponeringen som inte täcks av det obetalda kreditriskskyddet. Vid exponeringar som också omfattas av betalt kreditriskskydd bör de kassaflöden som är knutna till det betalda kreditriskskyddet hänföras till den del av exponeringen som täcks av detta betalda kreditriskskydd, i enlighet med vägledningen i punkt 46.
• b) Indirekta kostnader bör hänföras till de olika delarna av exponeringen i enlighet med anvisningarna i punkt 113 i EBA:s riktlinjer om PD- och LGD-skattning.
• c) Direkta kostnader som är direkt knutna till utnyttjande av det obetalda kreditriskskyddet bör hänföras till den garanterade delen av exponeringen medan alla övriga direkta kostnader bör hänföras till den del av exponeringen som inte täcks av det obetalda kreditriskskyddet. Vid exponeringar som även omfattas av betalt kreditriskskydd bör de direkta kostnaderna som uppkommit i samband med realiseringen av det betalda kreditriskskyddet hänföras till den garanterade delen av exponeringen i enlighet med anvisningarna i punkt 46.

Om instituten använder metoden för ersättning av riskparametrar och gäldenären fallerat gäller följande:

• a) Riskvikten för den garanterade delen av exponeringen ska vara riskvikten för den jämförbara direkta exponeringen mot den ej fallerande garantigivaren.
• b) Den förväntade förlusten i den garanterade delen av exponeringen ska vara den förväntade förlusten för den jämförbara direkta exponeringen mot den ej fallerande garantigivaren.
• c) Om garantigivaren förblir icke-fallerande bör den garanterade delen av exponeringen anses som fallerande i samband med beräkningen av det interna underskottet eller överskottet i enlighet med artikel 159 i förordning (EU) nr 575/2013 och avsnitt 8.4 i EBA:s riktlinjer för PD- och LGD skattning.

Om instituten använder metoden för ersättning av riskparametrar ska de andra erforderliga kvantitativa kontrollverktygen som anges i artikel 185 c i förordning (EU) nr 575/2013 inbegripa en jämförelse mellan den förväntade förlusten för jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren och de observerade förlustnivåerna för de underliggande exponeringarna eller de underliggande delarna av exponeringar mot fallerande gäldenärer som ansågs garanterade före tidpunkten för fallissemang.

Om instituten i enskilda fall justerar riskparametrarna genom att bedöma det obetalda kreditriskskyddet med hjälp av personliga bedömningar i enlighet med punkt 31.a), bör instituten kunna motivera att arten av och egenskaperna för det obetalda kreditriskskyddet inte medger användning av de metoder som beskrivs i punkt 31.a)i eller punkt 31.b) för att avspegla det obetalda kreditriskskyddets kreditriskreducerande effekter.

Om instituten använder någon av de metoder som beskrivs i punkt 31.a) och de resulterande skattningarna ger en lägre riskvikt än den riskvikt som skulle tillämpas på en annars identisk exponering för vilken institutet saknar obetalt kreditriskskydd, får den slutliga riskvikten inte vara lägre än riskvikten för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren i enlighet med artiklarna 161.3 och 164.2 i förordning (EU) nr 575/2013. Riskviktsgolvet ska med andra ord tillämpas.

Vid användning av metoden för ersättning av riskparametrar och beräkning av riskviktsgolvet bör instituten, om de inte fått tillstånd från den behöriga myndigheten att använda egna LGD-skattningar i enlighet med artikel 143.2 i förordning (EU) nr 575/2013 för jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren, använda LGD-värden enligt artikel 161.1 i samma förordning för att härleda LGD-värdet för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren.

Vid användning av metoden för ersättning av riskparametrar och beräkning av riskviktsgolvet bör värdet för det obetalda kreditriskskydd vara följande:

• a) Värdet för det obetalda kreditriskskyddet bör fastställas i enlighet med artikel 233 och artikel 239.3 i förordning (EU) nr 575/2013. Eventuell löptidsobalans bör tas i beaktande i det justerade värdet för det obetalda kreditriskskyddet i enlighet med artikel 239.3 i samma förordning, medan löptiden för jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren ska motsvara löptiden för exponeringen mot gäldenären.
• b) Om det obetalda kreditriskskyddet täcker det värde av exponeringen som blir kvar efter indrivning från gäldenären och i förekommande fall eventuella andra former av kreditriskreducering, bör instituten skatta skyddets värde konservativt och utifrån tidigare erfarenhet.
• c) Värdet för det obetalda kreditriskskydd som uppfyller kraven enligt andra underavsnittet i artikel 215.1 a eller artikel 215.2 i förordning (EU) nr 575/2013 kan vara det maximala belopp som utfärdaren av kreditriskskyddet har åtagit sig att betala vid låntagarens fallissemang eller uteblivna betalningar, eller vid andra angivna kredithändelser.

Instituten bör beräkna riskviktsgolvet enligt följande:

• a) Om exponeringen omfattas av flera obetalda kreditriskskydd som var och en skyddar olika delar av exponeringen, bör instituten beräkna riskviktsgolvet som det exponeringsvägda medelvärdet för riskvikterna för jämförbara direkta exponeringar mot var och en av garantigivarna.
• b) Om exponeringen omfattas av flera obetalda kreditriskskydd, varav två eller fler skyddar samma del av exponeringen, bör instituten beräkna riskviktsgolvet för denna del av exponeringen som den lägsta av riskvikterna för varje jämförbar direkt exponering mot garantigivaren. Vid beräkning av varje riskvikt kan LGD-värdet för en jämförbar direkt exponering mot var och en av garantigivarna beakta effekten av övriga befintliga obetalda kreditriskskydd.
• c) Om någon del av exponeringen inte täcks av något obetalt kreditriskskydd bör instituten åsätta denna del av exponeringen den riskvikt som tillämpas på sådan exponering mot gäldenären utan något obetalt kreditriskskydd; i så fall bör de beräkna det riskviktsgolv som tillämpas på denna del av exponeringen som det exponeringsvägda medelvärdet för den riskvikt som tillämpas på den del av exponeringen som täcks av obetalt kreditriskskydd och den riskvikt som tillämpas på resten av exponeringen.
• d) Vid beräkning av den exponeringsvägda medelriskvikten i enlighet med led a) och c) bör varje riskvikt beräknas för sig och vägas med den relevanta andelen av exponeringsvärdet.

Med avseende på punkt 45 och för att godta effekterna av flera kreditriskreducerande tekniker i enlighet med ansatserna som anges i punkt 31, bör samtliga av följande villkor vara uppfyllda:

• a) Instituten bör ha tydliga policyer för fördelning, ordningsföljd och godkännande av betalt och obetalt kreditriskskydd som överensstämmer med den interna återvinnings- och indrivningsprocessen.
• b) Instituten får inte godta effekterna av samma kreditriskreducering två gånger. Vid fördelning av betalt kreditriskskydd mellan den del av exponeringen som täcks av obetalt kreditriskskydd och den del av exponeringen som inte täcks av obetalt kreditriskskydd ska till exempel dubbelt godkännande av det betalda kreditriskskyddet inte tillåtas.
• c) Instituten bör tillämpa metoderna på ett konsekvent sätt. Därför gäller att
• (i) ingen tillåtelse får ges för indelning av den del av exponeringen som täcks av ett visst obetalt kreditriskskydd i två delar och tillämpning av metoden för ersättning av riskparametrar eller metoden för ersättning av riskvikt på ena delen och modelleringsmetoden på den andra delen.
• (ii) Vid flera obetalda kreditriskskydd som åtminstone delvis täcker samma del av exponeringen bör instituten fastställa lämpliga kriterier för att välja vilket obetalt kreditriskskydd som ska användas för ersättning av riskparametrarna. Sådana kriterier bör beskrivas i de interna policyer som upprättas av instituten för justering av PD- och LGD-skattningar i enlighet med punkt 38. Utan att det påverkar tillämpningen av underled i får instituten dela in den del av exponeringen som täcks av ett visst obetalt kreditriskskydd i två delar och tillämpa metoden för ersättning av riskparametrar på ena delen, medan effekterna av den resterande delen av detta obetalda kreditriskskydd godtas vid tillämpning av metoden för ersättning av riskparametrar på de övriga befintliga obetalda kreditriskskydden; i synnerhet kan den kreditriskreducerande effekten av den resterande delen av det obetalda kreditriskskyddet beaktas i LGD-värdet för jämförbara direkta exponeringar mot övriga befintliga garantigivare i enlighet med punkt 47.

Vid godkännande av de kreditriskreducerande effekterna av flera kreditriskskydd som till följd av den av institutet genomförda fördelningen i enlighet med punkt 46 täcker samma del av en exponering kan instituten använda någon av de metoder som beskrivs i punkt 31.a). Instituten bör i synnerhet vid tillämpning av metoden för ersättning av riskparametrar och beräkning av riskviktsgolvet använda följande metoder för att härleda LGD-värdet för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren, inbegripet de kreditriskreducerande effekterna av det tillkommande kreditriskskyddet:

• a) Om jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren omfattas av ett riskklassificeringssystem för vilket institutet inte har fått något föregående tillstånd att använda egna LGD-skattningar i enlighet med artikel 143.2 i förordning (EU) nr 575/2013, bör institutet använda de LGD-värden som anges i artikel 161.1 i den förordningen och i tillämpliga fall avspegla det betalda kreditriskskyddet genom att tillämpa de relevanta kraven i del tre, avdelning II, kapitel 4 i samma förordning.
• b) Om jämförbara direkta exponeringar mot garantigivaren omfattas av ett riskklassificeringssystem för vilket institutet har fått ett föregående tillstånd att använda egna LGD-skattningar i enlighet med artikel 143.2 i förordning (EU) nr 575/2013, bör institutet använda LGD-värdet för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren som inkluderar effekten av tillkommande obetalt eller betalt kreditriskskydd. Om instituten inte kan godta detta tillkommande kreditriskskydd vid skattning av LGD-värdet för en jämförbar direkt exponering mot garantigivaren gäller följande:

eller lika med LGD-värdet för osäkrade exponeringar mot gäldenären bör instituten använda LGD-estimaten för exponeringen mot gäldenären som avspeglar effekten av det tillkommande kreditriskskyddet.