4.2 Identifiering och mätning av ESG-risker

Som en del av minimistandarderna för identifiering och mätning av ESG-risker bör institutens interna förfaranden omfatta hjälpmedel och metoder för att bedöma ESG-riskfaktorer och deras överföringskanaler i de olika kategorier av tillsynsrisk och finansiella riskmått som påverkar institutets exponeringar, även i ett framåtblickande perspektiv.

För att säkerställa en korrekt identifiering och hantering av ESG-risker bör instituten ta hänsyn till de potentiella effekterna av dessa risker på kort, medellång och lång sikt. Detaljnivån och noggrannheten hos de datauppgifter, kvantifieringsverktyg, metoder och indikatorer som används av instituten bör utgå från institutens väsentlighetsbedömning och deras storlek och komplexitet, och i regel vara högre på kort och medellång sikt. Långsiktiga tidshorisonter bör åtminstone övervägas ur ett kvalitativt perspektiv för att ge stöd till strategiska bedömningar och beslut.

När det gäller miljörisker bör de interna förfarandena och metoderna göra det möjligt för instituten att

• a. kvantifiera klimatrelaterade risker, till exempel genom att uppskatta hur sannolikt det är att finansiella effekter uppstår och hur allvarliga de kan bli till följd av klimatrelaterade faktorer,
• b. förstå vilka finansiella risker som kan uppstå till följd av andra typer av miljörisker, till exempel på grund av naturförstöring, inbegripet förlust av biologisk mångfald och förlust av ekosystemtjänster, eller bristande överensstämmelse mellan verksamheter och åtgärder som syftar till att skydda, återställa och/eller minska de negativa effekterna på naturen,
• c. fastställa nyckelriskindikatorer som åtminstone täcker korta och medellånga tidshorisonter och som omfattar de exponeringar och portföljer som fastställts i enlighet med resultaten av väsentlighetsbedömningen.

När det gäller risker avseende samhällsansvar och bolagsstyrning, där kvantitativ information inledningsvis saknas, bör institutens interna förfaranden bygga på metoder som börjar med en kvalitativ utvärdering av de potentiella effekterna av dessa risker på institutets verksamhet och dess finansiella risker, för att gradvis utvecklas mot mer avancerade kvalitativa och kvantitativa åtgärder. Instituten bör gradvis förbättra sina strategier i linje med framstegen när det gäller lagstiftning, forskning, tillgången till data och utvecklingen av nya metoder.

När det gäller samverkan mellan de olika kategorierna av risker avseende miljö, samhällsansvar respektive bolagsstyrning bör institutens interna förfaranden säkerställa att varje riskkategori först bedöms med beaktande av dess särskilda egenskaper, innan hänsyn tas till potentiella kopplingar och ömsesidiga beroenden vid mätningen av dessa risker.

4.2.2. Processer för databehandling

Institutens interna förfaranden bör säkerställa att säkra system för informationshantering genomförs för att identifiera, samla in, sammanställa och analysera de uppgifter som är nödvändiga för att stödja bedömningen, hanteringen och övervakningen av ESG-risker. Dessa system bör genomföras i hela institutet som en del av den övergripande dataförvaltningen och it-infrastrukturen. Instituten bör regelbundet se över sina förfaranden för att se till att de följer den allmänna utvecklingen (t.ex. en ökad tillgång till uppgifter på grund av lagstiftningsinitiativ) och marknadsutvecklingen, och införa system för att bedöma och förbättra datakvaliteten.

Institutens interna förfaranden bör säkerställa att de samlar in och använder den information som behövs för att bedöma, hantera och övervaka de befintliga och framtida ESG-risker som de kan exponeras för via sina motparter genom att sträva efter att samla in tillräckligt noggranna uppgifter på kund- och tillgångsnivå.

Instituten bör i sina interna förfaranden utgå från både internt och externt tillgängliga ESG-uppgifter, däribland genom regelbunden översyn och användning av hållbarhetsinformation som offentliggörs av deras motparter, särskilt i enlighet med de europeiska standarder för hållbarhetsrapportering som utarbetats enligt direktiv 2013/34/EU eller den frivilliga rapporteringsstandard för onoterade små och medelstora företag som fastställs i meddelandet COM(2023) 535 om stödpaket för små och medelstora företag⁹ .

⁹ COM(2023) 535 – Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén – Stödpaket för små och medelstora företag.

Instituten bör bedöma vilka andra datakällor som skulle kunna förbättra bedömningen, hanteringen och övervakningen av ESG-risker, till exempel information som inhämtas genom kontakter med kunder och motparter som en del av nya och befintliga affärsförbindelser eller uppgifter från tredjepart. Om instituten använder tredjepartstjänster för att få tillgång till ESG-uppgifter bör de säkerställa att de har tillräcklig inblick i de källor, uppgifter och metoder som dataleverantörerna använder, inbegripet deras möjliga begränsningar.

Om uppgifternas kvalitet eller tillgänglighet inledningsvis inte är tillräcklig för att tillgodose behoven av riskhantering bör instituten utvärdera dessa luckor och deras möjliga konsekvenser. Instituten bör vidta och dokumentera korrigerande åtgärder, däribland användningen av uppskattningar eller proxyvariabler, till exempel baserade på sektoriella och/eller regionala särdrag, och om möjligt göra justeringar för att ta hänsyn till motpartsspecifika faktorer. Instituten bör sträva efter att minska användningen av uppskattningar och proxyvariabler i takt med att tillgången till och kvaliteten på ESG-uppgifterna förbättras.

För motparter i form av stora företag enligt definitionen i artikel 3.4 i direktiv 2013/34/EU bör instituten överväga att samla in eller inhämta följande datauppgifter, i tillämpliga fall:

• a. För miljörisker:
• i. Den geografiska placeringen av viktiga tillgångar (t.ex. produktionsanläggningar) och exponeringen för miljöfaror (t.ex. faror relaterade till temperatur, vind, vatten eller fast massa) på den detaljnivå som krävs för en lämplig fysisk riskanalys och heltäckande tillgång till försäkring.
• ii. Befintliga utsläpp och, om de finns tillgängliga, målvärden för utsläpp av växthusgaser i scope 1, 2 och 3 i absolut värde och, i förekommande fall, intensitetsvärde.
• iii. Beroendet av fossila bränslen, uttryckt antingen som ekonomiska produktionsfaktorer eller som intäktsbas.
• iv. Efterfrågan på och/eller förbrukningen av energi och vatten, uttryckt antingen som ekonomiska produktionsfaktorer eller som intäktsbas.
• v. Nivån av energieffektivitet för fastighetsexponeringar och motpartens skuldbetalningsförmåga.
• vi. Befintliga och förväntade ekonomiska effekter av miljörelaterade risker och möjligheter för motpartens finansiella ställning, ekonomiska resultat och kassaflöden.
• vii. Omställningsrelaterade strategiska planer, inbegripet en omställningsplan för begränsning av klimatförändringar som offentliggjorts i enlighet med artikel 19a eller artikel 29a i direktiv (EU) 2022/2464, om sådana finns tillgängliga.
• b. För risker avseende samhällsansvar och bolagsstyrning:
• i. Anpassning till OECD:s riktlinjer för multinationella företag, FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter samt Internationella arbetsorganisationens deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet.
• ii. Negativ väsentlig inverkan på egna arbetstagare, arbetstagare i värdekedjan, berörda samhällen och konsumenter/slutanvändare, inbegripet information om insatser eller processer för att undvika och avhjälpa sådana effekter med tillbörlig aktsamhet.

För exponeringar mot andra typer av motparter än stora företag bör instituten

• a. fastställa vilka datauppgifter som krävs för identifiering, mätning och hantering av ESG-risker, med utgångspunkt i den förteckning som anges i punkt 28 till stöd för denna bedömning,
• b. vid behov använda expertutlåtanden, kvalitativa uppgifter, bedömningar på portföljnivå och proxyvariabler för att åtgärda uppgiftsluckor i enlighet med punkt 27.

4.2.3. Huvuddragen i referensmetoderna för identifiering och mätning av ESG-risker

Institutens interna förfaranden bör omfatta en kombination av riskbedömningsmetoder, däribland exponeringsbaserade, sektorsbaserade, portföljbaserade och scenariobaserade metoder, enligt vad som anges i punkterna 31–42. Kombinationen av metoder bör göra det möjligt för instituten att göra en heltäckande bedömning av ESG-riskerna över alla relevanta tidshorisonter. Instituten bör åtminstone använda exponeringsbaserade metoder för att få en kortsiktig bild av hur ESG-risker påverkar motparternas riskprofil och lönsamhet, använda sektorsbaserade, portföljbaserade och scenariobaserade metoder för att stödja planeringsprocessen på medellång sikt och fastställandet av risklimiter och riskaptit för att styra institutet mot dess strategiska mål, och använda scenariobaserade metoder för att bedöma institutets känslighet för ESG-risker över olika tidshorisonter, inklusive på lång sikt.

• a. Exponeringsbaserade metoder

På exponeringsnivå bör instituten, i enlighet med bestämmelserna i punkterna 126 och 146 i EBA:s riktlinjer om kreditgivning och övervakning, ha interna förfaranden för att bedöma om motparternas verksamheter och centrala tillgångar är exponerade för ESG-faktorer, i synnerhet miljöfaktorer och effekterna av klimatförändringar, och om de riskbegränsande åtgärderna är lämpliga. I detta syfte bör instituten se till att ESG-faktorer, särskilt miljöfaktorer, återspeglas korrekt i deras interna förfaranden för riskklassificering, beaktas i den övergripande bedömningen av en låntagares fallissemangsrisk och, om det är motiverat av riskernas väsentlighet, införlivas i riskindikatorerna, de interna modellerna för kreditbedömning eller kreditvärdering samt i värderingen av säkerheter.

När det gäller bedömningen av miljörisker på exponeringsnivå bör institutens interna förfaranden omfatta en uppsättning riskfaktorer och riskkriterier som fångar upp både fysiska risker och omställningsrisker. För stora institut omfattar detta, i tillämpliga fall, åtminstone följande:

• a) Graden av sårbarhet för miljöfaror, med beaktande av den geografiska platsen för motparternas och garantigivarnas viktigaste tillgångar eller de fysiska säkerheter som ligger till grund för exponeringarna, med hänsyn till exponeringar både inom och utanför balansräkningen.
• b) Graden av sårbarhet för omställningsrisker, med beaktande av relevant teknisk utveckling, effekterna av tillämpliga eller kommande miljöbestämmelser som påverkar motpartens verksamhetssektor, de befintliga växthusgasutsläppen eller deras målvärden i absoluta tal och, i förekommande fall, motpartens intensitetsvärde, effekterna av nya marknadspreferenser samt graden av energieffektivitet när det gäller exponeringar mot bostadsfastigheter eller kommersiella fastigheter tillsammans med motparternas skuldbetalningsförmåga.
• c) Exponeringen av motpartens affärsmodell och/eller leveranskedja för kritiska störningar på grund av miljöfaktorer, till exempel förlust av biologisk mångfald, vattenstress eller föroreningar.
• d) Motpartens exponering för anseenderisker och risker för rättstvister, med beaktande av avslutade, pågående eller överhängande rättstvister som rör miljöfrågor.
• e) Exponeringens eller tillgångens (planerade) löptid eller duration.
• f) Riskbegränsande faktorer, till exempel privat eller offentlig försäkring, exempelvis baserade på tillämpliga nationella katastrofplaner eller liknande ramar, och motpartens förmåga att säkerställa motståndskraften mot omställningsrisker och fysiska risker, däribland genom framåtblickande omställningsplanering.

Om de uppgifter som behövs för att bedöma vissa kriterier ännu inte finns tillgängliga, till exempel för motparter som utgörs av mindre företag, bör instituten följa de steg som beskrivs i punkterna 26, 27 och 29.

När det gäller bedömningen av risker avseende samhällsansvar och bolagsstyrning på exponeringsnivå bör instituten genomföra förfaranden för tillbörlig aktsamhet i syfte att bedöma de finansiella konsekvenserna av, och sårbarheten i motparternas affärsmodell för, sociala faktorer och styrningsfaktorer, med beaktande av motparternas efterlevnad av sociala standarder och styrningsstandarder, däribland de som anges i punkt 28 b i, motpartens exponering för risker rörande rättstvister som styrs av sociala frågor eller styrningsfrågor samt tillämplig lagstiftning i den jurisdiktion där motparten är verksam.

• b. Sektorsbaserade och portföljbaserade metoder och metoder för portföljanpassning

Institutens interna förfaranden bör omfatta sektorsbaserade och portföljbaserade metoder, särskilt färgdiagram som belyser ESG-risker i enskilda ekonomiska (under-)sektorer i ett diagram eller på ett graderingssystem enligt punkterna 127 och 149 i EBA:s riktlinjer om kreditgivning och övervakning. Instituten bör med hjälp av sina metoder kunna kartlägga sina portföljer efter förekomsten av ESG-riskfaktorer och identifiera eventuella koncentrationer mot en eller flera typer av ESG-risker.

När det gäller ESG-faktorer som inte är klimatrelaterade bör stora institut utarbeta

• a) metoder för att identifiera sektorer som är starkt beroende av, eller har betydande inverkan på, ekosystemtjänster, tillsammans med hjälpmedel för att mäta de ekonomiska konsekvenserna av naturförstöring och åtgärder som syftar till att skydda, återställa och/eller minska de negativa effekterna på naturen,
• b) tillvägagångssätt för att mäta de positiva eller negativa effekterna av sina portföljer på möjligheten att uppnå FN:s mål för hållbar utveckling och för att utvärdera möjliga relaterade finansiella risker.

När det gäller klimatrelaterade risker bör institutens interna förfaranden omfatta minst en metod för portföljanpassning för att på sektorsnivå bedöma graden av anpassning av institutets portföljer till klimatrelaterade strategier och/eller referensscenarier. Instituten bör även överväga att bedöma anpassningen på motpartsnivå, till exempel genom att jämföra en viss motparts växthusgasintensitet med ett tillämpligt sektorsspecifikt riktmärke.

Vid tillämpning av punkt 37 bör instituten använda scenarier som är forskningsbaserade, relevanta för exponeringarnas ekonomiska sektorer och geografiska belägenhet och uppdaterade och utarbetade av nationella organisationer, EU-organisationer eller internationella organisationer, till exempel nationella miljöorgan, kommissionens gemensamma forskningscentrum, Internationella energibyrån, nätverket för miljöanpassning av det finansiella systemet och FN:s klimatpanel. De sektorsspecifika strategierna för utfasning av fossila bränslen bör vara förenliga med det tillämpliga politiska målet, till exempel EU:s mål att uppnå nettonollutsläpp av växthusgaser senast 2050 och att minska utsläppen med 55 procent senast 2030 jämfört med 1990 års nivå, eller nationella mål i tillämpliga fall.

Vid tillämpning av punkt 37 bör instituten fastställa den lämpliga omfattningen av bedömningarna av portföljanpassning och utvecklingsgraden hos de metoder som används på grundval av portföljernas egenskaper, resultaten av deras väsentlighetsbedömning samt deras storlek och komplexitet. Stora institut med värdepapper som handlas på en reglerad marknad inom unionen bör ta hänsyn till den förteckning över sektorer som ingår i mall 3 i bilaga I till kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2453¹⁰ . Små och icke-komplexa institut och andra institut som inte definieras som stora institut får använda representativa urval av exponeringar i sina portföljer för att utföra bedömningar av portföljanpassningen.

¹⁰ Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2022/2453 av den 30 november 2022 om ändring av de tekniska genomförandestandarder som fastställs i genomförandeförordning (EU) 2021/637 vad gäller offentliggörande av miljö-, samhällsansvars- och bolagsstyrningsrisker (EUT L 324, 19.12.2022, s. 1).

Instituten bör motivera och dokumentera sina metodval, inbegripet valet av scenarier och referensår, urvalet av sektorer och, för små och icke-komplexa institut och andra institut som inte definieras som stora institut, fastställandet av ett representativt urval av exponeringar, samt alla betydande ändringar av metoderna över tid. Om de uppgifter som behövs för att mäta anpassningen saknas bör instituten följa de steg som anges i punkterna 26, 27 och 29.

Instituten bör ta hänsyn till de insikter som vunnits genom metoderna för klimatanpassning av portföljerna för att

• a. bedöma och övervaka klimatrelaterade omställningsrisker till följd av brister i motparternas och/eller portföljernas anpassning till unionens, medlemsstaternas eller tredjeländers regleringsmål och strategier som är förenliga med tillämpliga klimatmål, tillsammans med eventuella finansiella risker,
• b. grunda sin beslutsprocess på utformningen och genomförandet av institutets riskaptit, affärsstrategi och omställningsplanering, inbegripet när det gäller prioritering av kontakter med vissa motparter.
• c. Scenariobaserade metoder

Utöver exponeringsbaserade, sektorsbaserade och portföljbaserade metoder och metoder för portföljanpassning bör institutens interna förfaranden omfatta användningen av scenariobaserade analyser för att testa deras motståndskraft mot ESG-risker, med utgångspunkt i klimatrelaterade risker, i olika scenarier¹¹ .

¹¹ Led d i mandatet i artikel 87a.5 i direktiv 2013/36/EU kommer att tillgodoses genom utarbetandet av EBA:s kompletterande riktlinjer om scenarioanalys för att testa institutens motståndskraft mot faktorer som rör miljö, samhällsansvar och bolagsstyrning.