4.3 Specifika riktlinjer för kreditinstitut som tillämpar IFRS 9

Enligt punkt 5.5.5 i IFRS 9 ”ska ett företag på balansdagen värdera förlustreserven för ett finansiellt instrument till ett belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster om kreditrisken för det finansiella instrumentet inte har ökat betydligt sedan det första redovisningstillfället”. Kreditinstituten bör värdera de förväntade kreditförlusterna för alla låneexponeringar, och det bör vara sällsynt med en nollreserv eftersom de uppskattade förväntade kreditförlusterna är ett sannolikhetsvägt belopp och alltid bör avspegla möjligheten att det uppstår en kreditförlust (se punkterna 5.5.17 och 5.5.18 i IFRS 9). En nollreserv kan emellertid uppstå, t.ex. för lån med fullständiga säkerheter (även om kreditinstituten bör vara försiktiga när de tar fram uppskattningar av säkerheters värde, eftersom den ursprungliga värderingen av säkerhet kan förändras över lånets löptid).

Kreditinstituten bör införa en aktiv strategi för att bedöma och värdera 12 månaders förväntade kreditförluster som gör det möjligt för dem att snabbt upptäcka förändringar i kreditrisk och därmed i tid redovisa förändringarna i de förväntade kreditförlusterna. I enlighet med princip 6 bör uppskattningarna av beloppet och tidpunkten för 12 månaders förväntade kreditförluster återspegla den högre ledningens erfarenhet av kreditbedömningar och motsvara en opartisk sannolikhetsvägd uppskattning av förväntade kreditförluster som tar hänsyn till en rad olika möjliga utfall.

I IFRS 9 definieras ett belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster på följande sätt: ”Den del av förväntade kreditförluster för återstående löptid som utgör förväntade kreditförluster som är följden av fallissemangshändelser för ett finansiellt instrument som är möjliga inom 12 månader efter balansdagen.”¹⁴ Här måste kreditinstituten vara medvetna om att ett belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster inte enbart omfattar de förluster som väntas inom de kommande 12 månaderna, utan enligt punkt B5.5.43 i IFRS 9 ska bestå av de förväntade underskott i kassaflöden som kommer att uppstå under löptiden för låneexponeringen eller gruppen av låneexponeringar till följd av förlusthändelser som kan inträffa under de kommande 12 månaderna. Kreditinstituten måste också vara medvetna om att de i enlighet med punkt 5.5.9 i IFRS 9 måste använda förändringen i risken för ett fallissemang under det finansiella instrumentets förväntade löptid för att avgöra om ett finansiellt instrument bör flyttas till en värdering motsvarande förväntade kreditförluster för återstående löptid. Under vissa omständigheter tillåter IFRS 9 att förändringen av risken för ett fallissemang under de kommande 12 månaderna används när den här bedömningen görs, men detta är kanske inte alltid lämpligt, och det är viktigt att läsa exemplen i punkt B5.5.14 i IFRS 9 noggrant.

¹⁴ Se definitionerna i IFRS 9, bilaga A.

Punkt B5.5.37 i IFRS 9 innehåller ingen definition av fallissemang. I stället åläggs kreditinstituten att tillämpa en definition som överensstämmer med den definition som används för intern kreditriskhantering. Punkt B5.5.37 i IFRS 9 innehåller också en motbevisbar presumtion att fallissemang inte sker senare än när en finansiell tillgång är förfallen till betalning sedan 90 dagar. När kreditinstituten antar en definition för fallissemang för redovisningsändamål bör de vägledas av den definition som används för tillsynsändamål och som fastställs i artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013¹⁵ , som omfattar

• a. ett kvalitativt kriterium som innebär att institutet ”anser att det är osannolikt att gäldenären kommer att betala sina kreditförpliktelser helt och hållet till institutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag, utan att institutet tillgriper åtgärder som att realisera säkerheter” (”tecken på osannolikhet för betalning”) och
• b. en objektiv indikator som innebär att någon av ”gäldenärens väsentliga kreditförpliktelser gentemot institutet, moderföretaget eller något av dess dotterföretag är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar”, vilket motsvarar den motbevisbara presumtionen i punkt B5.5.37 i IFRS 9.

¹⁵ EBA har offentliggjort ett förslag till riktlinjer om tillämpningen av definitionen av fallissemang i enlighet med artikel 178 i förordning (EU) nr 575/2013.

I enlighet med artikel 178.1 i förordning (EU) nr 575/2013 ska fallissemang med avseende på en viss gäldenär anses föreligga när något av eller båda kriterierna i punkterna 4 a och 4 b är uppfyllda. I detta sammanhang bör kreditinstituten, i enlighet med kriteriet om osannolikhet för betalning från gäldenären, identifiera fallissemanget innan exponeringen förfaller till betalning enligt kriteriet om att förpliktelsen är förfallen till betalning sedan mer än 90 dagar. I enlighet med den metod som tillämpas för tillsynsändamål bör förteckningen i artikel 178.3 i förordning (EU) nr 575/2013 över faktorer som är indikationer på osannolikhet för betalning tillämpas på ett sätt som säkerställer att institutet i tid upptäcker fall av ”osannolikhet för betalning” som kan leda till underskott i kassaflödena. När det gäller kriteriet i punkt 4 b får de behöriga myndigheterna ersätta tidsfristen på 90 dagar med en frist på 180 dagar för tillsynsändamål när det gäller förpliktelser hos enheter inom hushållssektorn eller offentliga sektorn, om de anser att detta är lämpligt med hänsyn till de lokala förhållandena (se artikel 178.1 b i förordning (EU) nr 575/2013), men denna möjlighet bör inte betraktas som ett undantag från tillämpningen av den motbevisbara presumtionen på 90 dagar i punkt B5.5.37 i IFRS 9 för de exponeringarna.

När kreditinstituten utformar sin uppskattning av det belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster bör de ta hänsyn till rimlig och verifierbar information som påverkar kreditrisken i enlighet med definitionerna och princip 6 i de här riktlinjerna, framför allt framåtblickande information, inbegripet makroekonomiska faktorer. Kreditinstituten bör använda sin erfarenhet av kreditbedömningar för att ta hänsyn till både kvalitativ och kvantitativ information som kan påverka institutets bedömning av kreditrisk. Enligt IFRS 9 behöver ett företag inte företa någon omfattande informationssökning när den värderar ett belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster. Kreditinstituten bör dock aktivt införliva information som kan påverka uppskattningen av förväntade kreditförluster, och de bör inte utesluta eller bortse från relevant information som är rimligt tillgänglig.

Om ett kreditinstituts kreditgivning ger upphov till exponeringar med hög kreditrisk (vilket i detta stycke inte bör uppfattas som motsatsen till exponering med ”låg kreditrisk” i enlighet med punkt 5.5.10 i IFRS 9) och reserver ursprungligen värderades som 12 månaders förväntade kreditförluster bör kreditinstitutet övervaka dessa exponeringar noggrant för att se om det har skett någon betydande ökning av kreditriskerna, så att exponeringen i tid kan flyttas till en värdering av förväntade kreditförluster för återstående löptid, detta för att kunna ta hänsyn till att exponeringar med hög risk sannolikt har större volatilitet och en snabbare ökning av kreditrisken.

Även om en ökning i kreditrisken inte betraktas som betydande bör ett kreditinstitut justera sin beräkning av 12 månaders förväntade kreditförluster så att den avspeglar de förändringar i kreditrisk som har ägt rum. Dessa justeringar bör göras i god tid innan exponeringar flyttas, individuellt eller kollektivt, till en värdering av förväntade kreditförluster för återstoden av löptid, varvid hänsyn bör tas till eventuell migrering av kreditrisk.

När bedömningen görs kollektivt bör exponeringarna i den gruppen uppfylla de krav som anges i princip 3 i de här riktlinjerna. När kreditinstitutet får tillgång till information som tyder på att det krävs en ytterligare eller annorlunda segmentering inom en grupp av låneexponeringar är det särskilt viktigt att gruppen delas upp i undergrupper och att värderingen av det belopp som motsvarar 12 månaders förväntade kreditförluster uppdateras separat för varje undergrupp. Om det är fråga om snabbt övergående omständigheter bör det i stället göras en tillfällig justering (se princip 3 i de här riktlinjerna och de detaljerade kraven för att använda tillfälliga justeringar). När det kommer fram information som tyder på att det har skett en betydande ökning av kreditrisken inom en viss undergrupp, bör de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid redovisas för den undergruppen.

Låneexponeringar bör inte grupperas på ett sätt som gör det svårare att i tid identifiera betydande ökningar i kreditrisk (se även principerna 3 och 4 i de här riktlinjerna för ytterligare krav angående gruppering och kollektiva bedömningar av förväntade kreditförluster).

4.3.2 Bedömning av betydande ökning av kreditrisken

I punkt 5.5.4 i IFRS 9 anges följande: ”Syftet med nedskrivningskraven är att redovisa de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid för alla finansiella instrument för vilka det har skett betydande ökningar av kreditrisken sedan det första redovisningstillfället, antingen bedömt enskilt eller kollektivt, med tanke på alla rimliga och verifierbara uppgifter, inklusive framåtblickande sådana.”

Tanken bakom detta synsätt är att motpartens kreditvärdighet och därmed de förväntade kreditförluster som förväntas vid det första redovisningstillfället beaktas när krediten prissätts vid den tidpunkten. Av detta följer att en ökning av kreditrisken efter en exponerings utgivning kanske inte kompenseras fullständigt av den ränta som tas ut och att kreditinstituten därför noggrant bör överväga om det har skett en betydande ökning av kreditrisken.¹⁶ I så fall bör låneexponeringen omfattas av en värdering av de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid.

¹⁶ Enligt IFRS 9 ska enheterna ta hänsyn till en rad olika faktorer i sin bedömning av huruvida det har skett en betydande ökning av kreditrisken, och prissättning kan vara en av de faktorerna.

För att kunna avgöra om det har skett en betydande ökning av kreditrisken för exponeringen, för att göra den obligatoriska värderingen av 12 månaders förväntade kreditförluster och göra en värdering av de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid bör kreditinstituten ha en sund styrning och sunda system och kontroller i enlighet med de principer som fastställs i de här riktlinjerna. Om det inte redan finns sådana bör kreditinstituten införa system som kan hantera och systematiskt bedöma de stora mängder information som krävs för att avgöra om en viss låneexponering eller grupper av låneexponeringar uppvisar en betydande ökning av kreditrisken och i så fall värdera förväntade kreditförluster för återstående löptid. Moderföretag och dotterföretag som omfattas av direktiv 2013/36/EU bör se till att metoden tillämpas enhetligt i hela gruppen. Detta bör framför allt innebära att det införs processer för att se till att prognoser över ekonomiska villkor i olika jurisdiktioner och ekonomiska sektorer granskas och godkänns av kreditinstitutets högre ledning och att gruppen tillämpar enhetliga processer, kontroller och ekonomiska antaganden i samband med prognoserna och deras koppling till förväntningarna på kreditförluster. Behovet av enhetlighet bör inte tolkas som ett krav på att metoden ska vara identisk överallt inom gruppen. Tvärtom kan en enhetlig ram innehålla skillnader mellan olika jurisdiktioner och produkter, t.ex. beroende på tillgången till uppgifter. Dessa skillnader bör vara väl dokumenterade och motiverade.

Kreditinstitutens processer bör göra det möjligt för dem att snabbt och övergripande kunna avgöra om det har skett en betydande ökning av kreditrisken sedan det första redovisningstillfället för en låneexponering, så att en enskild exponering eller en grupp av exponeringar med liknande kreditriskegenskaper överförs till en värdering av förväntade kreditförluster för återstående löptid så snart det har skett en betydande ökning av kreditrisken, i enlighet med kraven på redovisning av nedskrivningar i IFRS 9.

Som konstateras i punkt B5.5.17 i IFRS 9 om bedömning av betydande förändringar i kreditrisk efter det första redovisningstillfället är det en mängd olika slags uppgifter som måste beaktas. Rent generellt ska bedömningen omfatta information om makroekonomiska villkor och den ekonomiska sektor och det geografiska område som är relevanta för en viss låntagare eller grupp av låntagare med gemensamma kreditriskegenskaper, utöver låntagarspecifika, strategiska, operativa och andra egenskaper. En kritisk faktor är att alla rimliga och verifierbara uppgifter som är tillgängliga utan onödiga kostnader eller insatser (se även punkt 131 i de här riktlinjerna om den uppsättning uppgifter som bör användas) ska beaktas utöver uppgifter om nuvarande förhållanden och historiska uppgifter.

För att i tid redovisa reserver i enlighet med kraven i IFRS 9 bör kreditinstituten

• a. sammanställa uppgifter och prognoser för de viktigaste riskdrivarna för kreditrisk i deras låneexponeringar och låneportföljer, och
• b. kunna kvantifiera kreditrisken i var och en av sina låneexponeringar eller låneportföljer baserat på de uppgifterna och prognoserna.

Enligt punkt B5.5.2 i IFRS 9 ska förväntade kreditförluster för återstående löptid i allmänhet redovisas innan ett finansiellt instrument förfaller till betalning, och det anges att normalt ”ökar kreditrisken betydligt innan ett finansiellt instrument har förfallit till betalning eller andra eftersläpande faktorer som är specifika för låntagaren (t.ex. en modifiering eller omstrukturering) kan iakttas”. Därför bör kreditinstitutens analyser ta hänsyn till att de faktorer som styr kreditförlusterna mycket ofta börjar försämras långt innan (månader eller i vissa fall år) några objektiva belägg för förfallna betalningar visar sig i de berörda låneexponeringarna. Kreditinstituten bör vara medvetna om att uppgifter om förfallna betalningar normalt är bakåtblickande och sällan är tillräckliga i sig vid en implementering av en metod för beräkning av förväntade kreditförluster. I hushållsportföljer brukar t.ex. en ogynnsam utveckling i makroekonomiska faktorer och låntagarattribut i allmänhet leda till en ökad kreditrisk innan detta påvisas i eftersläpande information om t.ex. förfallna betalningar.

För att uppfylla målet för IFRS 9 på ett tillfredsställande sätt bör kreditinstituten också ta hänsyn till kopplingarna mellan makroekonomiska faktorer och låntagarattribut och graden av kreditrisk i en portfölj, baserat på rimliga och verifierbara uppgifter. Därför bör kreditinstitut börja med en detaljerad analys av historiska mönster och nuvarande trender, vilket gör det möjligt att identifiera de mest relevanta riskdrivarna för kreditrisk. Kvalificerade kreditbedömningar bör underlätta införlivandet av nuvarande och prognostiserade förhållanden som sannolikt kommer att påverka riskdrivarna, de förväntade underskotten i kassaflödena och därmed även de förväntade kreditförlusterna.

Kreditinstituten bör göra den här typen av analyser, inte bara i fråga om portföljer av individuella små krediter, t.ex. kreditkortsexponeringar, utan även för stora, individuellt förvaltade låneexponeringar. För ett stort kommersiellt fastighetslån bör kreditinstituten t.ex. ta hänsyn till att den kommersiella fastighetsmarknaden i många sektorer är mycket känslig för den allmänna makroekonomiska miljön och överväga att använda information om t.ex. räntor eller vakansgrad för att avgöra om det har skett en betydande ökning av kreditrisken.

Kreditinstituten bör ha en tydlig policy med väl utformade kriterier för vad som är en ”betydande” ökning av kreditrisken för olika typer av låneexponeringar. Dessa kriterier och skälen till att dessa tillvägagångssätt och definitioner anses vara lämpliga bör upplysas om i enlighet med punkt 35F i IFRS 7 Finansiellt instrument: Upplysningar . Enligt punkt 5.5.9 i IFRS 9 ska ”företaget använda förändringen i risken för ett fallissemang under det finansiella instrumentets förväntade löptid i stället för förändringen i förväntade kreditförluster” när det gör sin bedömning av betydande ökningar av kreditrisken. I detta sammanhang bör instituten göra bedömningen med avseende på risken för ett fallissemang och inte de förväntade kreditförlusterna (dvs. innan de tar hänsyn till effekterna av riskreducerande åtgärder, t.ex. säkerheter eller garantier).

När kreditinstituten utformar sin riktlinjer för att avgöra om det har skett en betydande ökning av kreditrisk bör de ta hänsyn till var och en av de 16 indikatorklasser som anges i IFRS 9 (i den mån de är relevanta för det finansiella instrument som ska bedömas), i enlighet med punkterna B5.5.17 a–p. Dessutom bör kreditinstituten överväga om det finns ytterligare information som bör beaktas. Sådana indikatorer (såväl i IFRS 9 som i dessa riktlinjer) bör inte betraktas som en ”checklista”. Vissa kan vara mer relevanta än andra för bedömningen av huruvida en viss typ av låneexponering uppvisar en betydande ökning av kreditrisken. Samtidigt bör kreditinstituten vara särskilt noggranna med att undvika risken för att en betydande ökning av kreditrisken inte beaktas utan dröjsmål trots att den faktiskt har inträffat. Framför allt bör kreditinstituten inte begränsa betydande ökningar av kreditrisken till situationer där ett finansiellt instrument förväntas bli kreditförsämrad (dvs. det tredje stadiet i nedskrivningskraven i IFRS 9). Gäldenärer kan ha en betydande ökning av kreditrisken utan att det finns bevis på att den tillhörande låneexponeringen sannolikt kommer att bli kreditförsämrad. Det faktum att det har skett en betydande ökning av kreditrisken behöver inte nödvändigtvis innebära att ett fallissemang är sannolikt – bara att det har blivit mer sannolikt än vid det första redovisningstillfället. Denna punkt understryks av symmetrin i IFRS 9-modellen: det är möjligt för låneexponeringar att flyttas till en värdering av förväntade kreditförluster för återstående löptid, men de kan också flyttas tillbaka till en mätning av 12 månaders förväntade kreditförluster, om tröskelvärdet för en betydande ökning av kreditrisken inte längre överskrids.

Kreditinstituten bör framför allt beakta följande icke uttömmande förteckning över indikatorer i sin bedömning av huruvida det har skett en betydande ökning av kreditrisken:

• a. Ett beslut av kreditinstitutets högre ledning som innebär att om en befintlig låneexponering skulle uppstå på balansdagen skulle den del av priset på låneexponeringen som avspeglar exponeringens kreditrisk vara avsevärt högre än det var när lånet faktiskt beviljades, på grund av att det har skett en betydande ökning av kreditrisken hos den specifika låntagaren eller klassen av låntagare sedan starten.
• b. Ett beslut av kreditinstitutets högre ledning om att skärpa kraven på säkerhet och/eller villkor för nya låneexponeringar som liknar befintliga låneexponeringar, på grund av förändringar i kreditrisken för sådana exponeringar sedan det första redovisningstillfället.
• c. En låntagare har fått sitt kreditbetyg sänkt av ett erkänt kreditvärderingsinstitut eller i kreditinstitutets interna kreditvärderingssystem.
• d. För låneexponeringar som inte är nödlidande och som omfattas av individuell övervakning och granskning, en intern sammanfattande kreditbedömning/indikator på kreditkvalitet som har försämrats sedan det första redovisningstillfället.
• e. Försämring av relevanta avgörande faktorer för kreditrisk (t.ex. framtida kassaflöden) för en enskild gäldenär (eller grupp av gäldenärer).
• f. Förväntningar på ändringar till följd av finansiella svårigheter, däribland sådana som klassificeras som anstånd i enlighet med förordning (EU) nr 2015/227.

Tillämpningen av IFRS 9 bör spegla praxis för kreditriskhanteringen när så är möjligt, men i vissa fall skulle detta inte vara lämpligt. Om ett kreditinstitut t.ex. hanterar merparten av sina låneexponeringar på samma sätt oavsett kreditrisk – med undantag enbart för särskilt starka eller svaga krediter – skulle metoden för att hantera en låneexponering sannolikt inte vara en sund indikator för huruvida det har skett en betydande ökning av kreditrisken.

När kreditinstituten bedömer om det har skett en betydande ökning av kreditrisken för en låneexponering bör de också ta hänsyn till följande faktorer, som gäller den miljö där kreditinstitutet eller låntagaren bedriver verksamhet:

• a. Försämring av de makroekonomiska utsikter som är relevanta för en viss låntagare eller grupp av låntagare. De makroekonomiska bedömningarna bör vara tillräckligt omfattande för att täcka in faktorer som är relevanta för stater, företag, hushåll och andra typer av låntagare. Dessutom bör de täcka in eventuella relevanta regionala skillnader i ekonomin inom en jurisdiktion.¹⁷
• b. Försämrade utsikter för den sektor eller bransch som en låntagare är verksam inom.

¹⁷ Se princip 6 i de här riktlinjerna om hänsyn till framåtblickande information, däribland makroekonomiska faktorer.

Att identifiera riskdrivare för en kreditrisk korrekt och tillförlitligt kunna visa kopplingarna mellan riskdrivarna och kreditriskens nivå bör betraktas som avgörande, eftersom en till synes liten förändring i de kvalitativa egenskaperna hos ett lån kan vara en viktig indikator på en stor ökning i risken för ett fallissemang. Hur betydande en förändring i kreditrisk är jämfört med den första redovisningen beror i enlighet med punkt 5.5.9 i IFRS 9 på risken för ett fallissemang vid det första redovisningstillfället. Om ett kreditinstitut använder förändringar i PD för att identifiera förändringar i risken för fallissemang bör institutet ta hänsyn till hur betydelsefull en viss ändring i PD är uttryckt som en kvot (eller fluktuationsgrad) i förhållande till PD vid den första redovisningen (dvs. en förändring i PD dividerad med PD vid det första redovisningstillfället) och även ta hänsyn till punkt B5.5.11 i IFRS 9. Omfattningen av förändringen i PD i sig bör dock också beaktas (dvs. PD vid mätdagen minus PD vid det första redovisningstillfället).

Kreditinstitutet bör inte enbart se till hur mycket ett kreditbetyg sänks, eftersom förändringen i PD för en sänkning med ett delbetyg kanske inte är linjär (t.ex. sannolikheten för fallissemang inom fem år för en exponering med kreditbetyg BB är ungefär tre gånger så stor som vid kreditbetyg BBB, enligt aktuella uppgifter och analyser för vissa jurisdiktioner). Hur betydelsefull en förändring med ett delbetyg är beror dessutom på detaljnivån i bankens kreditvärderingssystem – och därmed ”bredden” på varje betyg – varför det bör fastställas en lämplig första segmentering för att se till att en betydande ökning i kreditrisken för en individuell låneexponering eller grupp av låneexponeringar inte döljs inom ett segment. I detta avseende bör kreditinstituten se till att systemen för att sätta kreditbetyg innehåller tillräckligt många betygsnivåer, så att det går att urskilja kreditrisken på ett tillfredsställande sätt. Kreditinstituten bör också vara medvetna om att en betydande ökning av kreditrisken kan uppstå innan ett kreditbetyg ändras.

Kreditinstituten bör ta hänsyn till att det finns vissa omständigheter då försämringar i de faktorer som anges i punkterna 107 och 108 inte är indikationer på en betydande ökning i kreditrisken. Exempelvis är sannolikheten för fallissemang i en låneexponering med betyg AA låg, och inte särskilt mycket större än för en exponering med betyg AAA. Det är dock väldigt få låneexponeringar som har så låg kreditrisk – och som påpekas i punkt 110 kan känsligheten för sannolikhet för fallissemang i förhållande till kreditbetyg öka kraftigt i takt med att betyget sjunker.

Kreditinstituten bör också vara medvetna om att det kan finnas omständigheter då vissa faktorer försämras, men kan uppvägas av förbättringar i andra (se IFRS 9 Vägledning vid tillämpning, exempel 2). Med tanke på hur viktigt det är att upptäcka om det har skett en betydande ökning i kreditrisken bör kreditinstitut ändå införa styrnings- och kontrollprocesser som på ett tillförlitligt sätt kan validera bedömningen att faktorer som kan påverka kreditrisken negativt uppvägs av faktorer som kan ha en positiv inverkan.

Kreditinstituten bör noggrant överväga och fullt ut ta hänsyn till skönsmässiga beslut som fattas av ett kreditinstituts ledningsorgan eller högre ledning och som tyder på en förändring i kreditrisken. Om det t.ex. fattas ett beslut om att utöka övervakningen av en låntagare eller klass av låntagare på grund av farhågor om kreditrisken är det osannolikt att beslutsfattaren skulle ha vidtagit sådana åtgärder om inte ökningen av kreditrisken hade uppfattats som betydande.

När ett kreditinstitut bedömer att det har skett en betydande ökning i kreditrisken för vissa, men inte alla låneexponeringar mot en motpart – t.ex. på grund av skillnader i tidpunkten när utlåningen gjordes – bör institutet se till att alla låneexponeringar där det har skett en betydande ökning i kreditrisken identifieras.

Om ett kreditinstitut bedömer att kreditrisken har ökat betydande på kollektiv basis (t.ex. inom hushållssektorn) bör definitionerna av portföljer ses över regelbundet för att se till att deras låneexponeringar fortfarande har gemensamma riskegenskaper i fråga om hur de påverkas av riskdrivarna för kreditrisk. Förändringar i ekonomiska förhållanden kan innebära att det krävs en omgruppering.

I fall där det är uppenbart att vissa låneexponeringar i en grupp av låneexponeringar har drabbats av en betydande ökning av kreditrisken bör kreditinstituten, i linje med punkt B5.5.1 i IFRS 9 om bedömning av betydande ökningar av kreditrisker efter första redovisningstillfället på kollektiv basis, överföra en undergrupp av gruppen av låneexponeringar till en värdering av förväntade kreditförluster för återstående löptid även om det inte går att identifiera detta på grundval av den individuella låneexponeringen (se IFRS 9, illustrativt exempel 5).

Om det inte går att identifiera en viss undergrupp av låneexponeringar för vilka kreditrisken anses har ökat betydligt sedan det första redovisningstillfället baserat på gemensamma kreditriskegenskaper, bör kreditinstitutet i enlighet med punkt B5.5.6 i IFRS och punkt IE39 i Vägledning vid tillämpning av IFRS 9 värdera förväntade kreditförluster för återstående löptid för en lämplig andel av den övergripande gruppen.

Begreppet ”betydande” ska inte likställas med statistisk signifikans, dvs. bedömningen bör inte enbart baseras på en kvantitativ analys. För portföljer som omfattar ett stort antal individuella små krediter och en omfattande uppsättning relevanta historiska data kan det delvis gå att identifiera ”betydande” ökningar i kreditrisken med hjälp av statistiska tekniker. För andra låneexponeringar kanske detta dock inte är möjligt.

Inte heller bör begreppet ”betydande” bedömas utifrån hur stora effekterna blir på ett kreditinstituts primära finansiella rapporter. För att kreditinstitut ska kunna identifiera och lämna upplysningar som sannolikt är viktiga för användare som vill förstå trenderna i den inneboende kreditrisken i ett kreditinstituts låneexponeringar, bör betydande ökningar i kreditrisken identifieras och upplysas om även när en ökning i kreditrisk definierad som sannolikhet för fallissemang sannolikt inte kommer att påverka den gjorda reserveringen, t.ex. för att exponeringen är säkrad mer än fullt ut.

I enlighet med punkt 5.5.9 i IFRS 9 ska bedömningen av betydande ökning av kreditrisken utgå från en jämförelse av kreditrisken för exponeringar på balansdagen och kreditrisken vid det första redovisningstillfället. I punkt BC 5.161 i IFRS 9 och illustrativt exempel 6 utgör ett exempel på hur den här principen kan tillämpas i standarden, snarare än att vara ett undantag från principen. Enligt det exemplet kan kreditinstituten fastställa en högsta kreditrisk för specifika portföljer vid det första redovisningstillfället som kommer att innebära att portföljen flyttas till en värdering av förväntade kreditförluster för återstående löptid när kreditrisken hamnar över den fastställda högsta kreditrisken. Den förenklingen är bara relevant om exponeringarna har segmenterats på tillräckligt detaljerad nivå, så att kreditinstitutet kan visa att analysen är förenlig med principerna för IFRS 9. Kreditinstituten bör kunna visa att det inte har skett någon betydande ökning i kreditrisken för poster i portföljen innan det högsta kreditbetyget uppnåtts.

Kreditinstituten bör noggrant övervaka kvaliteten i sina metoder för att bedöma om det har skett någon betydande ökning av kreditrisken. Ett kreditinstituts ledningsorgan eller högre ledning bör överväga om det finns några ytterligare faktorer som bör beaktas i bedömningen av betydande ökningar i kreditrisken som skulle förbättra kvaliteten i deras metod.

Kreditinstituten bör vara uppmärksamma på om det skapas någon eventuell partiskhet som kan hindra att målen för IFRS 9 uppnås. I fall där kreditinstitut tror att deras metod för implementering har lett till att bedömningen inte längre är opartisk bör de ändra sin bedömning i den del som har konstaterats vara opartisk och se till att målet för standarden uppfylls (se framför allt IFRS 9, punkterna B5.5.1–B5.5.6).

I punkterna 5.5.12 och B5.5.25–B5.5.27 i IFRS 9 fastställs kraven på bedömningen av betydande ökningar i kreditrisken för låneexponeringar vars avtalsenliga kassaflöden har omförhandlats eller modifierats. När det gäller modifieringar som inte leder till borttagande i enlighet med IFRS 9 måste ett institut framför allt bedöma om det har skett en betydande ökning av kreditrisken genom att jämföra a) risken för ett fallissemang på balansdagen baserat på de modifierade avtalsvillkoren med b) risken för fallissemang vid det första redovisningstillfället baserat på de ursprungliga, oförändrade avtalsvillkoren.

Kreditinstituten bör se till att modifieringar eller omförhandlingar inte döljer ökningar i kreditrisken och därmed leder till att de förväntade kreditförlusterna underskattas och till en försening i överföringen till värdering av de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid för gäldenärer vars kreditrisk har försämrats betydande, eller till en olämplig överföring från värdering för återstående löptid tillbaka till en värdering för 12 månaders förväntade kreditförluster.

När kreditinstituten avgör om det har skett en betydande ökning i kreditrisken för en modifierad låneexponering bör de kunna visa om sådana modifieringar eller omförhandlingar har förbättrat eller återställt kreditinstitutets förmåga att få in ränta och amorteringar, jämfört med situationen vid det första redovisningstillfället, och ta hänsyn till detta när de utformar sina uppskattningar av förväntade kreditförluster. De bör också ta hänsyn till innehållet i de modifierade avtalsenliga kassaflödena och modifieringarnas betydelse för låneexponeringens framtida kreditrisk (med hänsyn till gäldenärens kreditrisk). Faktorer som ska beaktas omfattar, men är inte begränsade till

• a. huruvida modifieringen eller omförhandlingen av avtalsvillkoren och de resulterande kassaflödena är ekonomiskt fördelaktiga för gäldenären jämfört med de ursprungliga, icke ändrade avtalsvillkoren och hur ändringen påverkar gäldenärens ekonomiska förmåga att betala av skulden,
• b. huruvida det går att identifiera faktorer som verifierar kreditinstitutets bedömning av gäldenärens förmåga att betala tillbaka skulden, däribland de omständigheter som ledde fram till ändringen och gäldenärens framtidsutsikter till följd av ändringarna, med hänsyn till nuvarande förhållanden, makroekonomiska prognoser och utsikter för den sektor/bransch som gäldenären är verksam inom, gäldenärens affärsmodell och gäldenärens affärsplan (ledningsplan) som beskriver gäldenärens förväntningar på sitt framtida resultat, finansiella motståndskraft och kassaflöden,
• c. huruvida gäldenärens affärsplan är genomförbar och förenlig med återbetalningsplanen för ränta och amorteringar enligt de modifierade avtalsvillkoren för låneexponeringen.

Låneexponeringar som förs över till förväntade kreditförluster för återstående löptid och som sedan omförhandlas eller modifieras, men inte tas bort från rapporten över finansiell ställning, bör endast flyttas tillbaka till värdering av 12 månaders förväntade kreditförluster om det finns tillräckliga bevis på att kreditrisken under exponeringens återstående löptid inte har ökat betydligt jämfört med det första redovisningstillfället. Om ett kreditinstitut beviljar olika eftergifter, t.ex. i form av sänkt ränta eller uppskov med amorteringar, för gäldenärer i finansiella svårigheter, kan låneexponeringen uppvisa egenskaperna hos en lägre kreditrisk trots att gäldenären i verkligheten kanske fortsätter att ha finansiella svårigheter och saknar realistiska möjligheter att göra planlagda återbetalningar under exponeringens återstående löptid. I punkt B5.5.27 i IFRS 9 anges följande: ”Bevis för att kriterierna för redovisning av förväntade kreditförluster för återstående löptid inte längre uppfylls får innehålla en beskrivning av aktuella och lägliga betalningar i förhållande till de modifierade avtalsvillkoren. Vanligtvis skulle en kund behöva påvisa genomgående god betalningsförmåga under en viss period innan kreditrisken anses ha minskat. Till exempel skulle en historik med uteblivna eller ofullständiga betalningar inte normalt raderas genom att en betalning sker i tid efter en modifiering av avtalsvillkoren.”

4.3.3 Användning av lättnadsregler

IFRS 9 innehåller ett antal lättnadsregler som är avsedda att minska tillämpningsbördan för en rad olika företag, med hänsyn till att IFRS 9 kommer att användas av många olika företag, även utanför bankindustrin.

I punkterna nedan behandlas följande lättnadsregler: den uppsättning uppgifter som ett företag måste beakta vid mätningen av förväntade kreditförluster, undantaget för exponeringar med ”låg” kreditrisk, och den motbevisbara presumtionen om 30 dagar efter förfallodagen.

Dessa lättnadsregler bör endast användas i begränsad omfattning av kreditinstituten eftersom de riskerar att medföra betydande partiskhet och det med hänsyn till verksamheten sannolikt inte krävs ”onödiga kostnader eller insatser” för att få fram relevanta uppgifter. Kreditinstituten bör överväga behovet av att göra justeringar när de använder lättnadsregler för att undvika partiskhet, eftersom de bör ta hänsyn till att målet med IFRS 9 är att beräkna förväntade kreditförluster så att de avspeglar ett objektivt och sannolikhetsvägt belopp som bestäms genom en utvärdering av ett intervall av möjliga utfall (punkt 5.5.17 i IFRS 9).

Om ett kreditinstitut använder sådana lättnadsregler bör institutet dokumentera motiven för detta tydligt.

Uppsättningen uppgifter

Enligt punkt B5.5.15 i IFRS 9 ska ett ”företag beakta rimliga och verifierbara uppgifter som är tillgängliga utan onödiga kostnader eller insatser” och ett ”företag behöver inte företa någon omfattande informationssökning för att fastställa om kreditrisken har ökat betydligt sedan det första redovisningstillfället”. Kreditinstituten bör inte tolka detta restriktivt, utan bör utforma system och processer som använder alla rimliga och verifierbara uppgifter som är relevanta för gruppen av exponeringar eller de individuella exponeringarna, beroende på vad som behövs för att tillämpa redovisningskraven på ett stabilt och enhetligt sätt och med hög kvalitet. Det är dock inte nödvändigt att ta på sig ytterligare kostnader och operativa bördor om de inte bidrar till en tillämpning av hög kvalitet av IFRS 9.

Undantaget för ”låg kreditrisk”

Enligt punkt 5.5.10 i IFRS 9 får ett företag ”förutsätta att kreditrisken för ett finansiellt instrument inte har ökat avsevärt sedan det första redovisningstillfället om det finansiella instrumentet fastställs ha en låg kreditrisk på balansdagen”. För exponeringar med ”låg kreditrisk” har kreditinstituten alltså möjlighet att avstå från att bedöma om det har skett någon betydande ökning av kreditrisken sedan det första redovisningstillfället, men detta undantag bör bara användas i begränsad omfattning. Framför allt bör kreditinstituten i god tid bedöma om det har skett betydande ökningar av kreditriskerna för alla låneexponeringar.

I detta sammanhang bör kreditinstituten alltid redovisa förändringar i 12 månaders förväntade kreditförluster i reserven förutsatt att det inte har skett någon betydande ökning i kreditrisken. Låneexponeringar flyttas till värdering av de förväntade kreditförlusterna för återstående löptid om det har skett en betydande ökning av kreditrisken. För att få en tillämpning av hög kvalitet av IFRS 9 bör eventuella undantag för ”låg kreditrisk” åtföljas av tydliga bevis för att kreditrisken på balansdagen är tillräckligt låg för att det inte ska kunna ha skett någon betydande ökning av kreditrisken sedan det första redovisningstillfället.

För att illustrera betydelsen av ”låg kreditrisk” i punkt B5.5.22 i IFRS 9 ges ett exempel i punkt B5.5.23 på ett instrument med ”extern rating som ’investment grade’”. Alla låneexponeringar som har betyget ”investment grade” från ett kreditvärderingsinstitut kan dock inte automatiskt anses ha låg kreditrisk. Kreditinstituten bör i första hand utgå från sina egna kreditriskbedömningar för att utvärdera kreditrisken i en låneexponering och inte enbart förlita sig på eller mekaniskt utgå från kreditbetyg från kreditvärderingsinstitut (om sådana finns tillgängliga). Optimistiska interna kreditbetyg jämfört med externa betyg bör dock leda till ytterligare analyser och en motivering av kreditinstitutets ledningsorgan eller högre ledning.

Motbevisbar presumtion om 30 dagar efter förfallodagen

Kreditinstituten bör använda kreditriskbedömningar och ledningsprocesser som säkerställer att betydande ökningar i kreditrisk upptäcks i god tid innan exponeringar förfaller till betalning eller fallerar. Det är visserligen inte uteslutet enligt IFRS 9 att använda den motbevisbara presumtionen om 30 dagar efter förfallodagen som säkerhetsåtgärd tillsammans med andra, tidigare indikatorer för bedömningen av om det har skett en betydande ökning av kreditrisken, men kreditinstituten bör undvika att använda detta som den primära indikatorn för en överföring till förväntade kreditförluster för återstående löptid.

Eventuella påståenden om att presumtionen om 30 dagar efter förfallodagen motbevisas av att det inte har skett någon betydande ökning av kreditrisken bör åtföljas av en grundlig analys som tydligt visar att presumtionen om 30 dagar efter förfallodagen inte har någon korrelation med en betydande ökning i kreditrisken.¹⁸ En sådan analys bör ta hänsyn till både nuvarande och rimliga och verifierbara framåtblickande information som kan innebära att framtida underskott i kassaflödena skiljer sig från den historiska erfarenheten.

¹⁸ I vissa jurisdiktioner är det t.ex. vanligt att låntagare skjuter upp återbetalningen för vissa exponeringar, men historiken visar att återbetalningarna görs till fullo under de efterföljande månaderna.

Därför bör kreditinstituten använda relevanta framåtblickande information som är rimliga och verifierbara för att analysera om det finns någon väsentlig koppling mellan dessa uppgifter och riskdrivare för kreditrisk. Kreditinstituten bör enbart använda den motbevisbara presumtionen om 30 dagar efter förfallodagen om de har visat att de framåtblickande informationen inte har någon väsentlig koppling till riskdrivaren för kreditrisk eller om sådana uppgifter inte går att få fram utan onödiga kostnader eller insatser.

I de begränsade fall där information om förfall till betalning är det bästa tillgängliga kriteriet för ett kreditinstitut för att avgöra när exponeringar bör överföras till kategorin för förväntade kreditförluster för återstående löptid bör kreditinstituten vara extra uppmärksamma på sin värdering av reserven för 12 månaders förväntade kreditförluster, för att se till att de förväntade kreditförlusterna fångas upp korrekt i enlighet med målet för värderingen enligt IFRS 9. Dessutom bör kreditinstituten ta hänsyn till att om de i hög grad utgår från bakåtblickande information kommer detta att leda till partiskhet i implementeringen av en redovisningsmodell för förväntade kreditförluster och att de bör se till att målen för nedskrivningskraven i IFRS 9 (dvs. att avspegla förväntade kreditförluster som uppfyller de fastställda värderingsmålen och som fångar upp alla betydande ökningar i kreditrisk) är uppfyllda.