Component Method Focus

För att mäta och övervaka ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten använda minst ett mått på räntenetto plus förändringar i marknadsvärde och minst en mätmetod för ekonomiskt värde som i kombination fångar upp alla komponenter i ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret. Större institut med gränsöverskridande verksamhet, framför allt institut i kategorierna 1 och 2 enligt riktlinjerna om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen, samt institut med komplexa eller sofistikerade affärsmodeller bör använda flera mätmetoder för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, som närmare anges i bilaga II.

4.3.3 Räntechockscenarier för fortlöpande hantering

Instituten bör regelbundet, minst varje kvartal och oftare i tider med högre räntevolatilitet eller högre ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, mäta sin exponering mot ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret i samband med de olika mätningarna av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret enligt olika räntechockscenarier med potentiella förändringar av ränteavkastningskurvans nivå och form, samt gentemot förändringar av sambandet mellan olika räntor (dvs. basrisk).

Instituten bör överväga om en metod för villkorad eller ovillkorad kassaflödesmodellering ska användas. Större och mer komplexa institut, framför allt institut i kategorierna 1 och 2 enligt riktlinjerna om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen, bör även ta hänsyn till scenarier där räntekursens utveckling beräknas och där en del av antagandena (t.ex. om beteende, bidrag till risk och balansräkningens storlek och sammansättning) i sig själva är funktioner av förändrade räntenivåer.

Instituten bör bedöma exponeringar i varje valuta i vilken de har positioner. För exponeringar i väsentliga valutor bör räntechockscenarierna vara valutaspecifika och överensstämma med den underliggande ekonomiska karaktären. I de interna mätsystemen för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör valutaspecifika räntechockscenarier övervägas minst för varje valuta vars redovisade värde för finansiella tillgångar eller skulder som är denominerade i en valuta utgör 5 procent eller mer av de sammanlagda finansiella tillgångarna eller skulderna utanför handelslagret, eller mindre än 5 procent om summan av tillgångar eller skulder som ingår i beräkningen är lägre än 90 procent av de sammanlagda finansiella tillgångarna (exklusive materiella tillgångar) eller skulderna utanför handelslagret. Instituten bör i sina interna mätsystem inkludera metoder för att aggregera ränterisken som följer av verksamhet utanför handelslagret för olika valutor. När instituten använder sig av antaganden om beroendeförhållanden mellan räntor i olika valutor bör de ha den erforderliga färdighets- och sofistikeringsnivån. Instituten bör ta hänsyn till effekten av antaganden om beroendeförhållanden mellan räntor i olika valutor.

Vid valet av räntechockscenario bör instituten beakta följande:

• (a) Att institutens egna, internt utvecklade scenarier för räntechock står i proportion till deras verksamhets karaktär, omfattning och komplexitet och deras riskprofil, med beaktande av plötsliga och gradvisa parallella och icke-parallella förskjutningar och förändringar i avkastningskurvorna. Scenarierna bör grunda sig på räntornas historiska rörelser och beteende samt simuleringar av framtida räntor.
• (b) Räntescenarier som speglar förändrade samband mellan viktiga marknadsräntor för att hantera basrisk.
• (c) De föreskrivna räntechockscenarier som avses i artikel 98.5 i direktiv 2013/36/EU.
• (d) Alla ytterligare räntechockscenarier som begärs av tillsynsmyndigheter.
• (e) Att giltigheten i diversifieringsantagandena utsätts för tillräckligt stor stress.
• (f) I miljöer med låga räntor bör instituten även överväga negativa räntescenarier och möjligheten för asymmetriska effekter av negativa räntor på deras räntekänsliga instrument.

Resultaten av chockscenarier bör utgöra underlag för beslutsfattande på lämplig ledningsnivå. Detta omfattar strategiska beslut och affärsbeslut, allokering av internt kapital samt riskhanteringsbeslut av ledningsorganet eller dess företrädare. Resultaten bör även beaktas vid fastställande och översyn av riktlinjer och gränsvärden för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

4.3.4 Räntestresscenarier

Stresstester avseende ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör beaktas i den interna processen för bedömning av kapitalbehov, i samband med vilken instituten bör genomföra stränga och långsiktiga stresstester som upptäcker de potentiella negativa effekterna av omfattande förändringar av marknadsförhållanden på deras kapital eller mått på räntenetto plus förändringar i marknadsvärde. Vid stresstester av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten inkludera förändringar i kundbasens beteende. Stresstester avseende ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör införlivas i institutens övergripande ramverk för stresstester, inbegripet omvända stresstester, och bör stå i proportion till deras karaktär, storlek och komplexitet, samt deras affärsverksamhet och övergripande riskprofil.

Stresstester avseende ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör genomföras regelbundet, minst varje år och oftare i tider med högre räntevolatilitet och högre ränterisk nivåer som följer av verksamhet utanför handelslagret.

Ramverket för stresstester avseende ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör omfatta tydligt definierade mål, scenarier som anpassats till institutets verksamhet och risker, väldokumenterade antaganden och sunda metoder.

I företagsomfattande stresstester bör växelverkan mellan ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret och andra riskkategorier (kreditrisk, likviditetsrisk, marknadsrisker osv.) samt alla väsentliga indirekta effekter beräknas.

Instituten bör genomföra omvända stresstester för att i) identifiera räntescenarier som kan utgöra ett allvarligt hot mot ett instituts kapital, ekonomiska värde och mått på räntenetto plus förändringar i marknadsvärde, och ii) avslöja sårbarheter som uppstår till följd av institutets risksäkringsstrategier och dess kunders potentiella beteendemässiga reaktioner.

När de testar sårbarheter under stressade förhållanden för att bedöma ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör instituten använda större och mer extrema förskjutningar och förändringar av räntor än dem som används för fortlöpande hantering, vilka minst omfattar

• a) väsentligt förändrade samband mellan viktiga marknadsräntor (basrisk),
• b) plötsliga och väsentliga förskjutningar i avkastningskurvan (såväl parallella som icke-parallella),
• c) en uppdelning av huvudantaganden om tillgångs- och skuldklassernas beteende,
• d) förändrade huvudantaganden om räntekorrelation,
• e) väsentliga förändringar av aktuella marknads- och makroförhållanden och av konkurrensmiljön och den ekonomiska miljön samt deras möjliga utveckling, och
• f) specifika scenarier som avser institutets enskilda affärsmodell och profil.

Resultaten av stresscenarier bör utgöra underlag för beslutsfattande på lämplig ledningsnivå. Detta omfattar strategiska beslut och affärsbeslut, allokering av internt kapital samt riskhanteringsbeslut av ledningsorganet eller dess företrädare. Resultaten bör även beaktas vid fastställande och översyn av riktlinjer och gränsvärden för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

När instituten utför känslighetsanalyser i stresscenarier bör de i sina ekonomiska värdemätningar utvärdera begränsningarna i samband med användningen av ett antagande om avveckling och institutets förmåga att fånga upp den långsiktiga ränterisken.

I fall där det finns betydande begränsningar för räntejusteringen av instrument i balansräkningen (t.ex. tak och golv) bör instituten, med försiktighet ta hänsyn till den effekt, om den är väsentlig, som en förlängning av dessa instrument skulle få när de ersätts med andra som har jämförbara egenskaper, oavsett antagandet om avveckling. Detta måste göras för en försiktig tidsperiod och med hänsyn till bankens affärsmodell.

4.3.5 Mätantaganden för ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret

När instituten mäter ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret bör de fullt ut förstå och dokumentera beteendemässiga huvudantaganden och modelleringsantaganden. Dessa antaganden bör vara anpassade till affärsstrategier och testas regelbundet. Dessa antaganden bör fastställas på ett proportionerligt sätt och särskilt ta hänsyn till de tröskelvärden som fastställs i artiklarna 7.12, 8.2, 9.4, 11.3 och 21.1 i de tekniska tillsynsstandarder som anges i artikel 84.5 i kapitalkravsdirektivet.

Vid bedömningen av risken hos räntekänsliga produkter som är kopplade till inflation eller andra marknadsfaktorer bör försiktiga antaganden tillämpas. Antagandena kan t.ex. baseras på det nuvarande/senast observerade värdet, prognoser från ett ekonomiskt forskningsinstitut med gott anseende eller annan allmänt accepterad marknadspraxis (när det gäller inflation: t.ex. framåtblickande förväntade inflationskurvor).

Pensionsförpliktelser och tillgångar från pensionsplaner bör inkluderas i mätningar av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, såvida inte deras ränterisk fångas upp av ett annat riskmått.

Instituten bör, vad avser de olika mätningarna ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret i förekommande fall, ta hänsyn till antaganden som gjorts för riskkvantifiering när det gäller minst följande områden:

• a) Utnyttjande av ränteoptioner (automatiska eller beteendemässiga) av både institutet och dess kund vid särskilda räntechock- och stresscenarier.
• b) Behandling av saldon och ränteflöden från insättningar utan avtalad löptid.
• c) Behandling av insättningar med fast löptid med risk för förtida inlösen.
• d) Behandling av lån med fast ränta och låneåtaganden med fast ränta.
• e) Behandling av eget kapital i interna ekonomiska värdemått.
• f) Konsekvenserna av redovisningspraxis för mätning av ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret, och framför allt säkringsredovisningens effektivitet.
• g) Validering av diversifieringsantaganden.

Eftersom marknadsförhållanden, konkurrensmiljöer och strategier förändras över tiden bör instituten se över väsentliga mätantaganden minst varje år och oftare i tider med snabbt föränderliga marknadsförhållanden.

• a) Beteendemässiga antaganden om kundkonton med inbäddad kundoptionalitet med avseende på ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret.

Instituten bör vid bedömningen av optionaliteten ta hänsyn till följande:

• (a) Den potentiella effekten av hur snabbt lån återbetalas i förtid för närvarande och i framtiden till följd av räntescenariot, den underliggande ekonomiska miljön och avtalsvillkor. De olika dimensioner som påverkar de inbäddade beteendemässiga optionerna.
• (b) Elasticiteten för produktprisernas justering vid förändrade marknadsräntor.
• (c) Migrationen av saldon mellan produkttyper som ett resultat av förändrad karaktär och förändrade villkor för produkterna.

Instituten bör ha riktlinjer som styr fastställandet och den regelbundna utvärderingen av huvudantagandena om behandlingen av poster på och utanför balansräkningen som har inbäddade optioner i sin ränteriskram. Detta innebär att instituten bör göra följande:

• (a) Identifiera alla väsentliga produkter och poster med inbäddade optioner som skulle kunna påverka antingen räntan som tas ut eller den beteendemässiga räntejusteringstidpunkten (i motsats till avtalsmässig förfallodag) för berörda saldon.
• (b) Ha lämpliga strategier för prissättning och riskbegränsning (t.ex. användning av derivat) för att hantera effekten av optionalitet när det gäller riskaptit, vilket kan inkludera straffavgifter vid tidig inlösen av andelar som kan debiteras kunden för att kompensera för eventuella brytkostnader (om så är tillåtet).
• (c) Se till att modelleringen av beteendemässiga huvudantaganden kan motiveras i förhållande till underliggande historiska data, och baseras på försiktiga hypoteser.
• (d) Kunna visa att de har korrekta modeller (testade mot utfall).
• (e) Ha lämplig dokumentation om de antaganden som görs i riktlinjerna och förfarandena samt en process för löpande granskning.
• (f) Förstå känsligheten av institutets resultat av riskmätningen i förhållande till dessa antaganden, bland annat genom att genomföra stresstester av antagandena och ta hänsyn till sådana tester vid beslut om intern kapitalallokering.
• (g) Regelbundet utföra validering av dessa antaganden internt för att kontrollera deras stabilitet över tiden och justera dem vid behov.

Inlåning utan avtalad löptid från finansiella kunder bör inte vara föremål för beteendemässiga huvudantaganden, såvida den inte utgör operativ inlåning enligt definitionen i artikel 27.1 a i den delegerade förordningen om likviditetstäckningskrav.

Utom för den reglerade sparinlåning som avses i artikel 428f.2 a i kapitalkravsförordningen, men inte begränsat till den centraliserade delen och för den inlåning som har väsentliga ekonomiska eller finanspolitiska begränsningar vid uttag, bör den antagna beteendemässiga räntejusteringstidpunkten för privat inlåning och företagsinlåning från icke-finansiella kunder och sådan operativ inlåning som avses i punkt 110, utan några specifika räntejusteringstidpunkter (inlåning utan avtalad löptid) begränsas till en högsta viktad genomsnittlig räntejusteringstidpunkt på fem år. Femårsgränsen gäller för hela beloppet (dvs. kärnkapital och icke kärnkapital) i den sammanlagda portföljen av sådan inlåning och separat för varje valuta.

För att hantera ränterisken bör instituten, när de gör beteendemässiga antaganden om konton utan specifika räntejusteringstidpunkter, göra följande:

• (a) Kunna identifiera varaktiga tillgodohavanden, t.ex. insättningar som är stabila och sannolikt inte kommer att justeras, inte ens vid väsentliga förändringar av räntemiljön, och/eller insättningar vars begränsade elasticitet i förhållande till ränteförändringar kan modelleras av banker.
• (b) Modelleringsantaganden för dessa insättningar bör spegla insättarens egenskaper (t.ex. privata/institutionella kunder) och kontoegenskaper (t.ex. transaktionskonto/icke-transaktionskonto). En allmän beskrivning av ovanstående kategorier anges nedan:
• i. Privata transaktionskonton omfattar icke-räntebärande och andra privatkonton vars vinstbaserade komponent inte är relevant för kundens beslut att ha pengar på kontot.
• ii. Privata sparkonton omfattar privatkonton (inbegripet reglerade privatkonton) vars vinstbaserade komponent är relevant för kundens beslut att ha pengar på kontot.
• iii. Institutionella konton omfattar konton från företag och andra institutionella kunder, exklusive interbankkonton eller andra helt priskänsliga konton.
• (c) Bedöma den potentiella migrationen mellan insättningar utan specifika räntejusteringstidpunkter och andra insättningar som, vid olika räntescenarier, skulle kunna förändra beteendemässiga huvudantaganden.
• (d) Överväga eventuella begränsningar för räntejustering av privat inlåning i miljöer med låg eller negativ ränta och den effekt som sådana begränsningar kan få på inlåningens stabilitet i olika räntescenarier.
• (e) Se till att antaganden om avklingning av varaktiga och andra modellerade tillgodohavanden är försiktiga och lämpliga för att balansera fördelarna för räntenettot mot ökad risk i det ekonomiska värdet till följd av att en framtida ränteavkastning är låst i tillgångar som finansieras av dessa tillgodohavanden, och den potentiella uteblivna intäkten i en miljö där räntan ökar.
• (f) Det betonas att statistiska eller kvantitativa metoder är viktiga för att bestämma de beteendemässiga räntejusteringstidpunkterna och kassaflödesprofilen för inlåning utan avtalad löptid, men för att fastställa lämpliga modelleringsantaganden för inlåning utan avtalad löptid kan det krävas (t.ex. i ett framåtblickande perspektiv) kompletterande bidrag från olika experter inom ett institut (t.ex. avdelningen för riskhantering och riskkontroll, försäljning och finansförvaltning).
• (g) Ha lämplig dokumentation om dessa antaganden som görs i riktlinjerna och förfarandena samt en process för löpande granskning.
• (h) Förstå antagandenas effekter på resultaten av institutets egenhändigt valda riskmätning och beslut om intern kapitalallokering, bland annat genom att regelbundet beräkna känslighetsanalyser för huvudparametrar (t.ex. procentandel och löptid av varaktiga tillgodohavanden på konton och pass through-pris) och måtten med hjälp av avtalsvillkor snarare än beteendemässiga antaganden för att isolera effekterna såväl på ekonomiskt värde som på risk knuten till ekonomiskt värde och resultat.
• (i) Genomföra stresstester för att förstå de valda riskmåttens känslighet för förändrade huvudantaganden, och ta hänsyn till resultaten av sådana tester vid beslut om intern kapitalallokering.
• b) Antaganden för eget kapital i verksamhetsplaneringen i fråga om ränterisk som följer av verksamhet utanför handelslagret