4.7 Enskilda riskområden

Instituten bör se till att stresstestning av enskilda risker står i proportion till verksamhetens och riskernas art, storlek och komplexitet.

Instituten bör på den enskilda nivån ta hänsyn till inverkan av andrahandseffekter när det gäller de enskilda riskerna för stresstestning. 4.7.1 Kreditrisker och motpartsrisker

Instituten bör åtminstone analysera

• a) låntagarens förmåga att återbetala sina skulder, t.ex. sannolikheten för fallissemang,
• b) återvinningsgraden vid en låntagares fallissemang, inklusive försämrade värden på säkerheter eller försämrad kreditvärdighet för garantigivaren, t.ex. förlust vid fallissemang, och
• c) kreditexponeringarnas storlek och dynamik, inklusive effekten av outnyttjade kreditmöjligheter för låntagare, t.ex. exponeringens storlek vid fallissemang.

Instituten bör se till att deras institutomfattande stresstester för kreditrisk omfattar alla av institutens positioner både inom och utanför deras handelslager, inklusive säkrade positioner och exponeringar av centrala clearingorganisationer.

Instituten bör sträva efter att fastställa särskilda riskfaktorer och preliminärt ange hur dessa faktorer kan påverka institutens totala kreditriskförluster och kapitalkrav. Instituten bör sträva efter att göra detta fastställande utifrån vilken exponeringsklass det rör sig om (exempelvis kan faktorer som är relevanta för inteckningslån skilja sig från de som är relevanta för klasser av gemensamma tillgångar).

Instituten bör se till att kreditrisk bedöms på olika nivåer i chockscenarier, från enkla känslighetsanalyser till institut- eller gruppomfattande stresstester, särskilt för

• a) marknadsomfattande chockscenarier (t.ex. en kraftig ekonomisk avmattning som påverkar portföljkvaliteten för alla borgenärer),
• b) motpartsspecifika och idiosynkratiska chockscenarier (t.ex. konkurs för den största utbetalande banken),
• c) sektorsspecifika och regionsspecifika chockscenarier, och
• d) en kombination av ovanstående.

Instituten bör låta riskfaktorer genomgå känslighetsanalyser, som i sin tur bör ge kvantitativ bakgrundsinformation för utformningen av scenarier.

Instituten bör använda sig av olika tidsspann när de tillämpar sina stresscenarier. Tidsspannet bör sträcka sig från över natten (engångseffekter) till längre perioder (t.ex. en långsam ekonomisk nedgång).

När instituten utför stresstestning för värden på finansiella säkerheter bör de identifiera omständigheter som skulle dra ned det realiserbara värdet på deras säkerhetsposition, inklusive försämrad kreditkvalitet för utgivare av säkerheter eller marknadsillikviditet.

Vid utformningen av scenarier bör instituten ta hänsyn till hur stresshändelserna påverkar andra risktyper, t.ex. likviditetsrisk och marknadsrisk samt möjligheten till spridningseffekter mellan olika institut.

Instituten bör kvantifiera scenariots påverkan i fråga om kreditförluster (dvs. avsättningar), riskexponeringar, inkomst och kapitalbaskrav. Instituten bör dessutom kunna kvantifiera sådan påverkan genom relevanta segment/portföljer.

Instituten bör, om så är möjligt, överväga följande relevanta parametrar: fallissemangsannolikhet, förlust vid fallissemang, exponeringens storlek vid fallissemang, förväntad förlust och riskexponeringsbelopp samt effekter på kreditförluster och kapitalbaskrav.

För uppskattningen av framtida förluster i stresstest bör instituten i tillämpliga fall förlita sig på andra kreditriskparametrar än de som använts i beräkningen av kapitalkrav, vilka vanligtvis är parametrar som är genomsnittliga för hela konjunkturcykeln ( through-the-cycle ) eller hybridparametrar, som är en kombination av through-the-cycle-parametrar och parametrar för den närmast följande tidsperioden ( point-in-time ), för fallissemangsannolikhet och vid nedgång för förlust vid fallissemang. I tillämpliga fall bör instituten i synnerhet använda sig av uppskattningar på grundval av point-in-time-parametrar i enlighet med scenariots allvarlighetsgrad för att uppskatta kreditförluster.

För att beräkna exponeringens storlek vid fallissemang bör institutet även beakta en kreditkonverteringsfaktor och i synnerhet effekten på institutets rättskapacitet att ensidigt ställa in outnyttjade belopp från beviljade kreditfaciliteter, särskilt under stressade förhållanden.

Instituten bör i lämplig utsträckning använda interna kreditriskmodeller för att ifrågasätta historiska förhållanden och data samt simulerade kreditkvalitetsmigrationer bland exponeringskategorier för att ge en uppskattning av förlusterna.

När instituten bedömer sin risk för skuldsatta motparter eller skuggbankenheter bör de ta hänsyn till riskkoncentrationer, och de bör inte anta att det finns säkerhet eller avtal om regelbunden omprövning av marginalsäkerhet, som eventuellt inte är tillgängliga vid allvarliga marknadsstörningar. Instituten bör sträva efter att i tillräcklig utsträckning fånga upp sådana korrelerade risker kopplade till extrema händelser.

4.7.2 Värdepapperisering

Instituten bör ta hänsyn till värdepapperiseringsrisker som härrör från strukturerade kreditprodukter, som vanligtvis skapas genom att man ompaketerar kassaflödet från en tillgångsgrupp i olika trancher eller värdepapper med bakomliggande tillgångar som säkerhet, med beaktande av de olika positioner som institut kan ha i värdepapperiseringsprocessen, beroende på om de agerar som originator, medverkande institut eller investerare.

Instituten bör se till att stresstestningen av de värdepapperiserade tillgångarna omfattar den underliggande tillgångsgruppens kreditrisk, inklusive fallissemangsrisken, de möjliga icke-linjära och dynamiska fallissemangkorrelationerna samt utvecklingen för säkerheternas värde. Instituten bör ta hänsyn till all relevant information som rör den specifika strukturen för varje värdepapperisering, till exempel tranchens rangordning och tjocklek, kreditförstärkningar och graden av storleksmässig diversifiering, uttryckt som det effektiva antalet exponeringar.

De systematiska marknadseffekternas känslighet, som till exempel leder till sinande likviditet eller ökande tillgångskorrelationer på alla nivåer för den strukturerade produkten, bör noga tas med i beräkningen. Dessutom bör en bedömning göras av effekten av anseenderisker som till exempel leder till finansieringsproblem.

Stresstest bör omfatta alla relevanta avtal, den eventuella inverkan av inbäddade utlösande mekanismer (t.ex. bestämmelser om förtida amortering), bruttosoliditeten för värdepapperiseringsstrukturen och likviditetsrisker/finansieringsrisker som följer av strukturen (dvs. kassaflödesobalanser och villkor för förskottsbetalningar, inklusive i förhållande till ränteförändringar).

Scenarier bör även omfatta övervägande av fallissemang för en eller fler av de avtalsslutande motparter som ingår i värdepapperiseringsstrukturen, särskilt de som agerar som garantigivare för olika trancher.

Om institutet förlitar sig på externa kreditvärderingar för att bedöma risken för de värdepapperiserade produkterna bör dessa värderingar genomgå en kritisk granskning, och en bedömning bör göras av scenarier som stressar kreditvärderingar, inklusive kreditvärdighetskategoriernas specifika nedskrivningsandel, t.ex. genom att stressa (historiska) övergångsmatriser för kreditvärderingar.

När instituten utformar stresstestningsmetoden bör de överväga följande:

• a) Stresstesteffekter på strukturerade kreditprodukter kommer att visa sig på nivån för tillgångsgruppen i ett ökat antal fallissemang (eller fallissemangsannolikheter och fallissemangförluster, i tillämpliga fall), och vid ekonomiska chocker bör man därför förvänta sig ökade förväntade förluster/nedskrivningar och lagstadgade kapitalkrav (samt ökad sannolikhet för nedgångar).
• b) Ytterligare påverkan kan uppstå på grund av minskad självfinansiering, ökade kommersiella förluster och värdejusteringar eller på grund av försämrade regleringsparametrar såsom den stabila nettofinansieringskvoten.

4.7.3 Marknadsrisk

Instituten bör ta hänsyn till marknadsrisker, särskilt risker som härrör från förluster som uppstår på grund av negativa förändringar i värdet på positioner som beror på utvecklingar i marknadspriser på råvaror, kredit, aktier, utländsk valuta och ränteriskfaktorer. Instituten bör betrakta ränterisker när det gäller positioner i handelslager som en marknadsriskkomponent.

Instituten bör utföra stresstester för sina positioner i finansiella instrument i fråga om värdepappershandel och verkligt värde som rapporteras i portföljer via övrigt totalresultat (dvs. räkenskapstermer för att klassificera finansiella tillgångar), inklusive instrument/positioner vad gäller värdepapperisering samt säkerställda obligationer. Dessa stresstest bör utföras som del av institutomfattande stresstestning samt för marknadsriskhantering och beräkning.

Instituten bör tillämpa en rad allvarliga, men rimliga, scenarier för alla positioner som avses i punkten ovan, t.ex. exceptionella förändringar i marknadspriser, likviditetsbrister på marknaderna och fallissemang för stora marknadsaktörer. I lämpliga fall bör instituten även beakta och väga in beroendeförhållanden och korrelationer mellan olika marknader och, följaktligen, ogynnsamma förändringar i korrelationer. Inverkan på redovisning av kreditvärdighetsjustering och på reserver kopplade till institutens portföljer (t.ex. reserver för likviditet, för modellering av osäkerheter) bör beaktas i lika hög grad i stresstest. Stresstestning av reserver för marknadsrisk bör underbyggas.

När instituten kalibrerar dessa stresstester bör de åtminstone ta hänsyn till arten av och egenskaperna för sina portföljer och relaterade finansiella instrument (t.ex. vanliga/exotiska produkter, likviditet och löptid) samt sina handelsstrategier och möjligheten att säkra eller hantera risker under svåra marknadsförhållanden, liksom kostnader och tid för att göra detta.

I och med att instrument och handelsstrategier förändras över tid bör instituten se till att stresstesterna utvecklas för att tillgodose dessa förändringar.

Instituten bör utveckla en lämplig metod för att fånga upp underskattningen av risker kopplade till extrema händelser i historiska data (s.k. tjocka svansar) i tillämpliga fall, t.ex. genom att tillämpa allvarliga hypotetiska scenarier, och om risker bedöms gentemot percentil för konfidensgrad bör de även överväga andra extrema händelser än enbart konfidensgrad.

Instituten bör i synnerhet göra följande:

• a) Göra en bedömning av konsekvenserna av större marknadsstörningar och identifiera rimliga situationer som skulle kunna medföra mycket stora förluster, vilka i tillämpliga fall även bör omfatta händelser med låg sannolikhet för alla huvudsakliga risktyper, särskilt de många olika marknadsriskkomponenterna. För stresstester på portföljnivå kan effekterna av negativa förändringar av korrelationer utforskas. Mildrande effekter av ledningsåtgärder kan beaktas om de grundas på rimliga antaganden om marknadslikviditet.
• b) Ha en förteckning över åtgärder som omfattar begränsningar och andra möjliga åtgärder som vidtas för att minska risker och bevara kapitalbasen. I tillämpliga fall bör särskilt riskgränser för valutakurser, räntesatser, aktiekurser och råvarupriser som fastställs av instituten beaktas gentemot resultaten av stresstestningsberäkningarna. 4.7.4 Operativ risk

Instituten bör vara medvetna om att relevanta riskparametrar som är kopplade till operativa risker kan orsakas av otillräckliga eller misslyckade interna rutiner, av personal och system (inklusive rättsliga risker) eller av externa händelser, och kan påverka samtliga produkter och verksamheter inom institutet.

För att stressa relevanta riskparametrar bör instituten använda vinst- och förlusteffekten av operativa förluster som det huvudsakliga måttet. Inneboende effekter som orsakas av den operativa riskhändelsen bör betraktas som en förlust till följd av operativa risker (t.ex. inneboende effekter av alternativkostnader eller interna kostnader såsom övertid/bonusar när de är kopplade till en operativ riskhändelse). Dessutom, och endast för stresstestning, bör instituten räkna med förluster av framtida inkomster som orsakas av operativa riskhändelser (exklusive andrahandseffekter på den makroekonomiska miljön). Dessa förluster bör åtminstone beaktas av institut som omfattas av internmätningsmetoden eftersom de förs in i databasen över interna förluster i syfte att beräkna ytterligare kapitalkrav. När instituten använder historiska data, externa data eller scenarier som indata för både vinst- och förlustprognoser och prognoser för riskvägda tillgångar bör de ta hänsyn till och undvika dubbelräkning av effekterna på indatasidan.

Eftersom operativa förluster kan medföra andrahandseffekter (dvs. anseenderisker) bör sådana effekter beaktas genom att helt integrera programmet för stresstestning av operativa risker i det institutomfattande stresstestet, och programmet bör även inbegripa förbindelser till likviditets- och kapitalbaskrav. Instituten bör åtminstone analysera

• a) institutets exponering för verksamheter och institutets förknippade riskkultur och tidigare operativa förluster, med inriktning på nivån på och förändringen av förluster och bruttoinkomst under de senaste åren,
• b) institutets företagsklimat, inklusive geografiska platser, samt makroekonomiska förhållanden,
• c) utvecklingen av personalstyrkan och balansräkningens storlek och komplexitet under de senaste åren, inklusive strukturella förändringar till följd av affärshändelser såsom sammanslagningar och förvärv,
• d) förändringar av väsentliga delar av it-infrastrukturen,
• e) graden av och inriktningen för skapandet av incitament i ersättningssystem,
• f) komplexiteten hos processer och förfaranden, produkter och it-system,
• g) omfattningen av utläggningar på entreprenad med hänsyn till den koncentrationsrisk som förknippas med alla sådana utläggningar och alla externa marknadsinfrastrukturer, och
• h) sårbarheten för modelleringsrisker, särskilt inom områden som rör handel med finansiella instrument, riskmätning och riskhantering samt kapitalallokering.

Idiosynkratiska riskfaktorer bör också utforskas och användas som indata för utformningen av scenarier. Preliminärt bör institut som omfattas av internmätningsmetoden utföra stressning av affärsmiljö och interna kontrollfaktorer.

Instituten bör överväga samspelet mellan och enskilda exponeringar för sådana idiosynkratiska riskfaktorer vid fastställandet av sin exponering för operativa risker.

Instituten bör noga analysera det möjliga samspelet mellan förluster till följd av operativ risk och kredit- och marknadsrisker.

Analysen av stresstesthändelser bör omfatta expertomdömen, som åtminstone bör inbegripa extrema händelser med stor inverkan.

Instituten bör utforma allvarliga, men rimliga, stresshändelser. Antagandena får skilja sig från antaganden som används i stresscenarier för kredit- och marknadsrisk. När ett institut utvidgar sin verksamhet på de lokala eller internationella marknaderna genom sammanslagningar och förvärv, utformningen av nya produkter eller ett nytt verksamhetsområde bör de allvarliga, men rimliga, stresstestscenarierna grundas på expertomdömen för att övervinna den eventuella bristen på historisk information.

Instituten bör konstruera sina program för stresstestning på grundval av både interna och externa data, samtidigt som de noga analyserar

• a) användningen av skalfaktorer (i en situation där externa data skalas ned kan t.ex. skalningen minskas) och det eventuella behovet av ytterligare effekter som uppstår till följd av förändrade skalfaktorer i en stressituation, och
• b) kriterierna för att fastställa relevansen av data (data om en stor förlust som inte anses vara relevant kan t.ex. användas i stresstestet för att komplettera kraven i kapitalkravsförordningen).

4.7.5 Uppföranderelaterad risk och förknippade rättegångskostnader

Instituten bör ta hänsyn till att uppföranderelaterade risker, som del av rättsliga risker inom ramen för operativa risker, som uppstår på grund av aktuella eller möjliga risker för förluster från det otillräckliga utbudet av finansiella tjänster och förknippade rättegångskostnader, inklusive fall av uppsåtlig eller vårdslös misskötsamhet.

När instituten utför stresstestning ska de bedöma relevansen och betydelsen av följande exponeringar för uppföranderelaterade risker och förknippade rättegångskostnader:

• a) Vilseledande försäljning av produkter, både på detaljhandels- och grossistmarknaderna.
• b) Pådrivande korsförsäljning av produkter till privatpersoner, t.ex. paketerade bankkonton eller tilläggsprodukter som kunderna inte behöver.
• c) Intressekonflikter i verksamheten.
• d) Manipulering av referensräntor, valutakurser eller andra finansiella instrument eller index, i syfte att förbättra institutets vinst.
• e) Oskäliga hinder för att byta finansiella produkter under deras löptid och/eller för att byta finanstjänsteleverantör.
• f) Dåligt utformade distributionskanaler som kan leda till intressekonflikter med felaktiga incitament.
• g) Oskäliga automatiska förnyelser av produkter eller avgifter för avslutande.
• h) Oskälig behandling av kundklagomål.

När instituten mäter uppföranderelaterade risker bör de överväga a) den osäkerhet kring avsättningar eller förväntade förluster som härrör från uppföranderelaterade händelser och

• b) extrema förluster förknippade med extrema händelser (oförväntade förluster). Instituten bör bedöma sina kapitalbehov vid sådana händelser och scenarier och bör även ta hänsyn till anseendeeffekten av förluster till följd av uppförande. I princip bör förväntande förluster som uppstår på grund av konstaterade uppföranderelaterade problem täckas av avsättningar och föras in i vinst- och förlusträkningen, medan oförväntade förluster bör kvantifieras och täckas av institutets kapitalkrav. Eventuella överskjutande belopp efter prognosen av stressade uppförandeförluster bör ingå i institutets bedömning av potentiella kapitalbehov.

För att fånga upp risken att avsättningarna är otillräckliga eller tidsinkonsekventa bör instituten bedöma förväntade förluster från uppföranderelaterade risker utöver befintliga bokföringsmässiga avsättningar och ta med dessa som en faktor i sina prognoser. I lämpliga fall bör instituten bedöma om framtida vinster kommer att räcka för att täcka dessa ytterligare förluster eller kostnader i scenarier och införliva denna information i sina kapitalplaner.

Instituten bör samla in och analysera kvantitativ och kvalitativ information om omfattningen av sin verksamhet på relevanta och sårbara områden. Instituten bör även ge information för att stödja väsentliga antaganden som ligger till grund institutens uppskattningar av uppföranderelaterade kostnader.

I sällsynta fall där ett institut inte kan uppskatta en enskild väsentlig uppföranderelaterad risk på grund av den stora osäkerheten bör institutet klargöra att så är fallet och tillhandahålla belägg och antaganden som stöder bedömningen.

I tillämpliga fall bör även stresstestning användas för att bedöma extrema förluster förknippade med risker vid extrema händelser (oförväntade förluster) samt bedöma huruvida ytterligare kapital bör innehas under pelare 2.

Instituten bör bilda sig en uppfattning om de oförväntade förluster som kan härröra från uppföranderelaterade händelser utifrån en kombination av

• a) omdöme,
• b) historisk förlusterfarenhet (t.ex. institutets största uppföranderelaterade förlust under de senaste fem åren),
• c) nivån av förväntad årlig förlust till följd av uppföranderelaterade risker,
• d) uppföranderelaterade scenarier där potentiella exponeringar under kortare tid (t.ex. fem år) övervägs, och
• e) förluster som noterats av liknande enheter eller av enheter i liknande situationer (t.ex. fall av likviditetskostnader).

4.7.6 Likviditetsrisk

Instituten bör ta hänsyn till att likviditets- eller finansieringsrisker uppstår när ett institut inte klarar av att tillgodose aktuella och framtida kassaflöden.

Instituten bör ta hänsyn till att likviditets- eller finansieringsrisker omfattar

• a) likviditetsrisker på kort- till medellång sikt, och
• b) finansieringsrisker.

Instituten bör analysera och mäta sig själva gentemot riskfaktorer som rör både tillgångs- och skuldrelaterade poster samt åtaganden utanför balansräkningen såsom dessa definieras i EBA:s riktlinjer om översyns- och utvärderingsprocessen.

Institutens analys av riskfaktorer bör bland annat ta hänsyn till följande:

• a) Inverkan av makroekonomiska förhållanden, t.ex. inverkan av räntechocker på tillfälliga kassaflöden.
• b) Valutan för tillgångar och skulder, inklusive poster utanför balansräkningen, för att återspegla konvertibilitetsrisker och möjliga störningar i tillgången till valutamarknaderna.
• c) Platsen för likviditetsbehov och tillgängliga medel, likviditetstransaktioner inom gruppen och risken för begränsningar av överföringen av medel mellan olika jurisdiktioner eller gruppenheter.
• d) Åtgärder som institutet får vidta för att bevara sitt anseende eller lojalitet (t.ex. förtida återbetalning av infordringsbara skulder).
• e) Internalisering av risker för särskilda verksamheter, som för prime brokerage där symmetri i viss mån kan krävas mellan sidan för utlåning av värdepapper och sidan för inlåning, dvs. kundernas långa positioner finansieras med hjälp av intäkter från kundernas handel med korta positioner. Denna symmetri påverkas av motparternas agerande och är därför känslig för anseenderisker. Sådana risker kan utlösa en handelsavveckling som skulle innebära att institutet plötsligt står med värdepapper i balansräkningen, vilka måste finansieras, samt följande:
• f) De sårbarheter i finansieringsdurationerna som uppstår på grund av externa, interna eller avtalsmässiga händelser.
• g) Realistisk avvecklingstakt under normala förhållanden som påskyndas i stressade tider.
• h) Koncentration i finansiering.
• i) Uppskattningar av framtida tillväxt i balansräkningen.

Instituten bör låta dessa riskfaktorer genomgå känslighetsanalyser, som i sin tur borde ge lämplig kvantitativ bakgrundsinformation för utformningen av scenarier.

Instituten bör använda tre typer av stresscenarier: ett idiosynkratiskt scenario, ett marknadsomfattande scenario och en kombination av dessa två. För ett idiosynkratiskt stresscenario bör institutspecifika händelser antas (t.ex. sänkt kreditvärdighet, fallissemang för den största finansieringsmotparten, förlust av marknadstillträde, förlust av valutakonvertibilitet, fallissemang för den motpart som står för de största inflödena), medan man för ett marknadsomfattande stresscenario bör anta inverkan på en grupp av institut eller på finanssektorn i sin helhet (t.ex. försämrade förhållanden på finansieringsmarknaden eller makroekonomiska förhållanden, eller sänkt kreditvärdighet för det land där institutet är verksamt).

Instituten bör utforma olika tidsspann i sin stresstestning, som bör sträcka sig från över natten till åtminstone tolv månader. Det bör även finnas separata stresstester som rör intradagsrisker för likviditet. Tidsspannet bör till exempel ange en kort akut stressfas (upp till 30 dagar för att täcka sådana perioder utan att behöva ändra affärsmodellen) följd av en längre period med mindre akut, men mer ihållande, stress (mellan tre och tolv månader).

Instituten bör kombinera stressen för likviditetsrisker på kort- till medellång sikt med stressen för finansieringsrisker, med övervägande av ett tidsspann på minst tolv månader.

Instituten bör utforma en uppsättning antaganden om skadligt agerande för kunder, inklusive insättare, andra finansiärer och motparter för alla olika scenarier och tidsspann.

När instituten utformar scenarier bör de överväga den potentiella inverkan av stresshändelser för andra risktyper, t.ex. kreditriskförluster och anseenderiskhändelser, på deras likviditetsposition, samt överväga möjligheten att det nuvarande marknadsvärdet på de egna tillgångarna påverkas av andra instituts nödförsäljningar (t.ex. spridningseffekter) eller den egna likviditetsbufferten.

Den huvudsakliga metod som används för att beräkna inverkans omfattning bör vara självfinansieringsprofilen. För varje scenario och på varje stressnivå identifierar institutet likviditetsinflöden och likviditetsutflöden som förväntas för varje framtida tidsperiod och den resulterande självfinansieringen. Instituten bör överväga självfinansieringens lägsta kumulativa punkt inom den tidsperiod som granskas i varje scenario.

Instituten bör i tillämpliga fall utvidga analysen till andra mått, till exempel följande:

• a) Likviditetskvoter och andra mått som används inom ramen, vilka bland annat kan omfatta reglerade likviditetskvoter och likviditetsmått, särskilt likviditetstäckningskvoten och den stabila nettofinansieringskvoten.
• b) Institutens tillgängliga likviditetsbuffert, utöver de kvoter som avses ovan, och andra utjämnande åtgärder (dvs. deras utjämningskapacitet) för varje stresscenario. Stresstestningen av detta mått bör åtföljas av en bedömning av inverkan på de icke intecknade tillgångarnas proportion och art.
• c) Institutens överlevnadshorisont enligt utjämningskapaciteten, dvs. institutets förmåga att inneha eller ha tillgång till överskottslikviditet för att hantera stresscenarier på kort, medellång och lång sikt, enligt definitionen i EBA:s Riktlinjer om gemensamma förfaranden och metoder för översyns- och utvärderingsprocessen (ÖuP) , och stressade kassaflöden, som tas samtidigt, före och efter inverkan av utjämnande åtgärder.
• d) Solvens och lönsamhet.

När instituten tillämpar olika stresscenarier bör de bedöma och framhäva utjämnande effekter som tillhandahålls av centralbanker (penningpolitik) och använda sig av ett försiktigt tillvägagångssätt.

Måtten för stresstest för likviditet bör, om så är lämpligt och särskilt för åtminstone alla väsentliga valutor, omfatta en storleksmässig diversifiering per valuta för att man ska kunna analysera valutaspecifika antaganden i scenarier (t.ex. volatilitet i valutakurser eller valutaobalanser.

I tillämpliga fall bör institutet integrera stresstest för likviditet i sina institutomfattande stresstester och ta hänsyn till skillnader mellan tidsperioder som täcks i stresstest för likviditet och de som täcks i institutomfattande stresstest för solvens. Instituten bör åtminstone göra en bedömning av hur ökade finansieringskostnader påverkar resultatet. Instituten bör ta hänsyn till att man genom att koppla finansieringskostnader till solvensställning eventuellt påverkar kvaliteten på stresstestet för likviditet, närmare bestämt en alltför långsam försämring av likviditeten.

4.7.7 Ränterisk från verksamhet utanför handelslagret

Detta avsnitt påverkar inte EBA:s Riktlinjer för hantering av ränterisker som följer av verksamhet utanför handelslagret .

Stresstest bör stödja och vara en integrerad del av det interna systemet för hantering av ränterisken utanför handelslagret.

De räntescenarier som används för stresstestning, inklusive för ändamål som rör tillämpningen av artikel 98.5 i direktiv 2013/36/EU för ränterisker i samband med andra verksamheter än handel, bör vara tillräckliga för att identifiera alla väsentliga ränterisker, t.ex. räntegap, basrisk och optionsrisk.

Instituten bör se till att de tester som avses i ovanstående punkt inte enbart baseras på en enkel parallell förändring, utan även beaktar rörelser och förändringar i form av avkastningskurvor i scenarioanalyserna.

Institutet bör överväga följande delar:

• a) Spreadrisken, som uppstår på grund av referensränteobalanser mellan tidsmatchade finansieringar och investeringar.
• b) Risker för förtida uppsägning som ingår i kontrakt med obligationsoption, som kan tvinga institutet till en ny transaktion på mindre förmånliga villkor.

Instituten bör vara medvetna om potentiella indirekta ränteeffekter som kan ge upphov till förluster på annat håll, t.ex. kan överlåtande av nettoräntor ( pass-through ) på utlåningsräntor ge upphov till ytterligare kreditriskförluster på grund av kunders försämrad betalningsförmåga.

Om mindre komplexa finansiella instrument används bör instituten beräkna effekten av en chock med hjälp av känslighetsanalyser (utan att identifiera chockens ursprung och genom att helt enkelt tillämpa chocken på portföljen). Om ett institut använder mer komplexa finansiella instrument på vilka chocken har flera och indirekta effekter bör institutet använda mer avancerade metoder med specifika definitioner på negativa situationer (stressituationer) som återspeglar relevanta idiosynkratiska risker.

4.7.8 Koncentrationsrisk

Stresstestningen bör vara ett grundläggande instrument för att identifiera koncentrationsrisker eftersom det låter instituten identifiera inbördes beroendeförhållanden mellan exponeringar, som eventuellt endast visar sig vid stressade förhållanden och dolda koncentrationer.

När instituten bedömer denna risk i sina program för stresstestning bör de både ta hänsyn till varje exponerings kreditrisk och överväga de ytterligare riskkällor som uppstår på grund av liknande beteende för vissa exponeringar (dvs. högre korrelation). Dessa ytterligare riskkällor som analyseras bör bland annat omfatta

• a) koncentrationer som refererar till ett enda namn (dvs. en kund eller en grupp av kunder med inbördes anknytning enligt definitionen i artikel 4.39 i förordning (EU) nr 575/2013),
• b) sektorskoncentrationer,
• c) geografiska koncentrationer,
• d) produktkoncentrationer, och
• e) säkerhets- och garantikoncentrationer.

Vid stresstestning, särskilt institutomfattande stresstestning och även gruppstresstestning, bör instituten bedöma koncentrationsrisken genom att överväga exponeringar både i och utanför balansräkningen samt bankpositioner, handelspositioner och kurssäkrade positioner.

Stresstest bör ta hänsyn till förändringar i företagsklimatet som kan uppstå och som skulle leda till förverkligandet av koncentrationsrisken. Stresstest bör i synnerhet inbegripa överväganden om ovanliga, men rimliga, förändringar i korrelationer mellan olika typer av riskfaktorer samt extrema och ovanliga förändringar i riskparametrar, utöver enskilda riskfaktorer, för att granska scenarier som tar hänsyn till inbördes relaterade riskfaktorer och som inte enbart omfattar förstahandseffekter, utan även återkopplingseffekter.

I stresstesterna bör det också vägas in hur koncentrerade exponeringar reagerar på samma riskfaktorer, inklusive risken för ytterligare kortsiktiga förluster till följd av koncentrerade exponeringar över privatpersoners och företags kreditböcker eller olika enheter i en grupp.

Instituten bör beakta inverkan på handelslager från exponeringar för en enda riskfaktor eller åtskilliga riskfaktorer som är korrelerade.

För att bedöma förhandsnivån av koncentrationsrisken och/eller scenariots inverkan på koncentrationsnivå bör instituten i tillämpliga fall beakta mer eller mindre komplexa indikatorer, exempelvis Hirschmann–Herfindahls index (HHI) och Gini-koefficienter.

Instituten bör överväga om det kan förekomma överlappningar mellan olika koncentrationskällor. Instituten bör inte enbart lägga ihop riskeffekterna, utan även inrätta avräkningsmetoder som beaktar de underliggande drivande faktorerna.

4.7.9 Risk till följd av utlåning i utländsk valuta

Instituten bör ta hänsyn till att risk till följd av utlåning i utländsk valuta

• a) kan uppstå på grund av att ohedgade låntagare (dvs. privatpersoner och små och medelstora företag som inte har någon naturlig eller finansiell säkring och som är exponerade för en valutaobalans mellan lånevalutan och hedgevalutan, enligt definitionen i EBA/GL/2014/13) inte kan betala skulder i andra valutor än valutan i den medlemsstat där institutet har auktoriserats,
• b) är kopplad till ren kredit- och valutamarknadsrisk,
• c) kännetecknas av ett icke-linjärt förhållande mellan kreditrisk och valutamarknadsrisk,
• d) påverkas av den allmänna valutakursrisken, och
• e) kan uppstå till följd av uppföranderelaterad risk.

I sina program för stresstestning bör instituten ta hänsyn till risker till följd av utlåning i utländsk valuta som påverkar kreditfacilliteter på tillgångssidan i deras balansräkning och de många olika riskkällorna, med beaktande av att gäldenärens oförmåga att återbetala sin skuld kan bero på

• a) risker kopplade till gäldenärens interna inkomstkälla,
• b) risker kopplade till den ekonomiska situationen i det land där valutan sätts i omlopp, och
• c) valutakursrisk.

När instituten utformar eller genomför sina stresstestscenarier bör de ta hänsyn till att inverkan av risk till följd av utlåning i utländsk valuta kan uppstå på grund av både en ökning av det utestående skuldvärdet och betalningsflödet för att betala skulden, samt en ökning av det utestående skuldvärdet jämfört med värdet på säkerhetstillgångar som uttrycks i den nationella valutan.

Instituten bör utveckla stresscenarier genom att ändra olika parametrar för att möjliggöra att de ger prognoser om hur kreditportföljer för utländsk valuta presterar i olika fall, t.ex.

• a) genom antagande om appreciering av växelkurs för värdlandets valuta med en på förhand fastställd procentandel,
• b) genom antagande om en förändring i den utländska valutans ränta med en på förhand fastställd procentandel, eller
• c) genom en kombination av ovanstående.

För att göra en bedömning av möjlig sårbarhet bör instituten kunna visa ytterligare kreditriskförluster som härrör från risker till följd av utlåning i utländsk valuta åtskilda från de kreditriskförluster och riskexponeringsbelopp som uppstår på grund av scenariots inverkan på kreditriskfaktorer.

När instituten stresstestar risker till följd av utlåning i utländsk valuta bör de ta hänsyn till åtminstone följande:

• a) Typen av valutakurssystem och hur detta skulle kunna påverka utvecklingen av valutakursen mellan nationella och utländska valutor.
• b) Valutakursrörelsernas känslighetsinverkan på gäldenärens kreditvärdering/kreditbetyg och skuldbetalningsförmåga.
• c) Den möjliga koncentrationen av utlåning i en enda utländsk valuta eller i ett begränsat antal i hög grad korrelerade utländska valutor.
• d) Den möjliga koncentrationen av utlåning i vissa specifika ekonomiska sektorer, i landets valuta, med huvudsaklig verksamhet i länder/på marknader med utländsk valuta och motsvarande utveckling av sådana sektorer som i hög grad korrelerar med utländska valutor.
• e) Förmågan att säkra finansiering för denna portföljtyp. För institut som använder sig av interna modeller för att beräkna kapitalkrav för kreditrisk bör den ytterligare risk som är kopplad till utlåning i utländska valutor återspeglas i högre riskvikter för dessa tillgångar, och den icke-uttömmande förteckningen över variabler som används i modellerna bör omfatta ränteskillnader, belåningsgrader, korskorrelation för valuta samt volatilitet.

Instituten bör ta hänsyn till möjliga väsentliga svagheter som kan vara inbyggda i interna modeller med en möjlig undervärdering av valutadepreciering i förhållande till kundens förmåga att betala sin skuld, med beaktande av följande delar:

• a) Penningpolitiken under krisperioder är ofta inriktad på att stimulera realekonomin genom att drastiskt minska referensräntesatserna, med potentiellt vilseledande information från interna modeller om de indirekta effekterna.
• b) Appreciering av valutan kan delvis utjämnas med fallande räntor, vilket kan leda till en undervärdering av risker kopplade till utlåning i utländska valutor eftersom en sådan avvägning i vissa fall inte är möjlig på lång sikt i nollräntemiljöer.

När instituten bedömer den potentiella inverkan som utlåning i utländska valutor kan ha på lönsamheten i ett visst scenario bör de i tillämpliga fall omfatta rättssystemet och den relevanta jurisdiktionen, som kan tvinga institut att ange dessa utlåningsbelopp i den nationella valutan till valutakurser som är betydligt lägre än marknadskurserna.