|
Kreditinstituten bör utarbeta, regelbundet granska och övervaka sin efterlevnad av policyerna som förknippas med ramverket för hantering av nödlidande exponeringar. Följande policyer bör, med beaktande av proportionalitetsprincipen, etableras med syftet att uppnå implementeringen av kreditinstitutets strategi (inbegripet dess strategi och operativa plan för nödlidande exponeringar inom områden där så är lämpligt). Policy för förvaltning av försenade betalningar Denna policy bör redogöra för kreditinstitutets operativa modell rörande nödlidande exponeringar (se avsnitt 5.2) och ska minst innefatta följande punkter: - • Strukturen och ansvarsområden hos omförhandlingsenheterna för nödlidande exponeringar, med tydliga utlösande faktorer för överlämning av ärenden och en hänvisning till grupperingen av exponeringar (se avsnitt 5.2.3).
- • Förfarandet som ska följas av involverade funktioner och enheter och som minst ska innefatta
- - förfarandet och överlämningskriterierna som ska följas vid de olika faserna av försenade betalningar, försenade betalningar i tidigt stadium och försenade
betalningar i sent stadium, - - förfarandet som ska följas då en låntagare ska klassificeras som icke-samarbetsvillig och/eller icke-bärkraftig samt kriterierna som ska användas för att klassificera låntagaren sålunda,
- - kommunikationen med låntagaren vid varje steg, vilken bör överensstämma med den rättsliga ramen i verksamhetslandet (t.ex. uppförandekod),
- - bevaknings- och uppföljningsverktyg och -metoder som ska användas.
- • De personella och tekniska resurser som krävs.
- • De rapporter som ska framställas internt i bevaknings- och uppföljningssyfte och för att tillhandahålla ledningsorganet med regelbundna uppdateringar.
När kreditinstituten utvecklar sin policy för förvaltning av försenade betalningar bör de beakta artikel 28 i direktiv 2014/17/EU och särskilt bestämmelserna i EBA:s riktlinjer om försenad betalning och utmätning. Anståndspolicy Anståndspolicyn som beskrivs i avsnitt 6.2.1 bör minst redogöra för följande: - • Den erforderliga ekonomiska och icke-ekonomiska dokumentationen som ska efterfrågas och tillhandahållas av de olika typerna av låntagare för att ansvarig kredithandläggare ska kunna påvisa förmågan att återbetala både kapitalbelopp och räntebelopp.
- • Minsta primära mätvärden och kvoter för återbetalningsförmåga som ska tillämpas av kredithandläggaren, med portfölj-/produkt-/sektorspecifik och detaljerad information, för att kunna göra en fullständig bedömning av låntagarens återbetalningsförmåga, samt sektorspecifika riktlinjer för fastställande av primära ekonomiska mätvärden och kvoter på sektorspecifik basis (små och medelstora företag samt bolag).
- • Processen för att fastställa och implementera den mest lämpliga anståndslösningen för en viss låntagare:
- - Beslutsträd ska användas för konsumentkunder. Processen som avser konsumentkunder bör överensstämma bestämmelserna i EBA:s riktlinjer om försenad betalning och utmätning. Om metoden med beslutsträd inte är lämplig för icke-konsumentkunder bör policyn ge tydliga instruktioner om hur kredithandläggaren ska bedöma lämpligheten av en anståndslösning.
- - När det gäller låntagare för vilka ingen lösning kan nås (icke-bärkraftiga och/eller icke-samarbetsvilliga låntagare) bör en tidsbunden process och tillhörande förfarande etableras för att överföra dessa låntagare till de omförhandlingsenheter för nödlidande exponeringar som ansvarar för omstrukturering.
- • En verktygslåda bestående av anståndsåtgärder med kortsiktiga och långsiktiga tidshorisonter enligt vad som anges i avsnitt 6.
- • Tydliga instruktioner till kredithandläggaren beträffande kraven för omvärdering av säkerheter i enlighet med avsnitt 9.
- • Beslutsprocessen, godkännandenivåerna och förfarandena för varje typ av anståndsåtgärd och exponeringsstorlek.
- • Processen och förfarandet för bevakningen och uppföljningen av de beviljade anståndslösningarna och låntagares prestationer när en omstrukturering har slutförts, inklusive hur ofta låntagare ska granskas, definitionen av återgång till fallissemang, processen för förnyade bedömningar och rapporteringskrav avseende återgångar till fallissemang.
- • Prissättningspolicyn för varje anståndsåtgärd och typ av låntagare.
Riktlinje för återhämtning/indrivning av skuld De omförhandlingsenheter för nödlidande exponeringar som ansvarar för skuldåtervinning bör vidta de mest lämpliga åtgärderna inom en rimlig tidsram för att på ett effektivt sätt reducera nödlidande exponeringar under en definierad tidshorisont. Policyn för skuldåtevinning bör, i enlighet med strategin för nödlidande exponeringar, minst omfatta: - • Urvalet av tillgängliga lösningar för varje typ av säkerhet. Som en vägledning kan följande övervägas (punkterna anges ej i någon särskild ordning):
- - Frivillig försäljning av tillgångar (låntagaren återinställer sig och samtycker till att sälja tillgången).
- - Tvingad försäljning av tillgångar via förvaltare/inomrättsligt förfarande (tillgångarna innehas inte i kreditinstitutets balansräkning).
- - Utmätning av tillgångar (tillgångarna innehas i kreditinstitutets balansräkning).
- - Skuldindrivning (intern eller extern).
- - Utbyte av skuld mot tillgång/aktier.
- - Försäljning av lån/låneportfölj till en tredje part.
- • Förfarandet som ska följas för att välja det mest lämpliga återvinningsalternativet och gruppen av interna och externa experter som ska vara involverade i beslutet.
- • Återvinningsalternativet bör beakta huruvida det finns befintliga säkerheter, typ av juridisk dokumentation, typ av låntagare, lokala marknadsförhållanden och makroekonomiska utsikter, den rättsliga ram som gäller och potentiella historiska återvinningsgrader för varje alternativ kontra kostnaden som förknippas med detsamma.
- • En tydlig definition av icke-samarbetande låntagare eller en hänvisning till relaterade policyer som innehåller en sådan definition.
- • En tydligt definierad godkännandeprocess för varje steg av skuldåterhämtningsprocessen inom de olika återvinningsalternativ som kreditinstitutet har tillgång till.
- • Rollen som riskkontrollfunktioner och interna revisionsenheter har i förfarandet och i uppföljningsprocessen.
När det gäller realisering av säkerheter bör följande punkter definieras i policyn: - • Värderingsmetod som ska följas beträffande tillgången (i enlighet med avsnitt 9.7) och de kostnader för realisering av säkerheter som ska tillämpas. Kostnaderna för realiseringen bör överensstämma med kraven som anges i avsnitt 9.3.3.
- • Involvering av interna och externa experter.
- • Begränsning av
- - antalet tillgångar som får innehas av kreditinstitutet vid någon tidpunkt med beaktande för de höga exponeringsgränser som anges i kapitalkravsdirektivet och för branschkoncentrationsrisken, exempelvis inom fastighetssektorn,
- - antalet återtagna eller ianspråktagna tillgångar som får anskaffas av kreditinstitutet under en särskild tidsperiod.
- • Förfarandet som ska följas efter återtagande eller utmätning för att utveckla och implementera en försäljningsstrategi, och den enhet inom kreditinstitutet som ansvarar för förvaltningen av tillgångarna i fråga (detta kan även anges i en separat riktlinje för utmätta/återtagna tillgångar).
När det gäller låntagare med nödlidande exponeringar som har flera kreditgivare (vanligtvis bolagslåntagare) bör kreditinstituten överväga interaktion med de andra kreditgivarna. I detta syfte bör kreditinstituten upprätta ett tydligt förfarande för förhandlingar och interaktion med andra kreditinstitut (eller andra tredje parter) till vilka låntagaren står i skuld. Policyer om säkerheter Med hänsyn till vikten av kreditrisklindring i omförhandlingarna av nödlidande exponeringar bör kreditinstitut utarbeta tydliga och konsekventa policyer för säkerheter som omfattar policyer för ianspråktagna tillgångar. Dessa policyer bör på ett övergripande sätt omfatta hantering och värdering av samt rapportering om alla typer av säkerheter. Med hänsyn till vissa säkerhetstypers komplexitet och specialisering bör kreditinstituten söka extern expertis när de upprättar och granskar dessa policyer. Kreditinstituten bör säkerställa en konsekvent metod för hantering och värdering av liknande säkerheter i olika portföljer i enlighet med avsnitt 9. Policy för uppföljning av nödlidande exponeringar En särskild policy bör etableras och bland annat omfatta - • typerna av åtgärder som krävs som respons på olika sorters resultat och slutsatser,
- • eskaleringsförfaranden,
- • nyckelpunkter i samt frekvens och mottagare av rapporteringen,
- • kriterier för överlämning av ärenden/en hänvisning till förfaranden för nödlidande exponeringar.
Policy för utkontraktering/servicetjänster för nödlidande lån En särskild policy för utkontraktering av tjänster till tredje parter bör etableras om så är relevant. Policyn ska innefatta förfaranden för urvalet av utkontrakteringspartner, det juridiska avtalsinnehåll som erfordras och beslutsprocessen för utkontrakteringsavtal samt bevakning och uppföljning av dessa avtal.
|